Arcade Fire
Everything Now

6 augusti, 2017
Recension av Erik Blohmé
5

Det är det här med att göra en klassiker – att ta tillvara på all sin förmåga och erfarenhet som band och skapa något definierande. Få är lika rustade för den uppgiften som Arcade Fire, indierockarna som liveshow efter liveshow visar att de är världsbäst på popmusik. Som egentligen aldrig släppt en dålig skiva och vars anthems omfamnas av både kräsna kritiker och mer vardagliga discover weekly-lyssnare.

Nu är Everything Now inte heller en katastrofplatta, men magplasket är ändå fruktansvärt smärtsamt när bandet hoppat från tian med såväl aggressiv PR-kampanj som koncept, kanske till och med ett Budskap med stort B. Musiken är genomsyrad av ett självförtroende som säger: Det här är meningsfullt, det här är samtida, det här är meta, det här är kulturkritik. Albumet ska sätta ord och musik till känslor vi inte visste vi hade – som Baudelaire när han skrev om den moderna storstadens myller för första gången! Nu blev det inte så. Anledningarna är oöverblickbart många, nästan som den oändliga onlinecontent gruppen reflekterar kring under skivans 47 minuter. Därför är det på plats med en lista, en recension i stil med de skräpiga clickbaitartiklar bandet ironiskt delar på sin Twitter. Här är de fem främsta anledningarna till att Everything Now floppar.

5. Konceptuell förvirring
När Arcade Fire parodierar Gene Simmons genom att försöka copyrighta ”wo-oh-wo-oh” är det svårt att föreställa sig hur det hänger ihop med deras reflektioner kring det nya medieklimatet. Vare sig girighet eller artister som visar sig vara rövhål (vilket Simmons varit sedan 70-talet allra minst) är nya fenomen och har kritiserats i musik på otaliga sätt i decennier. Kanske är poängen att kultur blivit valutan med vilken dagens företag köper mark i vår själsliga domän, men bandets case är förvirrat. Kritiken känns ofta missriktad när den slår mot vad många ser som fördelarna med smartphonesamhället (för att prata pappaspråk) – den stora tillgängligheten. ”Infinite content / infinite content / we’re infinitely content” sjunger Butler nästan hånfullt på spåret Infinite Content. Det var säkert menat som en reflektion över att leva i ett högoktanigt informationssamhälle och inte ett krasst fördömande, men ovanifrånperspektivet lyser igenom på ett konservativt sätt. Det dystopiska måste väl ändå vara när relationer och känslor blir varor, inte när kultur blir tillgänglig?

4. För nära verkligheten
En del av albumkonceptet tycks vara att bandet sålt sig och att Arcade Fire nu drivs som ett sorts företag. Det pinsamma deltagandet i Tidal-lanseringen skulle retroaktivt kunna ses som en del av konceptet, lustigt nog. Det är på sätt och vis fyndigt, men allt brister av samma anledning som det bär – scenariot ligger för nära verkligheten. Vad är egentligen den substantiella skillnaden mellan fejk-Arcade Fire och Arcade Fire, om vi bortser från extravaganta stunts som att sälja fidget spinners? Är det i själva verket så dråpligt att bandet sålt ut sig själva ironiskt? Genom att göra parodi på sig själva har de verkligen blivit en parodi på sig själva, hipsterbandens hipsterband. Till och med klyschan om att musiken blir medioker när det f.d. indiebandet släpper musik på stort skivbolag stämmer. Arcade Fire har antingen varit för smarta eller för dumma, beroende på hur man ser det. Ingen fattar skämtet, vilket kanske är en del av skämtet.

3. Musiken underordnad plojet
Arcade Fire har så klart inte helt fel när de noterar att alla intryck och impulser som konkurrerar om vår uppmärksamhet smälter ihop till en sorts tomhet. Men albumet är ju ytterligare bara en av dessa – Everything Nows största misslyckande är att försvinna i mediebruset den vill uppmärksamma. Med oändlig tillgång till precis allt är ju frågan varför man ska lyssna på just Everything Now när nysläppta album från Tyler, the Creator, Broken Social Scene och till och med Lana Del Rey innebär mer välinvesterad tid. Infinite Content och Infinite_Content (två versioner av samma låt) är uppenbart halvfärdiga. De fyller möjligtvis något konceptuellt syfte på albumet, men som kompositioner är de bara korta, plojiga och menlösa i tracklisten.

Albumet uppfyller alltså än en gång sitt koncept på ett obehagligt sätt – musiken känns ofta artificiell, en produkt sammansatt i studion snarare än i replokalen. Resultatet är bitvis strålande, som titelspåret och Signs of Life – låtar som står modell för hur skivan borde låtit rakt igenom. Men lika ofta släpar musiken liksom efter sig själv i mediokra försök att tända en gnista, och gruppen har för första gången dragit ett gäng riktiga nitlotter. Det vill säga usla låtar, såsom nästa punkt på listan.

2. Chemistry
När Chemistry går igång direkt efter den haltande Peter Pan är det lätt att glädjas över ett groove som överhuvudtaget fungerar. Det går till och med att ryckas med och roas av låtens tvära vändningar utan att ha en åsikt om kvaliteten. Den groteska genrekrocken mellan reggae och fläskig bilreklamsrock är makalös, så oväntad att hjärnan för ett ögonblick förvirras och inte kan avgöra om detta är genialt eller bedrövligt. Men med nyhetens behag försvinner också alla illusioner – musiken är i sanning en kollision, en riktig olycka. Det värsta är nästan hur väl sammansatt den är – det krävs oerhört mycket talang för att helt oansträngt släppa in ett jävla ZZ Top-riff i sin oompa-oompa reggae. Det krävs också väldigt dåligt omdöme kombinerat med storhetsvansinne. Få som inte befinner sig under pistolhot kommer frivilligt slå på Chemistry i något sammanhang. Låten är en sorts kristallisering av något som förekommer under hela albumet, alltså att bandets stilistiska kompass snurrar hejvilt medan Arcade Fire går vilse i galna genreexperiment.


1. Förlorad popglädje

För en grupp vars styrka kommit ur genuina, starka känslouttryck och våldsam katarsis med alla till buds stående medel (handklapp, stråkar, besinningslöst riffande, wooaawoooa-allsång, you name it) så är det minst sagt en förändring när ljudbilden låter så ren. Det är inget fel på produktionen, tvärtom – drömteamet bestående av genier från Daft Punk, Portishead, Pulp samt prisbelönta Markus Dravs gör Everything Now till bandets ljudtekniskt bästa album. Borta är den lite röriga, matta produktionen från Reflektor och The Suburbs – här råder i stället både djup och klarhet. Också tomhet, dessvärre. Särskilt kännbar under Good God Damn och Creature Comfort. Detta är ett band bestående av sex personer – vad gör egentligen resten av medlemmarna när Win och Régine rapsjunger över en syntbas? I musikvideon verkar de bokstavligen vanka av och an i bakgrunden, någon slår an ett gitarrackord men ljudet som kommer är uppenbarligen en synt. Det känns onödigt anemiskt för ett band som alla vet klarar av att låta större än hela världen om de lägger manken till. Tillsammans med texternas cyniska ton blir det charmlöst.

Så där har ni det. Allt som allt är Everything Now en besynnerlig upplevelse, lyssnaren famlar efter en enhet som verkar omöjlig att ringa in. Och nej, det spelar ingen roll om det är en medveten postironisk kommentar på svårigheten att greppa hur stort internet är eller vad bandet nu kan ha tänkt sig – någonstans är det väl bara att slå fast att skivan är full av märkliga hål och snedsteg. Bättre att ta godbitarna och springa, lägga Put Your Money on Me i en bra spellista och sätta på We Don’t Deserve Love på promenaden till busshållplatsen. Välj den content du tycker om och ta bort den du inte gillar – bara en av många fantastiska möjligheter i det digitala informationssamhället.

Skivbolag: Sonovox Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 216 [name] => Arcade Fire [slug] => arcade-fire [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 217 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 56 [filter] => raw ) )