Carly Rae Jepsen
E•MO•TION

20 augusti, 2015
Recension av David Winsnes
7

När jag testar att läsa texten till Run Away With Me på datorskärmen klingar den inte klarare än mycket annan listpop. Lyssnar jag på låten skiftar upplevelsen mot fullkomlig: Carly Rae Jepsen hoppar på ett saxofonintro och glider ut i en rörig känslostorm där man vill skippa festen och dra till ett tyst rum med den man sneglar mot. ”I found your lips in the street lights”, sjunger hon och sätter tonen för hela den popkulturella transformation från bespottat one-hit-wonder till känslostyrd hitmaskin som tornar upp sig. På E•MO•TION vrider hon ur känslorna ur sin kropp som om den vore en vattentung disktrasa och rader om att våga säga det man känner och varma blodcirkulationer blir i sammanhanget helt transparenta. Det åsyftade gatuljuset axlar på E•MO•TION ibland rollen som strobljus på ett pulserande dansgolv, ibland en dovt lysande mobildisplay som väntar på ett sms en sen natt.

E•MO•TION är ett typiskt popalbum på så vis att man sekunder efter att man fallit i förälskelse i det inser att bakgrunden känns näst intill irrelevant. Jepsen kom en gång i tiden trea i kanadensiska Idol, hon släppte ett uruselt debutalbum som för tre år sedan följdes upp av en hyfsad fullängdare, vilket i sin tur hamnade i skugga av monstersingeln Call Me Maybe. Hon började inspireras av Robyn och La Roux, hon sneglade 30 år bakåt och insåg att 80-talet inte är så dumt om man filtrerar bort det kitschigaste. Hon började arbeta med producenter som Blood Orange, geniet Ariel Rechtshaid och Vampire Weekend-medlemmen Rostam Batmanglij (något som resulterade i två av albumets främsta spår – vänskapsproklamationen på långsamt R&B-pyrande All That och massivt uppvarvande Warm Blood) och blev därigenom ett typexempel för hur mainstream- och indiemusiken under de senaste åren blivit smått omöjliga att särskilja på ett konkret vis. Namn som Sia och Shellback är också inblandade, men att gissa sig till vilka låtar det handlar om är som dart med förbundna ögon. E•MO•TION är en allstar-skiva där ytterligheterna passar, som om Wes Anderson skulle jobba sida vid sida med Michael Bay eller om Banksy graffade bredvid målningar av Impressionisterna. I mitten står Jepsen och styr, medskrivare till varje låt.

Och vem bryr sig om det som lett hit och om vem som har gjort vad? Plötsligt har artisten som för ett par år sedan spenderade nio veckor högst upp på Billboard Top 100 gjort ett synthinfluerat album som viner förbi både Chvrches och Purity Ring – helt enkelt eftersom det finns ett ärligare uppsåt. Här finns ingen dold agenda, inget flörtande, utan en öppen omfamning.  Låt oss springa direkt till det som pyr, det som värker, det som exploderar.

Som när inledande Run Away With Me kommer in i en andra andning under slutminuten och får en nynnande kör i bakgrunden att låta välplacerad snarare än fjantig. Eller när det medryckande titelspåret tar vid och sedan glider över i den här skivans mest sockersöta, naiva ögonblick, I Really Like You. Materialet på E•MO•TION har vaskats fram ur 250 låtar. Kvar står 12 stycken, 17 om man räknar in bonuslåtarna och det bör man göra för där ligger oförklarligt nog några av de stora höjdpunkterna.

I Didn’t Just Come Here To Dance påminner om en Disclosure-låt som blivit kapad av en långt mycket mer melodiös röstslinga än de är vana vid (kanske 2015 års mest mimvänliga poplåt). Efterföljande Favourite Color har gråa verser men en hymnliknande refräng och Love Again känns som den inofficiella avslutningen; ”Somewhere out there someone is breathing / Just for you their heart keeps on beating / Time will take you back to believing / You’ll learn to love again / You’ll learn to love again” är några av de mest uppmuntrande raderna sedan Seinabo Sey släppte Younger (utveckling om det här). Efter att Jepsen utforskat emotioner i en dryg timme kan inte klyschorna ta henne – hon låter bara sympatisk och motiverad.

Klart att det slår över också, även om det sällan är i hela låtar – repetitiva Gimmie Love, bombastiska Your Type och Seinfeld-synthiga When I Needed You är alla frustrerande ojämna (minst trevlig är Black Heart som låter som något du skulle byta radiokanal av på 90-talet) – men genom att öppna alla dammar, släppa alla spärrar och ringa alla kontakter står Carly Rae Jepsen för åtminstone åtta, nio, kanske tio omistliga poplåtar om sprudlande endorfin. ”This is the part, you’ve got to say all that you’re feeling, feeling”. Man får säga att hon tar chansen, kanske lite för utdraget, men det är både charmant och stundtals närmast förgörande.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1214 [name] => Carly Rae Jepsen [slug] => carly-rae-jepsen [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1215 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 10 [filter] => raw ) )