Linné

Danny Brown
Way Out West, 10/8 – 2017

Publicerad: 11 augusti 2017 av Nikolas Berndt

6

En av de första frågorna som slog mig när jag lyssnade på ett av förra årets bästa album – Atrocity Exhibition – var: hur fan fick Danny Brown för sig att rappa över dessa beats? Det postpunk-influerade albumet var fyllt utav berusande och uppslukande ljudbilder som tycktes vara på väg att svälja Danny Brown och därefter hela världen, men på något sätt lyckades han i stället rida vågorna som de monstruösa beatsen skapade och det var svårt att inte bli golvad. Det är med en liknande fråga jag förbereder mig på Linné-spelningen på eftermiddagen under första dagen på Way Out West – eller, det är framförallt med en stor nyfikenhet som jag ser fram emot spelningen. Ett sådant experimenterande och genrebrytande album bör väl också ge upphov till en minst lika innovativ spelning, eller?

Med bara en DJ som backar honom entrar Danny Brown scen till tonerna av Black Sabbaths Iron Man. I stunden är det lite plojigt utfört, han lunkar fram och sträcker ut tungan som svar till publikens jubel, men samtidigt pekar entrén ändå mot någonting som senare bevittnas – detta är lika mycket en rockkonsert som en hiphopkonsert. Början av konserten är förvånansvärt städad från låtar från senaste plattan, och i stället bjuds vi på gamla hits som 25 Bucks, Smokin & Drinkin och Grown Up. Men det gör inte publiken något, som tacksamt sjunger med i princip alla låtar – ett flertal gånger under spelningen drar DJ:n ner volymen helt och hållet och det enda som hörs är publikens felfria stämma. Danny Brown är själv ett absolut nöje att se på. Hans nu ikoniskt nasala röst spottar ut orden med en otrolig precision och helt plötsligt kan hans röst sänkas till den mörkaste botten när han börjar ad-liba sig själv. Han springer över scenen, ställer sig vid scenkanten med tungan utsträckt och rock-n-roll-tecknet höjt över huvudet. Publikkontakten är minimal, men det är snarare låtarnas energi som engagerar folket.

  • Det är inte förrän ungefär 20-30 minuter in som han börjar spela låtar från Atrocity Exhibition och det är även då publiken på riktigt kommer igång. Det är också här konserten går från att vara en selektion av snygga bangerz till ett hav av moshpits. Ain’t it Funny skapar en mardrömslik karnival, Really Doe går sömlöst över till Lost där Earl Sweatshirts vers egentligen ska vara, och både When it Rain och Pneumonia är ostoppbara och plogar igenom publiken som knappt kan hantera låtarnas tyngd. Helt plötsligt är vad känns som halva Linné en stor hardcore-spelning – folk kastar sig själva in i det redan stora publikhavet, drar med sina vänner, viftar runt medan Danny Brown fläckfritt bär låtarna.

    Trots denna otroliga stämning som skapas under eftermiddagen blir det ändock oväntat långtråkigt. Anledningen är simpel: det är ingen show. Det är ett backingtrack och en DJ som står och är visserligen minst lika taggad som publiken – men det räcker inte för att lyfta konserten till något lika unikt och spännande som albumet som han nyligen släppt. Det är sant att Danny Brown aldrig är tråkig att kolla på och musiken slutar aldrig kasta omkull en med sitt tryck. Fansen som befann sig i mitten av spektaklet kommer definitivt minnas spelningens stökiga och berusande energi, men dessvärre översätts inte det briljanta från Atrocity Exhibition så väl på scen. Det känns inte som att han har ett av förra årets bästa album i bakfickan, utan det innovativa börjar försvinna lite i moshpitens kaos.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1341 [name] => Danny Brown [slug] => danny-brown [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1342 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 28 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 404 [filter] => raw ) )