Dungen
Häxan

23 november, 2016
Recension av Freja Wehrling
7

För tillfället känns det som att tankar och insikter, åsikter och kommentarer flyger omkring i vår oroliga värld och sällan hamnar rätt. En slags domedagskänsla hänger över jorden och svärtar ner. Nu mer än någonsin behövs en paus från detta, en andhämtning för att känna sig normal. Musik blir till en oas där du kan få din oro bortsvept av dess toner. I det fullkomliga universum som Dungens Häxan bildar är livet inte heller alltid snällt, men kanske är det ändå att föredra framför det vi lever i.

Häxan är det en inte vilken skiva som helst. Snarare gränsar albumet till ett soundtrack, och detta tillhör i sin tur den animerade Die Abenteuer des Prinzen Achmed. Filmen räknas som en av världens första illustrerade långfilmer och gjordes av Lotte Reiniger i Tysklands 20-tal. I verket rör sig en mängd figurer och berättelser från Tusen och en natt i ett unikt filmspråk som sällan synts före eller efter sin release. Utan att vara för bokstavlig berättar Häxan samma historia som animationen, fast på sitt helt egna vis. Det är Dungens första helt instrumentala album och annorlunda från allt de tidigare gjort, men likväl präglat av bandets intensitet. Melodierna sträcker sig bortanför filmen och skapar sig egna dimensioner separerade från allting annat.

Den fantasifulla stämning som rör sig över skivan hittas framförallt i tonerna snarare än i de verktyg som de frambringas ur. Situationen är som uppbyggd för experiment – man hade kunnat låna både från historien och från andra världsdelar, men Dungen gör ursprungskällan till sin egen. Det är här någonstans som projektet blir helt igenom genuint. Vad som hade kunnat avskrivas som en pretentiös medellivskris förvandlas i stället till ett välsvetsat ljudrum när det byggs ihop med den kraft som gruppen besitter.

Det hela börjar lite trevande med Peri Banu vid sjön. Här släpar sig tonerna dröjande fram och har egentligen enbart de taktfasta trummorna att tacka för sin framfart. Det är en passande inledning och berättelsen slingrar sig runt som rök i en flaska. Om man har sett Prins Achmeds äventyr blir det förstås en annan dimension av hela, men även utan de fysiska bilderna i bakhuvudet blir historien tydlig nog. I låttitlarna göms nämligen små ledtrådar och tillsammans med instrumenten skapar dessa en tanke om vad som ska förmedlas. I Jakten genom skogen märks tempobytet av redan vid första anblicken på låttiteln, men sedan också i den akustiska gitarren som går från plockande till trummande.

Vissa av låtarna från Häxan snuddar stundvis vid de psykrockdrömmar som Dungen vanligen slänger ur sig. De balanserar på gränsen, men när de kommer lite för nära är det något som skiftar. Kanske skyndar pianomelodin på lite för hetsigt eller kanske är gitarren alldeles för fuzzig. Den omväxlande Kalifen är skivans yttersta hybrid. Här stiger först tonerna i en slags himmelsk upptrappning, där smaken av ett svidande gitarrsolo redan sitter på din tunga, bara för att sedan plockas ned på jorden igen.

Framförallt är det toner utan några särskilda riktlinjer som strömmar ifrån albumet. Ackorden välkomnar varmt till kreativitet, men säger inte vad, hur eller ens om någonting ska skapas. Oavsett är det något som dröjer sig kvar efter att man har lyssnat på Häxan. Du blir fångad i det universum som finns inom albumet, men väl där är du fri att göra vad du vill. I ett virrvarr av möjligheter, där saker som låtmallar totalt bortprioriteras, har Dungen tagit sin utveckling i egna händer. Och precis som att bandet själva lekte med Häxan ger de också dig samma möjligheter.

Skivbolag: Smalltown Supersound

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 171 [name] => Dungen [slug] => dungen [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 172 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 23 [filter] => raw ) )