Stora scenen

El Perro Del Mar
Popaganda, 1/9 – 2017

Publicerad: 2 september 2017 av Rikard Berg

6

Solen skiner, Popaganda har börjat, men nästan ingen är här. Det är en ofrånkomlig förbannelse för festivalens öppningsakter, att slå sina första ackord inför en publik som ställt sig på två armlängders avstånd från varandra, som tagna rakt från meme-arkivet om ängsliga svenskar på en busshållplats. El Perro Del Mar har inte lättare att tackla problemet än någon annan. Hennes senaste album Kokoro tog ut stora kreativa svängar, men fick aldrig det genomslag som det så väl förtjänade. Festivalbesökarna har helt enkelt inte brytt sig om att dyka upp.

För spelningens sak i sig självt gör det kanske inte jättemycket. Musiken är lika höljd i mystik som vanligt – avlägsen men lockande, kryptisk men samtidigt inom räckhåll. El Perro Del Mar har med sig ett gäng sammansvetsat tighta musiker och tillsammans går de in i sig själva, struntar i den glesa publiken och väver låtarna i mängder med nyanser. Instrumenten är visserligen inte lika många live som på Kokoro, där det rymdes guzheng, dulcimer och shakuhachi, men det vi får är faktiskt mer än man kan kräva. Bandet lyfter upp låtar som Ding Sum och Hard Soft Hard från sina tyngre studioproduktioner och får musiken att kännas lite mer lättfotad. I sammanhanget är det en bra sak.

  • El Perro Del Mar har dessutom varit så snäll att hon även arrangerar en alternativ aktivitet, ifall vi tappar fokus från hennes subtila scenspråk. Den svarta backdropen är smyckad med upphackade bokstäver och klippt i smala strimlor, som hela tiden hissas upp och ned av några ordleksentusiaster och bildar mening efter mening. När det blir för jämntjockt att titta på artisterna kan vi då bara rikta blicken uppåt och spela backdropsbingo. “Places… are… contemporary? Nej!” I tur och ordning domderas “MONEY IS SUPERSTITION”, “BORDERS ARE THE LAST GASP OF FALLING IDEOLOGIES” och “ALL PALACES ARE TEMPORARY PALACES” ut från scenen – välsnitsade budskap som nog når ut till ännu långt färre än vad den välsnitsade musiken gör.

    Men till sist letar sig ändå en strid ström besökare hit. Det luckrar upp distansen mellan artist och publik lite grann, och när Clean Your Window mot slutet drar igång har El Perro Del Mar förvandlats till en annan sorts scenpersonlighet. Hon sträcker sig mot skyn, hoppar lite i takt, breder ut armarna som en hök över publiken, och gestikulerar som en entusiastisk talare. Där och då når hon äntligen ut över hela Eriksdalsbadet, och två armlängders avstånd har åtminstone halverats. “No concert is an island”, som man brukar säga. Om bara vi varit fler, scenen varit mindre, klockan varit något annat, eller El Perro Del Mar orkat vara fler sorters rovfåglar, hade saker kunnat bli så bra som det nosas på.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 507 [name] => El Perro Del Mar [slug] => el-perro-del-mar [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 508 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 16 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 201 [name] => Popaganda [slug] => popaganda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 148 [filter] => raw ) )