Drake
VIEWS

5 maj, 2016
Recension av Erik Blohmé
4

2015 var ett fantastiskt år för Torontorapparen Drake. I februari släppte han ett av årets bästa album i formen av ett anspråkslöst mixtape och i augusti slog sig den spontana singeln Hotline Bling in på alla möjliga topplistor för att bli en av årets största låtar (och även vår egen femte bästa låt från 2015). Fans, kritiker, musikintresserade och folk i allmänhet verkade alla känna samma sak, att Drake bestigit toppen av det berg som är hans karriär.

Inte nog med detta: som en underton till framgångarna låg löftet om det kommande ”riktiga” albumet Views From the 6, ett löfte som framställde Drakes hittillsvarande segertåg som en sorts uppvärmning. Det var svårt att inte bli upphetsad: om Drake åstadkom den lysande If You’re Reading This It’s Too Late som ett tidsfördriv, tänk hur bra det måste låta när han faktiskt anstränger sig? Så föddes våta drömmar om ett album mer ambitiöst och välproducerat än Take Care och mer hitspäckat och framåtblickande än Nothing Was the Same. Nu skulle Drake leverera nådastöten.

Efter att i sista stund döpts om till VIEWS så är albumet nu äntligen här, och skivan öppnas med bravur. Trots att vissa textrader sticker ut som platta och krystade känns den återhållsamma Keep the Family Close som en autentisk och naken uppgörelse med människor som svikit Drake på ett personligt plan. Det är samma emotionella och lite tafatta rappare som många älskar att driva med, killen som lämnar sorgsna fyllemeddelanden på din voicemail, fast lite mer mogen och ödmjuk den här gången. Att låta så pass sårbar genom ett lager autotune är en talang som få besitter. Sticken av bombastiska stråkar som slår till på utvalda ställen skapar en snygg kontrast mot den tillbakalutade R&B:n.

9 fortsätter på det spåret men berör istället den paranoia och press som följer med berömmelse och framgång, Drake går till och med så långt som att avslöja att han behöver sömntabletter för att kunna sova om nätterna. Den avskalade produktionen fungerar och beatet är en fullträff, men låten skulle må bra av lite mer variation eller progression, en brist därav som ska visa sig bli ett stort problem på VIEWS. Men såhär tidigt på skivan är det hanterbart: U With Me?, som Kanye West hjälpt till att producera, låter förmodligen precis som VIEWS var menad att låta. Trots suspekta textrader som ”you toyin’ with it like Happy Meal” så är det en atmosfärisk och personlig låt i samma anda som Keep the Family Close.

Efter skivans inledning bjuds vi på ytterligare ett par spår som är helt okej, men som blivit kantstötta av några enskilda men märkbara snedsteg. Feel No Ways låter precis som om den vore producerad av The Radio Dept. med sin distade trumloop och skimrande samplingar, och Hype är som en uppdaterad version av If You’re Reading This It’s Too Late-soundet. Båda låtarna sänks tyvärr ett snäpp av Drakes oinspirerade textrader, som jämförda med förra årets släpp är långt mindre kreativa än vad vi kommit att förvänta oss av Drizzy: klumpiga upprepningar och ordlekar utan substans. På Western Road Flows så klaffar både produktionen och flowet, men hemsöks ändå stundtals av usla rader som ”I get green like Earth Day”. Alltså, att han rullar in stålarna precis som att Earth Day är miljövänlig? Inte för att Drake aldrig dragits med en krystad textrad eller två, även i sina bästa stunder, men många av fraserna som dyker upp på de här spåren är direkt hårresande.

Redemption är det närmaste Drake kommit Take Care-soundet sedan han på allvar etablerade sin lyxiga depp-R&B anno 2011. Låten har en riktning, en melodi och ett par riktigt bra Drake-oneliners som ”this year for christmas I just want apologies”. Samtidigt känns Drake fortfarande lite för mycket som det manipulativa exet som härskar och kontrollerar med ”ursäkter” och passivt aggressiv sorg. Han till och med namedroppar sina ex i låten. Det här är en gimmick som bara känns mer och mer småsint ju större Drake blir: om han är så framgångsrik som han vill framstå, varför sitter han fortfarande och funderar över ifall folk som dumpat honom lyssnar på VIEWS eller inte? Det lilla unset av mognad från Keep the Family Close är helt bortblåst.

Det är nu skivan på allvar börjar kollapsa. Efter bara 7 av 19 låtar (20 om vi räknar bonusspåret Hotline Bling) börjar produktionen kännas klaustrofobisk och rent ut sagt kvävande. Vissa journalister har kallat det för minimalism, och absolut: om Take Care var Drakes Disintegration så är VIEWS hans Seventeen Seconds, där spåren är närmast skelettliknande i sin uppbyggnad. Det är i sig inget fel med att vara sparsmakad, problemet är snarare att låtarna blivit så avskalade att de känns anemiska, som att någon av misstag tryckt mute på ett par instrument i mixen.

Men det är inte bara monotonin som gör det svårt att hålla igång uppmärksamheten, för även låtmaterialet sviktar ordentligt. Faithful är en andefattig kärlekstext över ett stelt beat utan framåtanda eller ens glädje. På Still Here låter Drake som att han läser innantill, och kryddar sina verser med några oerhört trötta ”woooååå”-utrop som får mig att höja på ögonbrynen. Albumet försöker visserligen skapa en chill vibe, men det kan knappast vara Drakes avsikt att framstå som att han är lika uttråkad som lyssnaren känner sig vid det här laget.

Controlla etablerar ett sjyst beat och en bra hook innan den omedelbart slår på autopiloten och drabbas av någon slags musikalisk motsvarighet till rigor mortis, alltmedan Drake halvsjunger en sliskig Jamiaca-inspirerad kärlekslåt över den stelnade bakgrundsmusiken. Vi snackar rim som ”lie for you/die for you/cry for you” och så vidare. Efter det når vi singeln One Dance som fortfarande låter helt förfärlig. Det är svårt att begripa hur Drake kan vilja ha det här slentrianmässiga dancehallbeatet på vad som ska föreställa hans definierande album. Jämfört med vad som helst som till exempel The Bug producerat låter One Dance som att den var skapad på en Iphone. Till låtens försvar så har den i grunden en bra melodi, som produktionen bara inte klarar av att förverkliga.

Trots att de repetitiva trummaskinerna nu börjar kännas som kinesisk vattentortyr är beatet på Grammys bland albumets absolut starkaste. Men (det finns alltid ett ”men” när vi pratar om låtarna på VIEWS) så kommer Future in i mixen och slappar sig genom hela sin vers genom att upprepa frasen ”they gon’ think I won a grammy” så många gånger att självaste språket förlorar sin mening på en närmast existentiell nivå.

Det känns omöjligt att det är hela sex låtar kvar på skivan när vi når Childs Play, med sin absurda text om hur Drake hotar sin ekonomiskt utsatta dejt med att ”give you back to the hood” för att hon bråkar med honom på cafékedjan The Cheesecake Factory. ”You know I love to go there” rappar han indignerat. Ärligt talat är det svårt att förhålla till vad han sjunger, är det meningen att vi ska relatera till den här upplevelsen eller är det ett extremt långsökt sätt att skryta om sin ekonomi? Är det en kärlekslåt? Drake framstår mest som barnslig och empatilös, som en 29-årig Joffrey Baratheon från Game of Thrones.

Vidare till Pop Style. Chockerande nog har Drake tagit bort både Jay Z och Kanye West-versen från låten, varav den senare var singelversionens absoluta höjdpunkt. Visserligen är det ett stort power statement: hur mäktig måste du inte känna dig för att radera världens två största hiphopartister från din låt bara för att du känner för det? Men det är framförallt ett psykopatiskt drag á la Martin Sckreli, att vaska något folk vill höra och istället fylla på med fullständigt idiotiska textrader såsom ”Got so many chains they call me Chaining Tatum”.

Det är svårt att skriva om repetition utan att själv upprepa sig, och det är tveksamt ifall det går att frammana fler synonymer för ”stelt” eller ”monotont”, så vi snabbar på lite. Too Good är kanske det enda spåret som är värt att hämta från albumets slutkläm, den har en bra hook och en Rihanna-vers som tillför lite färg och livskraft till musiken. Avslutnings- och titelspåret Views är också snäppet vassare än mycket annat här, men egentligen bara minnesvärd i relation till de andra låtarnas tristess. När Hotline Bling kommer på blir det smärtsamt uppenbart hur platt albumet fallit i sina försök att duplicera den. Det är som att Drake ville att hela VIEWS skulle ha exakt samma produktion som sin senaste hit i tron om att den framgången då skulle upprepas gånger 20. En person som hittills verkat vara bra på att förstå sin egen roll i det moderna musiklandskapet, som förra året rappade ”I’ve always been me, I guess I know myself”, borde veta bättre.

Omslaget speglar albumets innehåll allt för väl. Drake har faktiskt inte klättrat upp på utsiktstornet och arrangerat ett spektakulärt porträtt av en artist på toppen, utan bara låtit sig photoshoppas över ett trist stockphoto. Likaså försöker VIEWS med sina 72 extremt tålamodsprövande minuter ge skenet av att vara ett filmiskt, allomspännande och definierande storverk, men arbetet och omsorgen som krävs för att åstadkomma stordåd har inte lagts ner. Istället är albumet taffligt, enfärgat, kryptiskt och självupptaget, ett porträtt av en person som är för upptagen av att övertyga alla att han nått toppen för att faktiskt kunna nå den. Alla idéer här har gjorts förut och bättre, inte minst av Drake själv.

Drake brukar vara underhållande även när han är trampar snett, tack vare sin starka charm och energi. Men VIEWS är varken imponerande eller skrattretande. VIEWS är tråkig och andefattig. Att höra VIEWS direkt efter att ha lyssnat på Beyoncés lysande Lemonade är lite som att titta på streckgubbar efter att ha bevittnat en fyllig renässansmålning. Kanske var förväntningarna orättvisa, omöjliga till och med. Men även om vi lyssnare visar vår allra mest ödmjuka sida så är VIEWS en gruvlig besvikelse.

Skivbolag: OVO Sound

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 543 [name] => Drake [slug] => drake [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 544 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 60 [filter] => raw ) )