Kultuuriklubi Kelm

Пасош
Tallinn Music Week, 1/4 – 2017

Publicerad: 5 april 2017 av Filip Hiltmann

7

Många band på Tallinn Music Week gör sig till för att de delegater som är på plats ska falla tycke för dem. Det är ganska naturligt egentligen, att vilja få dörrar att öppnas nu när tunga namn från den internationella musikindustrin är på plats. Vad det dock ofta resulterar i är att spelningarna blir plastiga och gjorda för musikindustrin – något som får många band att helt tappa sin charm. Under festivalens sista dag spelar bland annat en av Estlands just nu mest lovande stjärnor, Londonbaserade NOËP. Trots att NOËP spelar på hemmaplan säger han inte ett ord på estniska, och spelningen känns genomgående som ett spel för gallerierna. Med det sagt är det inte dåligt – bara gjort för någon annan än merparten av de vanliga besökare som är på plats.

Ett band som inte bryr sig om förutsättningarna är det ryska emobandet Пасош. En snabb googling visar att bandnamnet betyder ”pass”, och på Spotify går det att hitta två egensläppta plattor. På festivalens hemsida finns den enda engelska texten som har skrivits om trion. Där kommer det fram att de är baserade i Moskva, och har headlineat några större festivaler på hemmaplan de senaste åren.

Пасош spelar i en lokal som känns som ett uråldrigt café, vilket inte är helt fel för deras emotionella indierock. Genomgående säger bandet inte ett ord på något annat språk än ryska – inte helt orimligt med tanke på att 45 % av Tallinns invånare har ryska som modersmål. Men det är också ett statement gällande att man inte bryr sig om att det är på en relativt viktig showcasefestival de spelar. Det här är ett band som bryr sig mer om moshpiten som pågår framför scen än om vilka som befinner sig i lokalen, vilket i jämförelse med tidigare nämnda NOËP är uppfriskande.

Även musiken håller hög klass, trots att jag inte förstår ett ord. Det är emo med fokus på det känslosamma, och klyschan om att musik är känslornas språk är verkligen talande för Пасош. Gitarren ylar av hjärtesorg, och trummisens pulserande komp når verkligen ut. Bäst är den låt som heter Россия och vars trasiga melodi sitter på reptilhjärnan långt efter att bandet har gått av scen. En genomgående tanke är hur tråkiga Norden är som ofta begränsar sig till anglosaxisk musik – bortsett från språkbarriären är det här nämligen riktigt bra.

När jag lämnar lokalen ser jag att hela panelen om kuration av spellistor jag lyssnade på tidigare under dagen har funnits närvarande under spelningen. Representanter från tunga publikationer som KEXP, The Line of Best Fit, Beehype (och, ej att förglömma, Festivalrykten och Hymn) har alltså sett denna extremt okommersiella spelning. Hade Пасош vunnit något på att bry sig om branschnärvaron? Inte ett dugg – deras inställning gör dem bara mer intressanta. Det tror jag alla på plats kan hålla med om.