Faller på smöret och längden

19 november, 2011
Recension av Tobias Jakobsson

Drake, Take Care

Betyg: 5/10

Take Care inleds med den alldeles befängda raden, ”I think I killed everybody in the game last year”, och det är på den desillusionerade stigen vi vandrar i 80 minuter.

Förra årets Thank Me Later var en besvikelse. Den kändes ytlig, platt och saknade substans. Han infriade inte det hopp han gett oss med So Far Gone. Nu är Drake, delvis, på rätt spår igen.

Rapmässigt har han tagit ett sjumilakliv framåt. Det där metalliska, monotona flowet är inte lika framträdande som förr, utan han har nu hittat en starkare dynamik i sin röst. Däremot står han och trampar på samma ställe vad gäller den där särskilt dåliga sortens tuggummi-R&B han envisats med alldeles för länge.

Drake har förmodligen ett massivt entourage av JA-sägare omkring sig. Jag ser ingen annan anledning till varför en del av de smörigare låtarna faktiskt tog sig till slutprodukten. Take Care hade varit en homerun om den vore runt 40 minuter kortare, vilket ju är ett stående problem i hiphop-världen.

Dumdristigheten tas till nya nivåer när han låter André 3000 gästa på The Real Her. På en minut lyckas OutKast-gubben göra resten av albumet redundant, och visar samtidigt att den där imaginära tronen som Kanye och Jay-Z målade upp på sitt gemensamma album fortfarande är hans att återta närhelst han vill.

Samtidigt är det svårt att förneka att Drakes utvecklingskurva gått, och fortfarande pekar, rakt uppåt. Vi är många som sett hans pinsamma försök till freestyle på Tim Westwoods radioshow. Men det är inte det hans musik handlar om. Spontaniteten må vara låg, vilket på många sätt kan sätta begränsningar på en artists kreativa uttryck, men inte nödvändigtvis. Drake handlar år 2011 om svindlande beats som låter som en miljon dollar. Stämningsbyggande är nyckeln till varför delar av Take Care fungerar så bra.

De stunder Drake orkar avstå från att skamlöst runka till sin spegelbild närmar det sig stordåd. Den mörka och förödande Marvin’s Room är ett alldeles lysande exempel på vad Drake kan åstadkomma bara han vågar låta sin självglorifierande image krackelera något. Jag vill se människan bakom den där manufakturerade maskinen. Kanske vågar han på nästa platta låta fasaden falla och blotta sig än mer, och därmed kanske propelleras upp till en nivå strax under Kanye West. Potentialen finns där.