Dream Wife
Dream Wife

29 januari, 2018
Recension av Freja Wehrling
7

Som för att ordentligt stänga igen 2017 som det skitår det var, sa Bono till Rolling Stone Magazine att rockmusik numera är för ”tjejigt”. Som en direkt motsats till den rock han gillar, står för och den aggressivitet som tydligen är inblandat i detta. Det är intressant på många sätt – ordvalet, den väl valda tidpunkten att droppa detta, vad han baserar sina åsikter på – men inte minst i hur fel han har. Under de senaste åren är det främst akter med kvinnor i fronten som släppt rockens argaste, mest kreativa och riffiga album och fenomenet (som egentligen inte är nytt – det har bara fått ta större plats på senare år) växer exponentiellt. Ett utmärkt exempel på detta kommer i nedanstående text. Med sitt debutalbum kickar Dream Wife ordentligt igång 2018 som det fantastiska år det kommer att bli – samt riktar en välförtjänt pungspark mot Bono och allt han står för.

Den brittisk-isländska trion har under de senaste åren svingat ner en neonfärgad Stratocaster i Londons rocklandskap och lämnat ett avtryck där. Med sina första singlar kändes det som att de återuppväckt en utdöd genre och i en dimma av liveextas dubbades sångerskan Rakel Mjöll till den nya Iggy Pop. Det är tillsammans med ett momentum som nåt bristningsgränsen som gruppen levererar sitt debutalbum, och levererar gör de. Dream Wife sätter milstolpen för det unga bandet och visar upp en ny mognad, där de redan hunnit bli nostalgiska inför den oskyldigt råa kraft som flödar från deras musik. Albumets elva låtar behandlar en värld där himlen för alltid är blå, och även om enstaka moln dyker upp avdunstar de snart igen. Det finns egentligen bara två teman som återkommer i spårens texter – kärlek och hur jobbiga folk kan vara – och svårare än så behöver det kanske inte vara. Det var aldrig gruppens texter som drog till sig den där ursprungliga hypen och det är det inte nu heller. Snarare lyckas Dream Wife tillintetgöra sina egna texter med hjälp av musiken. Mjölls röst är ett instrument, precis som Alice Gos gitarr och Bella Podpadecs bas, och alla beståndsdelar används lika mycket. På samma sätt som instrumenten ibland bär upp sången så intensifierar sången ljuden omkring sig istället för att helt stjäla rampljuset. Resultatet blir en kraft tredubblad av deras gemensamma ansträngningar.

Från skivans första trallande som snart övergår till ett vrål i Let’s Make Out, till F.U.U‘s sista ”Bad bitches” som ringer ut, är det med en sällsynt intensitet som Dream Wife spelar. De bemästrar sitt eget sound till fullo, men har heller inte fastnat i någon egengjord mall utan är alltid lika lekande. Mjölls röst flörtar för att sedan förinta, och gitarrerna gör detsamma utan paus. I en ständig balansgång växlar trion i hetta och drar med sig allt och alla i vågen de skapar. Dream Wife lyckas även vara medvetna och har med den briljanta Somebody skrivit en politisk banger. Här hoppar och studsar gitarrslingan som en vers i sig, medan Mjöll sjunger om att vara någon i stället för något. Det politiska tar dock aldrig över – albumets huvudakt är alltid tyngden som bandet för sig med. Ibland slätar de ut melodierna till lättillgängliga toner, men bäst är det när de knycklar ihop dem till en hård massa. I Act My Age vrålar Mjöll mot slutet ut ”Do I amuse you?” medan Gos gitarr blir till tjocka riff som böljar ut samtidigt som Podpadec knölar in sina basgångar till ett suddigt töcken. Det känns som en rening.

Hur rock i dag skulle vara för ”tjejigt”, och hur det skulle kunna vara en dålig sak, kan en spekulera i. En kan också lyssna på Dream Wife och inte lyssna mer på vad Bono säger. Oavsett vad så bevisar Dream Wife att gitarrmusiken är intressantare nu än vad den varit på länge och att trion är redo för att bära den på sina axlar.

Skivbolag: Lucky Number

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2251 [name] => Dream Wife [slug] => dream-wife [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2252 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) )