Det var lite som den berömda kryssningen ombord på Titanic, när Mikael Wiehe besjunger den. Det började på övre däck, som en skakning först: men rätt vad det är springer skutan läck och vattnet är överallt. Säkert hade det pågått ett tagit redan innan, men i och med Vapnets genombrott, ungefär fem år in på det andra milleniet, kom explosionen.
Pang! Plötsligt skulle alla ha namn i bestämd form. Vi fick Familjen, Maskinen, Makthaverskan, Hajen, Nordpolen, Kniven, Raspen, Riven, Löken…
… nejdå, men ni fattar. Det finns en uppsjö, nej ett överflöd, av bestämd form-band. Även om de flesta är innovativa och bra är det lätt att hamna fel i den djungeln. Ibland känns det som om namnet är viktigare än musiken, och det är lite synd.
Alexander Broberg kallar sig Berget. Det känns inte som om det är bandnamnet han i första hand lagt krutet på. Han gör melankolisk pop på engelska och har än så länge bara en ep ute på Spotify (finns även på bl.a. Itunes), ”Devouring Me”. Men det känns som att mer bubblar därifrån det materialet kom.
Han bor vid intervjutillfället på Brännö (ja, det är Lasse Dahlquists hemmatrakter, och nej- de låter oss inte glömma det med diverse skyltar som signalerar ungefär ”hej, vi är de stolta få som delar hemplats med upphovsmakaren till Jolly Bob”).
Den bild jag mentalt ritat upp när han sade att han ”bodde själv på en ö” var inte denna. Jag hade tänkt mig ett vindpinat skär, som i en Grummereklam, med en stuga och två tvättlinor ungefär. Men Brännö är ju faktiskt rätt stort för att vara liten skärgårdsö.
Det var en solig men blåsig majdag som Berget tog emot mig i sin stuga ganska precis vid färjeläget.
Varför Berget?
– Från början var tanken att det skulle vara en koppling till mitt namn, efternamn då, men även där jag är ifrån.
Och du är ifrån?
– Sundsvall. Men sen kändes det mer som att, det är jag liksom. Min personlighet. Jag är en klippa liksom. Stark. Fast jag funderar på att byta det, någon gång. Men det får vara kvar så länge.
Hur skulle du förklara din musik?
– Tja, ja skulle väl säga… mycket känsla. Det blir ju så tydligt när man spelar själv också. Melankoliskt, kanske man kan säga. Försöker att inte göra det så tradigt, om du förstår, försöker att inte göra det monotont, jag hatar när det blir monotont. Jag försöker vara dynamisk, och göra något av varenda låt.
Det är ju skitbra. Har du spelat ihop med andra någonting, eller har du bara spelat själv?
– Jag har spelat med ett, om man säger, rock/punkband hemma i Sundsvall. Delvis var det en av orsakerna att jag flyttade hit, att jag ville sjunga mer helt enkelt. Där spelade jag bara gitarr.
Trots att han bott i Göteborg i fyra år, hörs då och då stygn av hans sjungande sundsvallska. Det märks även på det sävliga sättet.
Alexander Broberg flyttade västerut mest för att komma iväg från Sundsvall, komma bort. Men så sökte han, kom in och började plugga folkhögskola i just Göteborg.
– Ja, så det började där någon gång, att jag började skriva eget. Sedan blev jag liksom kär i det.
Och på den vägen är det?
– Jo, på den vägen är det.
Det låter ganska välproducerat, det du gör. Har du fått någon hjälp med inspelningarna?
– Jag har haft hjälp av en vän, Moto Boy du vet? Han Oskar. Jag har jobbat lite med honom, varit turnéledare några vändor. Spelat bas med honom också. Ja, och så erbjöd han sig att spela in med mig, vi var i hans replokal och spelade in via hans laptop. Det behövs ju inte så mycket hjälp egentligen, inte till sån här musik i alla fall. Men det kändes perfekt att kunna göra det så.
Jag frågar honom om det blir ensamt ute på ön.
– Ensamt? Jo, det kan man lugnt säga. Det var kanske ett lite märkligt beslut att flytta ut hit, men jag hittade ingenstans att bo, och fick ett erbjudande om att bo här. Jag behövde någonstans att bo, men… det är ju förbannat långt ut.
Jag såg det någonstans som en utmaning också, jag visste att det var en begränsad tid, fram till maj, de hyrde bara ut till maj. Och jag behövde inte så länge, eftersom jag flyttar från landet om några veckor. Det har också varit bra kreativt, här stör jag ingen och behöver inte skruva ned efter nio och sådär.
Du har släppt en EP, den finns på Spotify och Itunes nu och så. Har du tänkt släppa den fysiskt?
– Nä, det har jag nog inte. Det brukar inte löna sig. Det har ju varit en pengafråga. Och jag gör det mest för skojs skull. Just den EP:n räcker att ha digitalt.
Vad har du för planer i framtiden- i musikväg?
– Ja, jag vet inte, jag ska ju iväg snart så har inte velat arbeta in mig på något nytt. Men samtidigt kan jag inte riktigt släppa det, för jag vill ju hålla på med det i Japan också, det är lite det som är tanken. Jag och en kompis ska dit, så jag håller på att plugga japanska. Vi tänkte väl också, ja, testa vår musik där lite och hämta inspiration och så.
Big in Japan?
– Jo, men lite så. Det vore sjukt kul att jamma ihop med japanska band. Det är något vi verkligen ska försöka göra.
Som avslutning då: om vi tar och drömmer oss bort till det ljuva femtiotalet. Då var det antingen Elvis (Presley) eller Tommy (Steele) som gällde. Vem skulle du välja?
– Elvis. Har lyssnat mest på honom.
Där talar du nog för större delen av mänskligheten. Beatles eller Stones?
– Jaså, den frågan. Då säger jag nog Beatles. Deras låtar är mer om kärlek. Stones är mer klassisk rock’n’roll. De är bra, men lite överskattade också. Det är något med Beatles som känns genuinare. I alla fall i mina öron.
Fair enough. Lennon eller McCartney?
– Lennon!
Det sade du utan tvekan!
– Haha ja, men hans musik och inställning faller mig mer i smaken.
Manchester eller Liverpool? Som musikstäder alltså.
– Svårt att välja. Jag är lite dålig på att komma ihåg vilka band som kommer från vilken stad. Men jag älskar engelsk musik. Jag säger England.
Håkan Hellström eller Jens Lekman?
– Har lyssnat för lite på Lekman egentligen. Inte lyssnat så mycket på Håkan heller. Men jag säger Håkan, jag tycker om hans texter.
Nä, då blir det svårt. Om vi skulle ta och landa i åttiotalet då- synthare eller hårdrockare?
– Hmm, vet inte riktigt. Punkare är jag nog mer. Fast lyssnar på båda. Någonting säger mig att jag skulle vara synthare, som i smyg lyssnade på hårdrock.
Micken slås av någonstans där men vi fortsätter prata. För det mesta är vi rörande överens. Bland annat om att Sverige, om man bortser från namnbandstrenden och det lite i längden tjatiga att så många som skriver eget automatiskt faller i facket singer-songwriter, är jävla bra på musikexport.
Vi är ju trea i världen på det.
– Ja, jag tycker Sverige har världens bästa musikexport. Det står jag för.
Vi går upp på Brännös utkiksplats för att knäppa lite bilder. Och för utsiktens skull.
Här skulle man ju kunna bo.
– Jomenvisst.
Jag lämnar Brännö med fyrabåten (det går en båt varannan timme), och känslan som blir kvar är den att allt är möjligt.
