Car Seat Headrest
Teens of Denial

3 juni, 2016
Recension av Nike Rydberg
9

School’s out – what did you expect? Pavement ställde frågan 1994 och satte tonen för oss som föddes de där åren mellan 1985 och millennieskiftet. ”Generation Y” (vars första föreslagna Google-sökterm är ”unhappy”) har i USA mynnat ut i en lika blomstrande som psykiskt skör lo-fi-scen. Där hittar man akter som Elvis Depressedly, Alex G, Frankie Cosmos och Porches – nyvuxna amerikaner med en hopplöshet som deras föräldrar aldrig kommer att förstå. Som lärt sig att sätta likhetstecken mellan ”arbetslös” och ”värdelös”, som relaterar till Girls lysrörsrealism snarare än Sex and the City, som skulle få se en brinnande omvärld om de bara orkade dra upp rullgardinen, som bakfyllespyr på sitt timvikariat och skriver en självdistanserad tweet om det. De är alla arbetslinjens absoluta mardröm, men ingen förklarar det bättre än 23-årige Will Toledo och hans Car Seat Headrest.

Teens of Denial är Toledos trettonde album. De tidiga lyssnarna har i sex år kunnat följa hans uppväxt i realtid, och vid det här laget är det lätt att ringa in vad Car Seat Headrests musik handlar om. På Youtube tas den emot av kommentarer som ”hey guys I hate myself”, på Last.fm har den fått genretaggen ”dont u realize that our bodies could fall apart at any second”. Car Seat Headrest bär sin svärta som på ett jätteroligt plakat – inte för att kokettera, utan för att över huvud taget orka genomleva den. ”If I were split in two, I would just take my fists / So I can beat up the rest of me”, berättar han bakom ett gråtfärdigt leende i öppningsspåret Fill in the Blank. I Vincent vänder han sig till internet för självhjälp och identifikation: ”They got a portrait by Van Gogh on the Wikipedia page for clinical depression / Helps you describe it.” Målningen Sorrowing Old Man finns där om man besöker sidan, men vi kan lika gärna vända oss till Car Seat Headrest. I gengäld får vi den kanske mest intelligenta ångesten sedan hans namne Will Sheff gick in i replokalen med Okkervil River.

När Toledo inte hänger på Wikipedia brukar han logga in på Genius för att förklara sina egna låttexter, eller på Craigslist där han hittade sin nyvärvade trummis Andrew Katz. Teens of Denial är det första Car Seat Headrest-albumet med en producent och den första att skrivas för ett fullskaligt band. Resultatet blir motsatsen till ett impulsivt Bandcamp-släpp, där de genomtänkta låtstrukturerna dras till bristningsgränsen utan att någonsin förlora fokus. De tidigare albumens knastriga lo-fi-format handlade aldrig om att gömma sina brister bakom ljudlagren, men på Teens of Denial visar han tydligare än någonsin att han förstår vad en bra poplåt är. Ofta framstår Toledos Julian Casablancas-minnande sång som den enda fasta punkten att klamra sig fast vid i hela världen – omgärdad av Dinosaur Jr.-mässiga gitarrväggar, jazziga trumpet-infall eller sköra syntslingor som alla får en perfekt avvägd plats på albumet. Precis som allting annat skulle det kunna falla isär vilken sekund som helst, men det gör det aldrig.

Det är svårt att göra upp med sitt förflutna när det finns att streama på internet. Ännu svårare är det i så fall att bli vuxen, men Will Toledo gör många tappra försök. Not What I Needed avslutas med en baklängesversion av förra årets avgrundsskildring Something Soon, medan en tysk radiointervju om Car Seat Headrests historia sprakar i bakgrunden. Som för att få börja om från början, eller styra tillbaka skeppet till en punkt i livet där man ännu inte hunnit fucka upp det (”How the hell was I supposed to steer this ship?!”, utbrister han handfallet vid ett annat tillfälle). Fyllekörningen i Drunk Drivers / Killer Whales verkar inte heller handla om fyllekörning så mycket som om att framgångs- och aningslöst orientera sig själv i den här världen. Den är oförlåtande, så det får inte vi vara, förklarar han i den euforiska andningspausen Unforgiving Girl (She’s Not An). Där är sex mest ett uttryck för ”extrem empati”, medan det ultimata ömhetsbeviset formuleras som ”You’re not the only one who’s been through hell”.

Att lyssna på Teens of Denial är att få samma budskap inkarvat i ryggmärgen – ett Daydream Nation för oss som missade Sonic Youths guldålder men växte upp till Didos White Flag. Under den monumentala The Ballad of the Costa Concordia hinner Car Seat Headrest bygga upp en ljudbild liknande de förstnämnda, göra en snabb cover på den sistnämnda och samtidigt sammanfatta exakt allting:

So we got mad and we split the scene
Now we download all of our shit for free
It’s the new economy
We have nothing to offer and we sleep on trash

Will Toledo levererar raderna med tonläget hos en levande ¯\_(ツ)_/¯-smiley och med Teens of Denials allra mest skimrande arrangemang bakom sig. Som om vad han egentligen ville säga var ”School’s out – alla känner likadant, stanna inne hela sommaren om du vill.”

Skivbolag: Matador

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1110 [name] => Car Seat Headrest [slug] => car-seat-headrest [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1111 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) )