Intervju

alt-J har hittat sin plats

Publicerad: 10 juni 2017 av Nikolas Berndt

alt-J ifrågasätter aldrig sin process, utan kör helt och hållet på den naturliga energi som uppkommer när de är tillsammans. Det är en dynamik som de inte pratar om innan de går in i studion, utan den bara är. De berättar att deras producent ibland ber dem om mer av en viss grej – att överdriva en viss känsla eller musikaliskt parti – men att de annars bara kör sitt eget race. Allt är helt enkelt en produkt av den kemi som finns bland dem. “Det är säkert detsamma i alla andra band egentligen”, säger sångaren och gitarristen Joe Newman. “Men det som händer får hända.”

Det är svårt att ifrågasätta den naturliga anda de talar om. Under intervjun avslutar de varandras meningar och skämtar ständigt sinsemellan, de flesta skämten är interna och går mig helt förbi. Det är mest Joe och syntspelaren tillika sångaren Gus Unger-Hamilton som pratar när vi ses – trummisen Thom Sonny Green sitter mest tyst och nickar eller skrattar när bandmedlemmarna skämtar. Trots det finns en ömsesidig respekt för varandra, och med varje svar de ger utstrålar de även en kärlek för varandra och till den musik de gör.

Deras senaste album Relaxer är deras hittills mest fokuserade projekt. Det innehåller allt som gjort alt-J till det unika och ständigt spännande band som de är. Men här går de även lite längre med den dynamiken, lutar sig tillbaka i den och bygger ett självsäkert momentum. Mellan stunderna då lyssnaren blir översköljd av de överraskningar och fantastiska vändningar som finns utspridda i arrangemangen, uppkommer även attityd och en bekvämlighet som aldrig riktigt funnits förut. När de släppte första singeln 3WW och utannonserade albumet nämnde de att låten troligen är den bästa de skrivit. En rätt stor utmärkelse från ett band som har ett överflöd av starka singlar.

– Det är en låt som vi alla har bidraget till på olika sätt, förklarar Gus. Jag sjunger lite, Thom spelar lite synt, Joe gör det han annars gör, haha, men det är nog ändå den låt som vi är mest stolta över på albumet. Vi känner oss otroligt knutna till den. Den går åt så många olika riktningar på sätt som vi älskar och det kändes som ett tydligt statement för att visa var vi är just nu. Vårt bolag var faktiskt rätt skeptiska till att 3WW skulle vara den första singeln eftersom den inte är så radiovänlig, men vi kände att den summerar alt-J väldigt bra.

Joe fortsätter.

– Det finns många låtar som vi har skrivit som jag skulle kunna säga är våra starkaste just utifrån den reaktion jag sett hos folk när jag spelat upp låtarna för dem. 3WW är en sådan låt där jag älskade att titta på människor medan de lyssnade, just för att se hur de reagerade på de olika partierna och så vidare. Jag vet dock inte om det är den absolut bästa låt vi har gjort, någonsin – jag sa det nog lite med glimten i ögat. Trots det är vi otroligt stolta över den.

Känner ni att ni nått en nivå där ni vill vara i ert artisteri?

Gus: Vi är åtminstone mer bekväma med vår plats i musikvärlden. Vi är inte riktigt längre det här nya, hypade bandet som känner pressen att möta specifika förväntningar. När vi skrev Relaxer hade vi tillgång till ett varuhus, där vi fick komma och gå som vi ville. Den omgivningen gav oss utrymme att leka runt med instrument och ljud utan någon som helst press från utomstående. Det var som att vara i vårt alldeles egna stora sovrum.

Jag är nyfiken på låtar som Adeline och Pleader, två låtar som jag tycker besitter en nästintill teatralisk kvalitet. Kan ni berätta om skrivarprocessen? Jag tänker mig att den skiljer sig från mer raka och, i brist på bättre ord, rockiga låtar.

Gus: Pleader är en rätt kul historia. Jag minns att jag stack förbi Thoms lägenhet någon gång i mars förra året och Joe var där och spelade gitarrpartiet. Jag tyckte att det lät fantastiskt men jag var samtidigt skeptiskt till att det fanns en låt att utvinna ur det – det lät helt enkelt mer som klassisk gitarrmusik. Även när vi jobbade på den tillsammans i studion tyckte jag att det var otroligt utmanande att få vissa partier att låta bra tillsammans i och med låtens komplicerade vändningar. Jag hade nog svårt att se den som en komplett låt. Men när vi spelade in den och la till kören och orgeln så klaffade det helt plötsligt. Enligt mig behövde låten spelas in för att kunna förstås. Det är inte en låt som man bara kan sätta sig ner och spela, tror jag. Den lär inte dyka upp på YouTube som en cover.

Joe: Det är en låt som vi är väldigt nöjda över, och jag kan föreställa mig hur den skulle kunna uppträdas på ett teatraliskt vis – med dansare, kör, och så vidare.

Det var en till sak jag tänkte på när jag hörde många låtar på Relaxer – hur kommer ni göra allt live?

Joe: Vårt första bekymmer är att faktiskt lära oss låtarna i sin helhet. Därefter tror jag att vi bättre kommer att veta hur vi ska angripa dem. Efter andra albumet blev vi tillfrågade samma sak, men i slutändan valde vi ändå att bara uppträdde i vår originaluppsättning, så vi tog aldrig in fler människor eller någon orkester. Det är faktiskt tillräckligt för mig om det blir så igen. Det hade såklart varit häftigt att dra in flera dimensioner till våra liveframträdanden, men vi får helt enkelt se.

När jag lyssnar på albumet får jag intrycket att de tre sista låtarna följer något slags narrativ, åtminstone tematiskt. Finns det någon större berättelse i albumet?

Gus: Jag tror faktiskt inte det…

Joe: Du tänker att de är arrangerade på ett sätt att det skapar någon rörelse, eller?

Ja, varför inte.

Joe: Vi satte nog dem i slutet eftersom det kändes som om de skapade ett slags musikaliskt landskap. Det finns så många detaljer i vår musik som människor oundvikligen kommer tolka som ledtrådar eller fragment av en större bild, vilket egentligen inte finns. Det har alltid varit så att folk kommer fram till oss och säger: “så ni gjorde det här eftersom det påminner om det här ljudet och det betyder att…”. Vi behöver alltid svara med ett nej, men det känns grymt att folk engagerar sig.

Varför bestämde ni er för att göra en cover på House of the Rising Sun? Vad är er relation till den låten?

Gus: Visst, det är en låt som vi alla tre växte upp med, men att den hamnade på albumet är lite av en slump. Från första början var det bara Thom som spelade en gitarrslinga som vi tyckte funkade ihop med originallåten och då började vi spekulera kring möjligheterna att ha den på en skiva. Det var först tänkt att den skulle vara med på This Is All Yours, men det rann ut i sanden för att vi frågade oss själva om varför vi ens skulle göra en cover. Det kändes lite konstigt. Men sen när jag berättade för min bror att vi funderade på att skriva covern trots allt påpekade han att det inte har gjorts en cover på den på väldigt länge, speciellt inte under vår generation. Jag tyckte det var en bra poäng, så vi fortsatte jobba på den och gjorde den till vår egen grej – la till en vers, en refräng och så vidare. Så det blir nästan inte ens en cover, men det är så klart att vi kallar den House of the Rising Sun ändå.

Vad var inspirationen till att lägga till egen text?

Joe: Det var lättare att skriva våra egna texter än att röra ihop de redan existerande. Vi visste att vi bara ville ha två verser, men vi kunde inte bestämma oss för vilka två vi ville ta från den befintliga versionen. Inget fångade den känsla vi ville åt. Det var väldigt frustrerande, så vi skrev nya helt enkelt. Jag hade lite saker i bakfickan så att säga. Jag provade att sjunga dem över det vi hade skrivit och tillsammans med originaltexten. Alla applåderade, lyfte upp mig och tog mig till puben.

Gus: Det kändes också väldigt fint att få vara en del av den tradition i vilken en låt förändras genom åren. Det finns inte liksom en sann och rätt version av House of the Rising Sun, eller hur? Så varför inte göra något speciellt?

På andra sidan av det teatraliska soundet hittar vi en låt som Hit Me Like That Snare. Jag känner så mycket attityd och självsäkerhet i den här låten, och vid ett specifikt tillfälle sjunger ni till och med “Fuck you, I’ll do what I wanna do”. Är det alt-Js nya motto?

Gus: Det stämmer nog. Det är vårt tredje album och vi känner oss tillräckligt fria att uttrycka oss så kreativt som vi behöver. Jag tyckte först att låten borde hamnat sist på albumet, eftersom just den textraden hade varit ett rätt konstigt men ballt sätt att avsluta skivan på. Det är en låt som vi bara har kul på. Det var väldigt roligt att skriva de instrumentala delarna – de kom lite från ingenstans. Jag tror det var ett riff som Joe skrev för över ett och ett halvt år sedan som han aldrig visade oss, det är liksom inte vår stil riktigt. Vi spelar sällan live tillsammans i studion, men vår producent insisterade på att vi skulle prova att göra det en dag. Thom var vid trummorna, jag var vid keyboarden och Joe kopplade in sin gitarr i förstärkaren och distorteringen råkade vara maxad. Men han tyckte om hur det lät och började lattja runt med det ljudet och riffet. Och så började vi helt enkelt jamma! Vi älskade det och tur nog hade vår producent tryckt på ”record”. Det är just det jammet som vi använder på spåret. Joe skrev texten väldigt snabbt också.

Joe: Ja, eller, jag skrev inte riktigt en text på det sätt som jag annars gör. Helgen efter att vi spelat in jammet var jag hemma och städade och lyssnade non-stop på det korta ljudklippet som producenten skickat till oss. Medan jag städade behövde jag ta en paus eftersom jag fick så många idéer. Vid olika tillfällen i lägenheten började jag skriva ner en kort mening eller tanke. Sedan var jag kanske på övervåningen och tänkte på texten jag skrivit på nedervåningen, försökte hitta lite papper för att skriva lite mer. Efter det behövde jag springa ned igen för att jag kände att jag behövde avsluta meningen utefter den nya idén som hade uppkommit. I slutet av städningen insåg jag att jag skrivit hela låten i olika delar av lägenheten och att jag bara behövde samla ihop alla pappersbitar och pussla ihop dem. Och det blev så jävla bra! Nästa måndag kom jag till bandet med texten och var lite orolig för att det var lite för mycket… typ kontroversiellt. Och bandet frågade: vad är texten då?

Gus: Du sa: “det finns åtminstone en del som jag vet att jag kommer ta bort och det är ‘Family matters, I couldn’t agree more / This is my family fisting me on the floor’”. Men… sedan hade han kvar den ändå, haha.

Och så räknar ni på japanska också…?

Joe: Ja, det blev lite av ett skämt. Om du någonsin ska till ett sexhotell eller S&M-lokal, eller vad du nu vill kalla det, så behöver man ett safe-word. Det ska vara lätt att säga. Men vi sjunger: “Regret my safe word, one to ten in Japanese”. Så, ja, det var lite av ett skämt.

Berätta om titeln Relaxer.

Gus: Det är ju inte ett riktigt ord egentligen, men det är ett igenkännbart ord, ett som lägger sig på minnet. Det ser bra ut nedskrivet och det låter bra att säga.

An Awesome Wave vann British Mercury Prize, This Is All Yours hamnade direkt på listtoppen när den släpptes – ni har helt enkelt haft mycket framgång med er musik. Det känns dock som att ni ändå alltid pushar er själva till att utforska nya gränser, att ni med varje album återskapar ert sound utan att överge det som gör alt-J till just alt-J. Trots det har ni även en väldigt mainstream appeal. Vad inspirerar er att utforska nya experimentella territorium utan att gå mot det motsatta hållet?

Joe: Först och främst är det skönt att höra att folk tycker så. Jag tror vi vet vilka fallgropar vi vill undvika, vi vet att det finns en specifik arkitektur i musikvärlden just nu som vi inte vill fastna i. Vi vill aldrig bli ett ”alt-J light”. Samtidigt försöker vi bara förhålla oss till idéer som vi tycker känns spännande. Vi försöker överraska varandra med de idéer vi presenterar till varandra. Det är fint att höra att man kanske pushar sina gränser, men det är inget vi själva känner att vi gör.

Gus: Vi har aldrig försökt att vara ett innovativt band, men vi har försökt att hålla oss själva och varandra intresserade. Vi tycker om att spela ihop, att imponera varandra med idéer som vi själva tycker är häftiga. Vi har helt olika musikaliska bakgrunder. Thom växte upp med metal och spelade i flera metalband, jag växte upp med klassisk musik och sjöng i en kör och Joe hörde sin pappa spela mycket americana när han växte upp. Och allt av det finns i vår musik.

alt-J släppte albumet Relaxer den 2 juni.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 401 [name] => alt-J [slug] => alt-j [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 402 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 36 [filter] => raw ) )