Live

Dean Blunt
Field Day, 11/7 – 2016

Publicerad: 12 juni 2016 av Erik Blohmé

6

Publiken ser uppriktigt ställd ut, som att de inte vet hur de ska reagera. Men ärligt talat, vilket är rätt sätt att reagera på det som händer på Moth Club-scenen ikväll? De som senast lyssnade på Dean Blunt när han år 2014 släppte Black Metal förväntar sig förmodligen samma gränsöverskridande och melodiska singer-songwriter som återfinns där och på genombrottet The Redeemer. Istället spelar han uteslutande musik från det nya projektet Babyfather, något som på förhand inte kommunicerats ut särskilt tydligt från vare sig festivalen eller Blunt själv.

Det blir istället fruktansvärt hårt och tvär hiphop. Scenen fylls upp med så mycket rök att det nästan når Sunn O)))-nivåer, och strålkastarna riktas rakt ut mot publiken. Någonstans i den kompakta och bländande vitheten rör sig Dean Blunt av och an medan han rappar i mikrofonen.

Konserten öppnar med en fem minuter lång loop av någon som säger ”This makes me proud to be brittish” samtidigt som Blunt och den förmodade DJ Escrow (som tidigare misstänkts vara blott ett alter ego till Blunt) högljutt raljerar om våld, droger och rastakultur från scenen. De korta låtarna avlöser varandra, och artisterna ignorerar helt enkelt den konfunderade stämningen som råder. Det mest uppseendeväckande är kanske att Blunt har placerat ett team av maskerade personer ute i publiken som fyller ballonger med lustgas, vilka delas ut till besökarna. Tryckta på ballongerna är den brittiska flaggan, och en av de maskerade männen går även runt och viftar en stor Union Jack med mycket entusiasm.

Konsertens höjdpunkt, om vi mäter i absurditet, torde vara under låten PROLIFIC DEAMONS där det plötsligt låter som om en jumbojet startar på den lilla scenen. Den redan förvirrade publiken börjar hålla för öronen medan det vita bruset, som håller på i flera minuter, skiftar mellan en mängd frekvenser och fullständigt vrålar ur högtalarna. Dean Blunt står lika oberörd som alltid och verkar vara inne i sin egen värld när han för någon slags intensiv spoken word-dialog med DJ Escrow, vars innehåll tyvärr döljs av oväsendet. Tänk att folk kanske kom hit för att höra låtar som 50 CENT eller 100.

Men spelningen består inte bara av förvirring och djup schism mellan publik och scen: musiken som framförs fungerar ofast väl, i synnerhet låtar som HELLS ANGELS och N.A.Z. vars iskalla beats och avslappnade flow passar den alienerande stämningen perfekt. Publiken kanske inte fick vad de ville ha av Dean Blunt, men de fick åtminstone en rätt sjuk upplevelse som inte liknar något annat på årets Field Day.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1904 [name] => Dean Blunt [slug] => dean-blunt [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1905 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1401 [name] => Field Day [slug] => field-day [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1402 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) )