Det finns inget band som kan mäta sig med legendarerna i The Beatles. Det finns dock band som är så extremt influerade av dem att man ibland undrar om de faktiskt lyssnat på något annat än 60-talspop. Dr. Dog är ett sådant band. Om ni lyckas se förbi deras otroligt dåliga namn så gör de märkligt bra musik.
Deras tidigare alster, däribland den fantastiska skivan Easy Beat, andas spännande substanser och soliga sommardagar. När plattan fortgår gör sig sextiotalet återigen påmint, den här gången i form av ett par andra giganter, The Beach Boys. Produktionen är sådär mysigt lo fi och för tankarna till Pavements Wowee Zowee. Genom åren har bandet utvecklat ett lite mer klassiskt rocksound med en något förfinad produktion. Senaste skivan Be The Void bjuder på några riktigt spretiga gitarrer i härliga These Days men i Lonesome serveras vi återigen på folkrock när den är som bäst.
Ibland känns det som, precis som när det kommer till bandnamnet, de sex jänkarna i bandet inte lägger så mycket vikt bakom låttexterna. Vissa kan man möjligen argumentera för att de är precis så härligt psykedeliska och svårtolkande som man vill, men med texter som ”there are eggshells on the floor; therefore, I never touch the ground” är det svårt att dem riktigt seriöst. Ser man dock förbi några av bandets brister finns det mycket att upptäcka i Dr. Dog.
De var i Sverige senast 2008 under sin turné för skivan Fate och gjorde tre klubbspelningar i storstäderna. Be The Void fick ett lite svalare mottagande än deras tidigare skivor, men jag hoppas att vi får se Dr. Dog återkomma till Sverige. Om inte till festivalsommaren, så ändå till hösten.
