Brian Eno
The Ship

4 maj, 2016
Recension av Klas Mattsson
8

Brian Eno har en av de mest imponerande diskografierna någonsin, som sträcker sig från början av 1970-talet tills idag. Den innehåller allt från skrikig glamrock till entonig atmosfärisk musik, vars genrenamn han har uppfunnit: ambient. Hans betydelse för populärmusiken är nästan ovärderlig. Men även om han främst är känd för sina ambientkompositioner är också Brian Eno en förbisedd vokalist – några av hans främsta verk i början av hans karriär bärs upp av hans då excentriska stämma.

The Ship är det första albumet på över 10 år som han sjunger på. Men medan hans glamrockmusik i början på 70-talet var en perfekt matchning för hans då gälla och skrikiga stämma bygger sången på The Ship på en plötslig insikt som kommit med hans åldrande. I ett pressmeddelande i samband med lanseringen av albumet säger han: ”The piece started as an ambient work intended for a multi channel sound installation in Stockholm, but during the making of it I discovered that I could now sing a low C – which happens to be the root note of the piece.” Han säger sedan att åldrande har sina små fördelar, trots allt.

The Ship är uppdelat i två delar. Den första delen, titelspåret som sträcker sig över 20 minuter, är en surrealistisk målning av Titanics förlisning. Det är en skräckinjagande komposition, som tycks utspela sig i mötet mellan det majestätiska fartyget och allt vad det stod för, och det iskalla vattnet det förliste i. Det är en ovanligt symbolisk historisk händelse, som Brian Eno berättar om i en komposition helt utan ramar. I början är låten nästan harmonisk, för att allt eftersom bli mer orolig, och för att avslutas med att Brian Enos förvrängda, viskande röst hopplöst upprepar ”wave after wave, after wave, after wave”.

Andra delen, Fickle Sun, är uppdelad i tre delar och behandlar första världskriget. Första delen är en hektisk ljudbild som tycks utspela sig under kriget, med ylande sirener och avlägsna skott. Dess andra del är en hjärtskärande spoken word-del, där Peter Serafinowicz agerar berättarröst. Sista delen är en cover av The Velvet Undergrounds I’m Set Free, där Brian Eno gör en värdig och storslagen tolkning. Han sätter låten i ett nytt sammanhang, och den sorgsna men ändå hoppfulla tonen träder fram på ett annat sätt. Om låten utspelar sig vid krigets slut eller vid döden förblir oklart.

The Ship är Brian Enos mest ambitiösa verk på länge, och är ytterligare ett bevis på vilken evigt fascinerande musiker han är. På albumet målar han upp mörka stämningslägen, både med hjälp av sin stämma och sin pulserande elektroniska ljudbild. Förhoppningsvis kommer han fortsätta producera tankeväckande musik i många år framöver.

Skivbolag: Warp Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 431 [name] => Brian Eno [slug] => brian-eno [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 432 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 8 [filter] => raw ) )