Chelsea Wolfe
Hiss Spun

26 september, 2017
Recension av Nikolas Berndt
7

När Chelsea Wolfe äntrar scenen år 2011 med Apokalypsis möter vi en artist som lider av extrem scenskräck. Hon uppträder beslöjad och hävdar att denna skräck hindrat henne från att våga vara en musiker under en lång period av hennes liv. Samtidigt är hennes musik långt ifrån dold eller tillbakadragen – om något är den omedelbar och intim just på grund av att hon så konkret målar upp en egen värld som vi tvingas slängas in i. Det är en värld av mörker, men ändock en värld innehållande allt det vackra i vad detta mörker innebär, vilket hon så träffsäkert bevisar med 2013 års Pain Is Beauty. Det är även med detta album som black metal-influenserna och de elektroniska elementen blir allt påtagligare – nya kläder som hon börjar att bära. Ytterligare två år senare hör vi hur ett jordskalv skär sig genom världen när Wolfes femte och hittills bästa album Abyss öppnas med Carrion Flowers. Det är ett album där hon helt och håller låter sig själv falla genom mörkret mot den djupaste avgrunden. Här leker hon inte längre med de tyngre influenserna, utan omfamnar dem helt, slukar upp dess svartaste svarta. Och för att hålla den tvååriga traditionen levande har Wolfe nu landat på botten där det i stället är hon som väntar – inte längre gömd bakom något framträder hon som en helt egen kraft.

I stället för med ett elektroniskt skalv öppnar Hiss Spun med ett skriande feedback från en gitarr. Det är inte bara ett fantastiskt sätt att starta ett album på utan banar även väg för det mest konkreta nya elementet i hennes ljudbild: kompbandet. Jess Gowries trummor och Troy Van Leeuwens (Queens of the Stone Age) gitarrspel bidrar med en tyngd som Wolfe tidigare bara hintat åt men aldrig helt och hållet gett upphov till (visserligen har tyngden funnits där, men snarare som ett tema än en konkret kraft). Öppningsspåret Spun och låtarna 16 Psyche och Vex bildar tillsammans en ljudbild som nu vågar ta plats – Wolfe tillåter instrumenten att växa så stora som möjligt och fylla rummets alla hörn tills de nästan spricker. Spåret The Culling rör sig från två ensamma gitarrtoner till storskalig orkestral metal under sex fantastiskt fängslande minuter. Albumets mittpunkt Particle Flux bildar en dammstorm som slukar allt i sin väg medan tystlåtna, men ivriga, Two Spirit kryper sig alldeles nära och hotar med sin skenbart fina yta. “Show me your insides / Show me what’s underneath / Show me your bruises / Be your own God”, sjunger hon på det sistnämnda spåret – det är ett imperativ lika mycket som ord av rädsla.

Vilket leder till vad som trots albumets alla tillskott fortfarande utgör Chelsea Wolfes absoluta styrka – henne själv. Hennes röst är inte bara intim och hjärtskärande, utan minst lika mycket kraftfull och gripande. Ena sekunden en viskning, den andra ett vrål som skär vassare än vad en gitarr eller elektroniskt ljud någonsin kommer kunna göra. Hon lever inte bara upp till sitt namn, utan hon sätter helt nya måttstockar. Och för att illustrera detta har vi låten Twin Fawn. Det är en låt som rör sig från intim tystnad till exploderande mörker, men aldrig för sakens skull, utan varje steg är kalkylerat och utfört med sådan finkänslighet att det inte går att förvänta sig vad en ska få höra förrän det redan slagit en med hela sin kraft. Runt tvåminutersmarkören sjunger hon “You cut me open” och det är exakt det hon tillåter spåret att göra. Refrängen klyver ljudbilden, tystnaden blir konkret bara för att krossas, gitarrens tjut är ljudet av dess egen död. Sedan, med bara en minut kvar, ändrar låten helt plötsligt struktur. Från ingenstans introduceras en gitarr som byter tempot och tycks flina med ett leende som säger: du trodde det här var över – men icke, men icke.

På ett sätt hade det varit ett perfekt avslut. Å ena sidan hade varit ett alltför kort album, å andra sidan sätter låten helt plötsligt en ny ribba för sig själv som albumet aldrig lyckas nå igen. Trots att Wolfe aldrig drunknar i det storskaliga och mörka som bandet bidrar med blir det ändock ett säkert kort som hon valt att spela. Det underpresterar inte hennes egna prestation, tvärtom slutar hon aldrig att imponera med sin sång (Static Hum är kanske en av de mest beundransvärda sångprestationerna på albumet), men det blir något av en formula snarare än ett utforskande. Dynamiken blir på upprepade lyssningar förutsägbar, atmosfären ett tjockt täcke snarare än ett hav. Avslutande Scrape är ett skrämmande spår, en sårskorpa som tycks rivas upp gång på gång av den skrapande ljudbilden. Det är, igen, ett fantastiskt spår, men som ett avslut känns den plötslig och omotiverad. Visserligen uppmanar den en att lyssna på skivan ännu en gång, men inte nödvändigtvis för upplevelsens skull utan snarare för att törsten helt enkelt inte har släckts.

Skivbolag: Sargent House

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 867 [name] => Chelsea Wolfe [slug] => chelsea-wolfe [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 868 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 12 [filter] => raw ) )