Årets final av Eurovision Song Contest var elektrisk

Publicerad: 11 maj 2014 av David Winsnes

Helgen vecka 19 var konsertmässigt ett storslaget fyrverkeri i möjligheter. Under fredagen stod jag inför ett omänskligt beslut. Jag kunde gå och se posthardcore-bulldozern Touché Amoré slita sig fri från den svenska supportrollen och agera huvudakt på Sticky Fingers i Göteborg. Eller så kunde jag ta spårvagnen ut i Majorna och uppleva übermelankoli i form av Solen och Hurula. Lördagen var inte lättare. Att åka till Stockholm var självklart, men valet mellan Nine Inch Nails och Justin Timberlake en schemalagd tortyr. I slutändan revs alla nedklottrade försök till konsert-grand slam – i Köpenhamn pockade 26 andra akter på uppmärksamheten.

Jag tror aldrig att vi har uppmärksammat Eurovision Song Contest, eller Melodifestivalen för den delen, på den här sajten innan. Det är inte riktigt vad Festivalrykten handlar om. Men personligen har jag alltid varit genuint intresserad; under de senaste 15 åren har jag varje år gått ut och köpt alla veckotidningar, intensivt pluggat in alla deltagare, tvingat några ovilliga vänner att titta med mig och fört protokoll med betyg, tippning och snitt- och totalresultat. I år fick de 26 bidragen totalt 50 poäng av mig, vilket ger ett snitt på 1,92 poäng per bidrag. Vissa kanske muttrar något om självplågeri men notera att Frankrikes genomusla Red Hot Chili Peppers-sketch fyller underhållningskvoten lika snabbt som Spaniens hyfsade dramaballad. Och oavsett decimalerna – årets upplaga av Eurovision var på många plan den överlägset bästa finalen detta millennium och säkert lika elektrisk som många av de bortprioriterade spelningarna i storstäderna.

http://youtu.be/OSw9UoiB92w

Jag är inte mer dedikerad än att jag inser att Eurovision Song Contest i många fall är ett hån till spektakel. Att låtarna inte sällan håller djuphavsgravslåg kvalitet. Att det inte är någon tillfällighet att de stora musikaliska trenderna når tävlingen först ett par år efter att de haft sin peak. Att Rumäniens Avicii-rollspel och Maltas skamlösa Mumford & Sons-ripoff är två av otaliga exempel av den cyniska, kalkylerande delen av kommersialismen kring evenemanget. Men eftersom detta kommer som ett brev på posten varje år är åtminstone jag avtrubbad innan introt hunnit ebba ut. De oväntade kontrasterna som sipprar ut däremellan briserar som små detonationsladdningar i hjärnan. Därför kan jag inte riktigt ogilla tävlingen – trots att Polen påminde om att den feministiska revolutionen inte är riktigt lika märkbar i andra delar av Europa och att schweizaren Sebalter introducerade en vissling som skulle kunna leda till utbredd mental ohälsa.

Lilla San Marino tog sig äntligen till final (visserligen med en låt som står fullkomligt still). I det här sammanhanget alltid lika pålitliga Azerbajdzjan skickade den bästa balladen på evigheter. Eftersom den var skev, kombinerade folk- och populärmusik och förlitade sig på Dilara Kazimovas magnifika uttryck snarare än en tempohöjande hook hamnade den orättvist långt ner i resultatlistan. Närmare Björk än Kazimovas innerliga ballad kommer vi nog aldrig i de här arenorna. Om inte politiken legat så tät över gårdagskvällen hade hennes Start A Fire varit ögonblicket att somna med under ögonlocken.

Att Österrike, Nederländerna och Sverige delade på de tre översta placeringarna var snoozeväntat, och så som kvällen utvecklades kom det aldrig riktigt att handla om den striden. Holländarna skickade ett countrybidrag som fick folk att utropa ”‘riktig musik’, äntligen!” och Sanna Nielsen gjorde exakt vad hon skulle och kunde med sin kraftfulla Kempe-kanon. Men strålkastarna riktades åt ett annat håll.

De riktades mot inhumaniteten som genomsyrar delar av Ryssland. Systrarna Tolmachevy buades ut både under deras tid på scen och varje gång de kammade hem poäng. Deras ABBA-minnande låt Shine var inte dum, men deras land var, och således blev de en symbol för det. På andra planhalvan stod 25 år gamla Conchita Wurst och vände likt flera av de senaste SD-motdemonstrationerna ryggen mot, vevade med kärlek och förståelse och inte nävar. Hennes medverkan hade försökt stoppas med namninsamlingar i Ryssland, Vitryssland och Ukraina men nu stod hon där. B&W Hallerna var en bubbla där faktumet att kommentarsfälten under hennes videor på Youtube ser värre ut än det mesta framstod som absurt. Lika mycket som publiken buade åt Ryssland – lika mycket hejade de på Conchita.

Till slut – efter att man börjat oroa sig för hennes hälsa på grund av chocken av alla tolvor – fick hon hålla sitt tacktal, som blev en direkt missil mot Putin. Eurovision Song Contest har aldrig varit hippt, aldrig fått ett större erkännande av allmänheten (trots att typ alla tittar), men man har alltid framstått som ett inkluderande och vänligt alternativ. När Europa verkade behöva det som mest tog de i från tårna och skapade ett av de mest minnesvärda ögonblicken från tävlingens historia.

I retrospektiv kunde valet av sysselsättning inte ha varit enklare.