Gloria

Botany
Roskilde, 30/6 – 2017

Publicerad: 3 juli 2017 av Freja Wehrling

8

Minuterna innan Botany börjar spela är det pinsamt tomt i Gloriatältet. Det verkar som att hela Roskilde har försvunnit i tomma intet, eller kanske mer troligt, gått för att förbereda sig inför Trentemøller. Till en början verkar det bekymra Austinartisten en aning, men efter ett tag sjunker han djupt ned i de trolska beats han producerar. Publiken som sakta växer till sig, är inte sen med att följa efter.

Runt scenen slingrar sig tung rök och på samma sätt rör sig trassliga ljud ut ur högtalarna. De fortsätter att växa tills de blir en hård boll av oljud, men när det nästan har blivit outhärdligt rätas de ut och Enya-liknande syntar sköljer över lokalen. Vad som nyss var en regnig fredag på Roskilde har förvandlats till ett sommarnattsrave.

Live skapar Spencer Stephenson flera olika nivåer i sin musik och gör det till något att utforska. Det finns dels de tuggande oljuden som man kan bita tag i ordentligt – dels finns det basen, tillräckligt tung för att håret ska resa sig, tillräckligt lätt för att få en att dansa. De olika komponenterna springer om varandra under spelningen, beroende på vad DJ:n vill accentuera, men varenda beståndsdel är lika noggrant ihopmixad. För varje rörelse som Botany riktar mot mixerbordet både hörs och känns vattenringen av förändring som sakta sprider sig över helheten.

När Janis Joplins krispiga beats senare ljuder får setet sig en uppskjuts. Tolkienskogen har försvunnit och nu lockar musiken i stället till dans med det skeva beatet. Låtarna byts sömlöst ut mot varandra och det fina i spelningen ligger faktiskt i att det man aldrig riktigt kan sätta fingret på vad det är som spelas. Inte enbart själva låtarna är halvt odefinierbara, utan även musiken i sig ligger upphöjd i mystik. Botany har gjort sig känd för att leka med genrer och samplingar, något som alltid håller lyssnaren på tå, och på samma sätt fungerar konserten. Ibland låter han besökarna sjunka djupt ner i nästan sövande baser för att sedan dra upp dem till jorden och fortsatt uppåt tills de är bland svindlade syntar.

När Quatics porlande toner droppar från scenen hörs spridda rop i lokalen. Låten är närmaste Botany kommer en hit och den görs definitivt till rättvisa live. Här låter den lite snabbare och med hjälp av låtens lätt nautiska tema förs tankarna till Wes Andersons The Life Aquatic with Steve Zissou, fast på ecstasy. Botany interagerar inte särskilt mycket med publiken, tonerna får tala för sig själva, men när Quatic ringar ut avslutar han med ett enkelt ”tack”. Därefter fortsätter han att lägga beslöjade beats ett gott tag till, och de flesta i publiken stannar kvar ända till slutet för att se klart stycket. Det är verkligen fängslande att både titta och lyssna på. Botany slänger ur sig flera rader med melodier och ilar sedan med händerna över mixerbordet för att hinna ikapp och sortera dem. I finalen låter han dem samlas ihop till ett trassligt oväder, precis som i början, men den här gången reder han inte ut det. Kakafonin får i stället bli ett löfte om att Botany hade kunnat fortsätta i all evighet på samma trollbindande sätt, och publiken hade kunnat stå kvar och lyssnat minst lika länge till.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2476 [name] => Botany [slug] => botany [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2477 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 209 [filter] => raw ) )