Danny Brown
Atrocity Exhibition

7 oktober, 2016
Recension av Erik Blohmé
9

Indie, som kultur snarare än genre, har sedan lång tid tillbaka lånat kraftigt från hiphopen. Redan på 90-talet smög sig hiphopinfluenser in den alternativa popmusiken genom triphopen, via Portishead till Björk till Radiohead och inte minst Beck. Egentligen har det pågått ännu längre än så – redan på 80-talet var Talking Heads tydligt inspirerade av hiphopens rytmer, vilka de förmedlade till en ovetande, och betydligt vitare, publik via låtar som Once in a Lifetime.

Det är egentligen först på senare år som dessa transaktioner börjat kännas som en genuin korsbefrukting, genom att artister som exempelvis Kanye West närmat sig indiekulturen utan att kompromissa en millimeter med sina rötter, något som tog sig uttryck i att han rent av tog in Bon Iver i studion på ett flertal låtar. Det är lustigt hur snabbt tiden går – i dag är den typen av samverkan mellan independentpopen och hiphopen normaliserad, men senast 2010 kändes det väldigt frimodigt och oväntat. Det har inte alltid varit givet att samma musikbloggar ska täcka nyheter om både Jay Z och Arcade Fire.

Med Atrocity Exhibition tas vi ännu närmre det slutgiltiga upplösandet av de här kulturella gränserna, och inte främst för att albumet delar titel med en Joy Division-låt. Textraden ”You ain’t heard it like this before/they don’t do it like this no more” är sann även för albumets ljudbild. Av alla de så kallade ”post punk-revival”-grupperna som sprang upp som ogräs ur gränslandet mellan indie- och storbolagsmusiken under 2000-talet var det ingen som tog tillvara på den egentliga kärnan i post-punken. Det var inte magsång och basgång, utan de subtila skevheterna i musiken. De mekaniska riffen och isande ljudlandskapen, den ödsliga känslan av att melodierna kommer från en annan värld, den Lovecraftianska skräcken. Bandmedlemmar med så begränsad musikteknisk förmåga att gitarristerna spelar halvnoter och närmast österländska skalor till punkiga tvåtaktstrummor. Allt detta och mer går att finna på Atrocity Exhibition, och på så vis landar Danny Brown närmare Joy Division, Talking Heads eller Gang of Four än vad exempelvis Editors någonsin gjort. Drivet och spänningen ligger i hur subtilt osymmetriska och råa kompositionerna är, i musikens kylighet och främlingsskap.

Men samtidigt som mycket går att härleda till skramliga brittiska grupper aktiva under 80-talet har vi förmodligen aldrig hört något liknande Atrocity Exhibition. Albumet är ändå först och främst stenhårt grundat i hiphopens tradition och kommer knappast vara en brygga över till rapmusik för The Smiths-fans. Musikens form kanske stavas postpunk, men dess substans är utan tvekan rap, och i det udda mötet mellan sound och struktur ligger albumets särart. Förenklat skulle man kunna säga att skivan låter som en mindre jazzig och mer experimentell version av Kendrick Lamars untitled unmastered. Beatsen och looparna är lika skitiga och udda som Danny Browns image, och kommer i de allra flesta fall ha svårt att platsa in på folks partyspellistor. Skivan är måhända inte alltid lika okonventionell som den har framställs – spår som Rolling Stone är inte direkt avantgarde, men stundtals är musiken på Atrocity Exhibition helt vansinnig.

Inledande Downward Spiral låter som en passande baksmälla till andra halvan av Browns förra album Old, delen som var fylld till bredden av amfetamininjicerade och ironiska knarkparty-anthems. Det låter som en replokal full av avtändande heroinister som slumpmässigt fingrar lite på sina förstärkta instrument, och över den lösa rytm som uppstår rappar Brown om hur han vandrar runt med badrock i en paranoid haschdimma och hör röster. Just paranoian är ett gengående tema – hela tiden närvarande är känslan av att festen kan ta slut när som helst, överdosen är aldrig långt borta. På Ain’t It Funny, som för övrigt har den absolut sjukaste produktionen jag hört någon rappa till i år, hör vi textraden ”Staring in the Devil’s face, but you can’t stop laughing”, en fras som blir definierande för skivans textmässiga innehåll. Partyt är en total mardröm, men ändå fortsätter det utan hejd, för det finns inget annat att göra. Livet är en fest, som Nationalteatern sjöng, ett konstant stångande mot samma tegelvägg av förmodad underhållning samtidigt som rusmedlen bryter ner kroppen bit för bit. Mellan festerna betalas priset genom droguppgörelser, gängvåld, ekonomisk misär och krossade drömmar, vilket Brown växelvis redogör för i låtar som Tell Me What I Don’t Know, där han lägger av sig sin twerk-hetsande persona och tillåter sig vara humorbefriad och nedstämd.

Humor finns det ändå gott om på Atrocity Exhibition. Hela skivan fungerar som en syntes mellan helvetesmörker och hedonistisk hybris, och Brown är både roligare och mer makaber än någonsin. Han snortar så mycket kokain att han behöver en skidlift, kvinnor spelar på hans könsorgan som en trombon, han är som ”Cubrick with two bricks”, kombinationen av knark och sex ”sends me to the moon with Mac Tonight”. Det är svårt att inte skratta rakt ut, men albumet har som sagt ändå en allvarlig botten. Get Hi, med B-Real från Cypress Hill, ska knappast tolkas som ett röka-på-anthem, snarare en avrådan. Textraden ”Problem of today/smoke it to the face/it’s only for a moment/but the troubles go away” är bara skenbart optimistisk.

Pendelrörelsen mellan lättja och förtvivlan stannar på sista spåret Hell for It. ”I lived through that shit/so you don’t have to go through it” som Brown uttrycker det, och på så vis blir Atrocity Exhibition en lärdomshistoria, en how-not-to-manual där Danny agerar inverterad förebild. Han säger att ”Im’a give em hell for it”, men det har han redan gjort genom att ge oss en av årets bästa skivor. Lika barnförbjuden som omsorgsfullt konstruerad är Danny Browns livliga mardröm en stark vision av mänskligt sönderfall.

Skivbolag: Warp Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1341 [name] => Danny Brown [slug] => danny-brown [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1342 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 20 [filter] => raw ) )