Live

Ana Diaz
Where’s the Music?, 11/2 – 2016

Publicerad: 12 februari 2016 av John Jonsén

4

Bland alla nykomlingar och tippade stjärnskott inför den svenska popindustrin i år har Ana Diaz alltid figurerat på ett hörn, men stått ut ifrån mängden genom att ha mest erfarenhet inom branschen. När någon lyckas komma i kontakt med hennes debutsingel Fyll upp mitt glas nu är chansen enorm att meningen ”hon har skrivit låtar åt Britney Spears och One Direction” presenterats i samma svep – som om låten inte hade kunnat fungera självständigt utan hennes förflutna inblandat. Men under år 2016 är ”erfaren” inte ett komplement som bär särskilt mycket vikt, speciellt om man kollar på Sabina Ddumba eller Cherrie med ca fem släppta låtar i vardera karriär. Nu mer än någonsin handlar det om personlighet och image – och under gårdagen fick vi bevittna när Diaz desperat försökte bevisa att hon hade ens något utav dem.

Som låtskrivare är Diaz enormt hemmastadd i kunskapen hur en snygg poplåt skrivs, även om det luktar lite väl mycket Oskar Linnros och hans stereotypa Stockholmspop över hennes solomaterial. Som artist famlar hon i mörkret efter både Veronica Maggios popdrottningstatus och Silvana Imams omänskliga kaxighet och hamnar någonstans i en oklar gråzon mitt emellan dem. Hon försöker krysta fram gudsreferenser och lätta Imam-inspirerade rader som ”du kommer bli / va-hette’re / typ / störst” i Simma själv medan hon senare sjunger om att bli dumpad för Svensson-livet i ren Melissa Horn-anda: ”Hon kan laga mat / hon vill ha många ungar”. Samtidigt som hon pendlar mellan dessa influenser rör hon sig som en femteklassare på talangjakt – småskuttar som om hon vore kissnödig och slänger med armarna lite obesvärat. Allt detta sker dock med ett enormt leende från Diaz, vilket i alla fall ger henne en välbehövd känsla av autenticitet.

Mycket av hennes problem under kvällen hade kunnat lösas genom att inte bara framträda själv med en trummis som skötte något enstaka beat och låta 80% av all musik skötas av ett backtrack, utan att ta med sig instrumentalister, eller åtminstone någon som ser ut att göra någonting viktigt. Då hade den storartade Maggio-känslan kunnat infinna sig och Diaz brist på säregen scenprägel kunnat bli mindre av en nagel i ögat. Potentialen finns ju där – i hennes röst, spelglädje och låtskrivande. Allt detta fanns under sista spåret Jag kan låta mätaren gå, den enda av hennes låtar som åtminstone återspeglar någonting som kan sammankopplas med henne specifikt. Diaz ohälsosamma romantisering av Stockholm tillsammans med en kombination av lättsam radiopop och tyngre syntar fungerar i hennes förtjänst, men det är långt ifrån en kompensation. Förhoppningsvis har hon erfarenhet nog för att inse sina brister och hitta sin egen persona, istället för att försöka imitera andras.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1766 [name] => Ana Diaz [slug] => ana-diaz [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1767 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1666 [name] => Where's the Music? [slug] => wheres-the-music [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1667 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 40 [filter] => raw ) )