Stora scenen

alt-J
Popaganda, 2/9 – 2017

Publicerad: 3 september 2017 av Sofia Rönnkvist

8

Medan solen sakta går ned över Erikdalsbadet har det blivit dags för alt-J att inta den stora scenen. I skymningsljuset träder musikerna in på en scen som blivit utsmyckad med ljusrör som burar in var och en av dem likt fängelsen. 3WW från senaste skivan Relaxer inleder med sitt långa instrumentala intro som håller publiken på spänn. Ljudvolymen är i kväll betydligt bättre än under gårdagen, och den dundrande basen sipprar ut i marken och upp genom alla i publikens kroppar. Joe Newmans röst skär fint igenom den tunga musiken och den dystra musiken känns som perfekt tajmad till att solen går ned.

När ljudet av koklockor börjar klinka och Something Good kickar igång gör så även publiken det. En chans att dansa erbjuds för de som vill och orkar, men de tröttare åskådarna kan även de gunga med till de dunkande tonerna som vandrar ut över publikhavet. Det är en närmast hypnotisk stämning som infunnit sig, något som inte hade varit möjligt utan deras visuella element som ger musiken precis den extra dimension den kräver för att fungera på en så här stor scen. Perfekt tajmad och i linje med känslorna deras låtar förmedlar har de skapat ett koncept som ger musiken möjligheten att hålla oss på spänn under en hel konsert. Detta gör även att det är lätt att vara överseende med att, precis som på studioinspelningarna, inte riktigt höra orden som Newman inte anstränger sig för att artikulera. Skönheten i hans röst ligger dock i dess uttryck och förmåga att vara fängslande snarare än vad den faktiskt sjunger. Den lite gnälliga, starka rösten pendlar med lätthet mellan att vara argsint för att i nästa sekund vara en som ber om förlåtelse.

Insvepta i sin ljusshow och burar fortsätter de att spela högst uppskattade låtar som Nara, In Cold Blood och Dissolve Me. Att de ibland nästan försvinner i all sin utsmyckning gör inte ens särskilt mycket, utan gör nästan det hela än mer fängslande. Fokus ligger på att med hög bas och fantastiskt ljus förmedla specifika känslor till publiken medan de själva tar ett steg tillbaka. När de gör det valet är det enda som kan påpekas att de borde utnyttja sin yta på höjden något bättre för att nå ut till alla som är där för att bevittna deras spelning.

alt-J gjorde dock ingen Frank Ocean och väntade inte tills att solen gått ned innan de gick på, men när det väl blivit kolsvart runt om dem lyfter det spelningen ännu ett snäpp. Every Other Freckle befäster hur sexig deras show faktiskt är när den är insvept i mörker, och interaktionen med publiken under Mathilda väver ihop rösterna i parken i en unison sensuell viskning som säger ”This is from, this is from, this is from Mathilda”. Att avslutande Breezeblocks kommer som sista låt är till ingens förvåning och allas belåtenhet, och när förtrollningen till slut bryts är det också till allas besvikelse. alt-J håller ett hårt grepp om sin publik och utnyttjar alla sina medel med skicklighet för att ge publiken en kväll att tänka tillbaka på många gånger om.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 401 [name] => alt-J [slug] => alt-j [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 402 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 36 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 201 [name] => Popaganda [slug] => popaganda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 148 [filter] => raw ) )