Krönika

Att dela med sig av musik

Publicerad: 27 mars 2014 av David Winsnes

En av mina favoritartiklar om musik från de senaste åren skrev Mark Richardson i november 2010. Jag läste den först i höstas men den påverkas knappast av tiden. I själva verket beskriver han en väldigt grundläggande känsla – den om att vilja dela med sig, i det här fallet av musik. Texten inkluderar bland annat en historia där textförfattaren berättar om hur han legat hemma i soffan och lyssnat på nya skivor när hans fru rest bort. Så kommer plötsligt en låt som direkt får honom att tänka att ‘det här hade Julie gillat’, han mailar över den till henne, glömmer så småningom bort det, får ett samtal två dagar senare av sin fru, hon gråter, han frågar vad det är, hon berättar att hon lyssnat på musiken och hon tyckt den var så himla vacker att hon översköljts av känslor. ”For me, it’ll probably always stand as the ultimate ‘I think you would like this’ moment”, skriver Richardson.

Om jag någon gång skulle få för mig att ifrågasätta varför jag ägnar så mycket av min tid att lyssna, tänka och i viss mån skriva om musik räcker det egentligen att tänka sig in i en sådan situation. Nästan alltid när jag hör en låt jag tycker om är min andra tanke att lokalisera människor omkring mig i livet som också skulle uppskatta den. Och nästan alltid blir jag nervös när jag spelar upp den för dem; hasplar ur mig ‘det blir bättre snart’ om introt är utdraget eller flackar oroligt med blicken mot personen bredvid när den i mitt tycke bästa delen av spåret börjar. I grunden är det kanske en självgod handling – den där positiva reaktionen som eftersöks blir i längden till en mindre fix – men oavsett inre agenda är det en handling som är en viktig grundsten för spridandet av musik och som förhoppningsvis är gynnsam för båda parter.

Min uppväxt präglades ända upp till en bra bit in i tonåren av ett allmänt ointresse för musik, vilket gjorde att jag inte rekommenderade speciellt mycket musik för folk. Alla kids kände redan till Eiffel 65 och de som inte gjorde det ville med största säkerhet inte göra det heller. Första gången jag minns konkret att jag gjorde det är när jag satte på poppunk-bandet The All-American Rejects andra platta för en dåvarande pojkvän till min ena syster. Tyson Ritter sjöng ”I’ll keep you my dirty little secret / (Dirty little secret) / Don’t tell anyone or you’ll be just another regret / (Just another regret, hope that you can keep it) / My dirty little secret” och han tyckte förmodligen att det var svindåligt men sa att det var helt ok.

Numera är det lite annorlunda. På bussen häromdagen drabbade känslan av att vilja dela en musikupplevelse mig starkare än på väldigt länge. Jag var på väg till min (andra) systers familj för att äta middag och såg att discoartisten Todd Terje hade släppt en ny låt, Johnny And Mary, från sitt kommande debutalbum. Utan att vara något överdrivet fan av norrmannen – jag var helt enkelt inte en av de som golvades av Inspector Norse – fångade det mitt intresse, mest eftersom det var en cover av Robert Palmer där dessutom Bryan Ferry sjöng. Så jag satte på den och allt runt omkring föll, stelnade till, saknade betydelse. En otydlig bild från när jag växte upp uppenbarade sig: jag framför en back med pappas vinylskivor med Roxy Music, Black Sabbath och Genesis (ihärdigt letandes efter mer Beatles som jag egentligen inte gillade, då, men ville visa upp i skolan).

Ferry kan numera sjunga vad som helst och hans stämma får det att låta som världens viktigaste grej. I Johnny And Mary målar han upp den stora världen och den lilla människan på ett sätt som får det att knyta sig i magen. Terjes oväntade produktion skiftar mellan melankoli och vackra, rusande 80-talssynthar som stundtals gränsar mot det motsatta.

Pappa hade nog älskat den låten men han dog förra året så han kommer aldrig att få möjlighet att göra det – och jag kommer aldrig få veta om han verkligen hade gjort det. Jag tror inte jag någonsin önskat att en annan person skulle få höra ett musikstycke så mycket som just då. Säkerligen spelar omöjligheten in i det, det blir en saknad som hakar fast i något mer… påtagligt. ‘Kom tillbaka, du brukade ju ringa om tips, jag har ett sånt nu.’ Det är en frustrerande, närmast provocerande situation men gör det samtidigt uppenbart – ursäkta om jag låter frikyrklig på ett maniskt vis nu – vilken gåva vi sitter på, som kan användas, varje dag helst.

Dagen därpå åkte jag hem till mamma och vi satt och lyssnade på Johnny And Mary och hon sa att hon också trodde att pappa skulle älskat låten. Det var inte ultimat, men för ett ögonblick kände jag nästan den där bekräftelsen i magen.