Dungen
Allas sak

26 september, 2015
Recension av Filip Hiltmann
9

Robin Pecknold, sångare i Fleet Foxes, brukar hävda att Dungen inte har gjort en enda dålig låt. Jag är villig att hålla med. Varje låt i Dungens diskografi är som ett litet mästerverk i sig där varenda ton representerar något som inte går att beskriva med ord.

Och Gustav Ejstes har heller aldrig försökt. Till skillnad från många andra svenska akter så har texterna aldrig varit i fokus hos Dungen: de har bara ackompanjerat musiken och gett den en plattform att vila på. Abstrakta vardagsobservationer har blandats med oförståeliga, om än väldigt vackra, rader om det mesta. Istället för att få en tydlig förklaring om vad som försiggår så får lyssnaren skapa sig sin egen bild, något som i längden gör att en Dungen-låt är svår att tröttna på. Eller som Gustav själv har sagt – så fort låten är släppt tillhör den lyssnaren. På Allas sak är detta som mest påtagligt, samtidigt som orkestern Dungen – Gustav tillsammans med Reine, Mattias och Johan – bjuder musikaliska insatser utöver det vanliga och kommunicerar det som texterna inte gör.

Premisserna för Allas sak är ungefär desamma som för åtminstone de tre senaste albumen: En studio full av retroutrustning, en samling låtskelett skrivna av Gustav och fyra av Sveriges bästa musiker. Trots att det var fem år sen sist så låter inte Allas sak mer genomplanerad än de tidigare alstren – Dungen är något som händer i nuet, så även i studion. Redan från det inledande titelspåret råder det inga tvivel om vilket band det är vi har att göra med. Alla element som tidigare representerat bandet finns där; Gustavs semijazziga piano, Johans poetiska trumfill, Mattias pulserande bas och Reines eteriska gitarrslingor. Nytt för denna gång är involverandet av saxofon, något som stundtals vidgar ljudbilderna ytterligare. Ett exempel är första singeln Åkt dit, där saxofonen inledningsvis spelar en stor roll i det tysta men sedan träder fram för ett ylande solo. Var sak har sin plats på en Dungenskiva.

Allas sak är i mångt och mycket en fortsättning på ett redan vinnande koncept. Gruppen behöver till exempel inte experimentera med syntar, som ett band från Australien – snarlika Dungen – gör på sitt nya album. Det finns ingen mening med att gömma sig bakom knasiga ljud och effekter, något som skiljer ut bandet från andra som brukar tillskrivas genren psykrock. De avskalade ljudbilderna som präglade Skit i allt har på Allas sak utvidgats, utan att nödvändigtvis innehålla fler element, och känns avsevärt mycket friare. Musikerna får verka inom givna gränser men dessa är inte lika snäva som för fem år sen. Att Dungen har fullföljt sin artistiska vision går inte att bortse ifrån på Allas sak, det är en fulländad produkt – från början till slut.

Instrumentala spår brukar ofta vara ett sätt att fylla ut slutprodukten och för många lyssnare ett sömnpiller. På ett Dungenalbum är de instrumentala spåren ytterligare ett sätt att kommunicera med lyssnaren, att föra fram något mer. De är sällan i fokus och omtalas sällan, men är ändå en välbehövlig del för helheten. Oftast är det gitarren som får sköta dialogen, men i bakgrunden får vardera musiker alltid utrymme att göra sin grej. Den instrumentala låtsviten En dag på sjön och Flickor och pojkar inleds med ett hårt psykedeliskt jam som sedan tvärt övergår till en nyanserad skogsballad. Strax därefter anländer albumets sista och tillika längsta spår, Sova, som avslutas med mjukt gitarrgnissel över en ambient orgel. Tänket om instrumentalmusik finns liksom där hela tiden, och att Gustav ständigt nämner Bo Hansson som stor influens är inte en tillfällighet.

Det har aldrig varit svårt att förstå varför Dungen av alla högkvalitativa svenska akter slår så bra i USA. Jag kan tänka mig att det för dem är ungefär som när jag lyssnar på brasiliansk bossa nova, orden jag inte förstår känns vackrare och mer välbehövliga än de jag förstår. Du behöver inte kunna förstå svenska för att kunna förstå Dungen, för deras kommunikation förs via musiken ändå.

Med Allas sak i ryggen har Dungen fortfarande inte gjort en enda dålig låt. Det tror jag Robin Pecknold också tycker.

Skivbolag: Smalltown Supersound

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 171 [name] => Dungen [slug] => dungen [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 172 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 23 [filter] => raw ) )