Live

Alessandro Cortini
Stockholm, 11/2 – 2017

Publicerad: 12 februari 2017 av Nikolas Berndt

7

För de flesta människor är Alessandro Cortini mest känd för sitt samarbete med Nine Inch Nails, vilka han mer eller mindre varit en del av sedan 2004. För en mindre skara människor är han kanske mer känd för sin bekantskap med den analoga syntvärlden. Cortini är en välkänd prylnisse vars passion för analoga syntar finns dokumenterad i ett flertal YouTube-videos och intervjuer. I en av dessa intervjuer berättar han om sin fascination för att begränsa sig till bara ett slags synt när han komponerar sin musik. Enligt Cortini själv tvingar detta honom till att utvidga sina egna kreativa gränser lika mycket som att pröva instrumentets sådana. I kväll råder ingen skillnad, då strax under hundra personer har samlats i Kulturhusets hörsal i Stockholm för att låta syntmästaren ta med oss på sin analoga resa.

Cortinis musik är lika avskalad och kylig som den är intim och levande. Samtidigt existerar det en utomjordisk dimension till ljuden han skapar – låga syntackord och toner tycks förvandlas till ljudet av farkoster som observerar en fjärran planet. De dova distorterade brus som vibrerar genom spåren skulle kunna vara frekvenser han plockar upp från någon annan galax. Trots de levande bilder som musiken skapar, är det inte så mycket som rent musikaliskt adderas eller subtraheras under låtarnas speltid, utan kraften ligger i de repetitiva element som tar vara på tidslighet och rörelse.

Cortini kräver både tid från sitt instrument och publiken för att musiken ska nå sin fulla effekt. Ett arpeggio eller ett fåtal toner repeteras, växer starkare – både i volym och dynamik – tills de når en punkt där det känns som att den lilla maskinen kommer att spricka av sin egen intensitet. Cortini låter alltid den fulla styrkan pågå under en perfekt lång tid innan nästa låt börjar. Utan att någonsin överväldiga lyssnaren leker han med en hårfin gräns mellan dissonans och harmoni.

En lika stor del av konserten är de gamla Super 8-filmerna, tidigare tillhörande Cortinis morfar, som projiceras samtidigt som musiken. Vi ser italienska solsemestrar, vyer från ett tåg, barn som leker i snön. Gemensamt i de flesta filmerna är en liten svarthårig pojke som vemodigt blickar in i kameran då och då. Vi förstår att allt är scener från Cortinis egna barndom. I och med att han själv står i mörker på scenen är ett par upplysta händer som rör sig som fantomer över instrumentet det enda vi ser av honom. Blicken dras därför automatiskt till skärmen.

Tyvärr blir det ofta en distrahering mer än ett effektfullt tillägg till musiken. Vissa scener tycks inte alls matcha den mer melankoliska och dramatiska musiken och resulterar i att man sitter och undrar varför han valt att visa dessa filmklipp, om det finns någon undangömd symbolik i bilderna, i stället för att helt enkelt njuta av musiken som han spelar. Ibland uppstår dock en perfekt symbios mellan bild och musik. Då transporteras vi in i de fragmenterade minnena och sköljs över av en nostalgisk sorg och längtan. Musiken skulle lika gärna kunna vara soundtracket till ens egna minnen och barndom. Det gäller att ha ögonen öppna då, men i andra stunder kan en lika gärna blunda och låta musiken göra sitt med fantasins inre bilder.

Dessvärre pågår konserten bara i ungefär fyrtiofem minuter – det är som att den avslutar precis i den stund då publiken verkligen sjunkit in i musiken och blivit ett med de ljud och bilder som skapats i den lilla hörsalen. Cortini ställer sig upp och bugar. Han säger ingenting och har heller inte gjort det under konsertens gång. Han låter musiken och bilderna tala för sig själv. Här råder fantasin, och eventuellt med ett mindre fokus på filmerna hade det kanske skapat en av årets hittills mäktigaste musikupplevelser. Men kanske begränsas ens egna upplevelse när man sitter och funderar över valet av bilderna och vad dessa platser och minnen betyder för honom, i stället för att känna vad musiken betyder för en själv. I vilket fall är det en resa att sent glömma.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2164 [name] => Alessandro Cortini [slug] => alessandro-cortini [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2165 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 581 [name] => Nine Inch Nails [slug] => nine-inch-nails [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 582 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 8 [filter] => raw ) )