Inledningen på den här veckan har varit stormig, storslagen och alldeles fantastisk. Den skånska festivalen Siesta har i högsta grad bidragit genom bokningen av Death Cab For Cutie. Om ni inte visste det, så kan vi nu berätta för er att det här är en av festivalens bästa bokningar någonsin. Därför listar vi festivalens 5 bästa bokningar genom åren.

1. PLACEBO (UK) 2009 – Det kom som en chock. Placebo slog ned likt en atombomb och mottagandet var enormt för de brittiska alternativrockarna. Ingen hade kunnat ana att ”lilla Siesta” skulle lyckas boka ”stora Placebo”, men drömmen blev till verklighet. Och faktum är att det fortfarande bör ses som festivalens största bokning. Samma år gick man från 7000 besökare till 9000. Resten är historia.
2. PHOENIX (FR) 2009 – Bokningen där man visade fingertoppskänslan. Phoenix var helt rätt 2009. Jag tror inte folk förstod  hur bra den bokningen egentligen var. Med skivan Wolfgang Amadeus ringade man in 2009 bättre än de flesta, och är en av få skivor som under 00-talet verkligen förtjänar fullpott. Det går inte tröttna på skivan, vartenda spår är lika fantastiskt än i dag. När man bokade de finkammade fransosarna 2009 var man ”spot on” på 2009. Och är det någon skiva jag längtar lite extra efter, så råkar det vara just dessa fransoser.
3. DEATH CAB FOR CUTIE (US) 2012 – Jepp, Ben Gibbard och hans mannar är årets bästa bokning till Siesta. Indieälsklingarna behöver ingen närmre presentation, det räcker med att kolla in deras skivkatalog. Egentligen behöver man inte säga mer än Transatlanticism, detta mästerverk till skiva. Death Cab For Cutie är förstås en alldeles fantastisk bokning, den hade dock varit än bättre för några år sedan, innan man lyckades med att misslyckas med allt vad album heter. Vi förlåter Death Cab för de senaste skivorna, man kompletterar detta genom att vara ett fantastiskt liveband. Spelningen på Arvika 2008 var minst sagt magisk.
4. SONIC YOUTH (US) 2009 – Vilka jävla bokningar man hade 2009. Att Thurston More har vandrat omkring i Hässleholm är gigantiskt, ännu större är det att Sonic Youth lirat på festivalen. Detta stilbildande band har haft större inflytande än vad många kanske förstår. Och det är inte för intet som musiker efter musiker hyllar deras konstverk som av många ses som en grundpelare i den amerikanske alternativ/noise/experimentell rocken.
5. RÖYKSOPP (NO) 2010 – Möjligtvis är jag för partisk att jag bortser Dinosaur Jr., Buillt To Spill, Mew, Ladytron, The Kooks mfl. I min bok smäller dock Röyksopp större. Att den norska duon råkar vara ett av mina favoritband gör inte saken sämre. Bortser vi det, förblir de trots allt giganter. Det är få band som ena stunden kan producera partyhits för att i andra stunden bjuda på en introvert historia där vi berikar oss i futurismens hemland.

Den unga och lovande amerikanen kan mycket väl bli nästa gigant, han är redan på god väg. I sommar gör Porter Robinson två spelningar; en på Dans Dakar och en på Emmabodafestivalen. Dansboda fortsätter bygga årets bästa fest, och Porter Robinson blir en pusselbit som kommer få folket att dansa sig galna. Lagom till festivalen kan han mycket väl vara dubbelt så stor mot vad han är i dag.

Festivalerna Emmaboda och Dans Dakar fortsätter även sitt samarbete. På tisdag nästa vecka släpper man 50 stycken kombobiljetter tillsammans för de som tänkt besöka båda. Det blir 500 kr billigare för er som tänkt besöka Dans Dakar och Emmaboda. Av erfarenhet vet vi att dessa biljetter brukar slukas i ett nafs, så det gäller att vara på hugget. Redan nu är det dags att börja träna på f5-knappen.

Betyg: 10/10

Burial hamnar i sitt rätta element under de där sena nattvandringarna i de lite mer suspekta områdena i London. När endast någon enstaka gatulykta guidar dig nedför dekadensens brant. Lite småfull, men med en brinnande längtan efter att bli fullare innan du trillar in på någon halvsjaskig klubb som har öppet alldeles för länge. Just där och då står Burial för den bästa musiken på planeten, men den anpassar sig väl till andra situationer du kan hamna i också. Den enda konstanten som bör finnas med i ekvationen är mörker. Det faller lite i solljuset.

Förra årets EP, Street Halo, var fantastisk på alla sätt och vis. Verkligen. Så varför känns den nu, när vi har Kindred, plötsligt så obetydlig? Just för att den nu känns som en transportsträcka. Han flörtade lite med längre låtar och så vidare på Street Halo, men vågade inte riktigt ta det till sin spets. Den rädslan är nu borta när Burial går in i en ny kreativ fas.

Titelspåret inleds på traditionsenligt Burial-manér, med ett samplat oväder under den atmosfäriska synthmattan. När väl trummorna börjar smattra i öronen låter det så mycket mer aggressivt än någonsin tidigare, som om han har någonting att bevisa. Det är även den låt som på denna EP mest förlitar sig på de där samplade R&B-rösterna som blivit hans signum. Manipulerade bortom igenkännelse är de lika alienerande som mänskliga.

Mellanspåret är även det kortaste. Loner är förmodligen det mest dansanta Burial någonsin tagit sig an, vilket egentligen inte säger så mycket. Här låter han en simpel 4/4-takt pulsera under virvlande syntharpeggion. Han lekte houseproducent på Raver från Untrue. En fenomenal låt som ändå lyckas blekna under Loner. Låtens själ ligger i den illavarslande basen som river allt i sin väg.

Sista låten. Ashtray Wasp. Denna koloss klockar in på 11 minuter och 45 sekunder, och tornar upp sig som en jätte över allt Burial tidigare producerat. Han lämnar det houseinfluerade soundet från Loner och återgår till sitt vanliga sound, men verkar bygga upp till någonting. Innan ett eventuellt klimax nås möts vi av ett abrupt slut. Nu gör stormen från Kindreds inledning sin återvändo och sluter cirkeln. Då halveras tempot och du lämnas med en bas så djup att den kryper och krälar sig nedåt för att slå sig till ro strax bredvid ditt hjärta, innan den slutligen möblerar om inuti din bröstkorg.

Det här är vad dubstep nu handlar om. Det har aldrig handlat om sågtandade synthar och wobblande bas. Om Burials inflytande fortfarande är det samma så kommer dubsteppen nu ta en annan form än den som manifesterat sig de senaste åren. Om det nu finns en Gud så ligger ett stycke Skrillex, just i detta nu, och gråter sig till sömns.

Borlängefestivalen är mer än bara musik, det handlar om budskap och samtal. Denna gång mellan Eva Rusz, Malin Sävstam & Dogge Doggelito. Utöver detta hittar vi även Annika Östberg, Thomas Järvheden, Erik Fernholm, Humormaffian, Petter, Lo Kauppi. Leo Razzak och Katarina Di Leva.

Vad ska man säga egentligen? Blur, detta britpop-fenomen kommer till Way Out West i sommar. Det har tisslats och tasslats en aning bakom kulisserna om just Blur, men ingen har riktigt haft koll. Inför årets festival ställde jag mig frågande hur man skulle lyckas toppa fjolårets headliner, jag menar Kanye West och Prince är båda giganter. Då fanns det inte i min värld att Blur ens skulle vara ett alternativ. Det är ju en utmärkt huvudakt, men precis som när det gällde Refused trodde jag nog trots allt att detta vore en omöjlighet.

I sommar gör de två spelningar utanför Storbritannien, en är på Way Out West. Den andra ryktas till den spanska festivalen BBK Live.

Det här är galet. Vi bugar och bockar, och kan redan nu konstatera att festivalen kan räkna med lapp på luckan.

Deadmau5 lirar på Söderstadion i Stockholm 2 juni, nu gästar en av världens största dansakter även Summerburst Göteborg. Inget snack om saken, det här är en klassbokning de flesta festivalerna skulle vilja lägga till överst på affischen. Det ryktades länge om Deadmau5 till Göteborg och Summerburst, vilket vi var snabba med att meddela, kanske lite för snabba. Nu är det i alla fall bekräftat, det blir dans i massor. Summerburst utmanar på allvar.

Från Umeå i norr till Malmö i syd. Med kritikerrosade albumet Island & Shores ska de återigen frälsa världen i popens tecken. Deportees visar gång på gång att de är att räkna med, och inte bara lyckas man med konsten att skapa ett album vackert sammansatt, man råkar dessutom vara ett förträffligt liveband.

I vår hittar du dem här:

30 mars – Umeå, Umeå Open
12 april – Uppsala, Katalin
13 april – Örebro, Prisma
16 april – Stockholm, Dramaten
17 april – Norrköping, Dynamo (Klubb Republik)
02 maj – Helsingfors, Korjaamo
11 maj – Malmö, KB
12 maj – Helsingborg, The Tivoli

Foto: Sydsvenskan

Tidigare under morgonen bekräftades ett gäng festivalspelningar men även ett stort gäng konserter. I Borgholm, Varberg och Uppsala gör Veronica tre egna konserter tillsammans med den hyllade sångaren Jonathan Johansson.

De bekräftade spelningarna är: 

28/6 Borlänge, Peace & Love

29/6 Skellefteå, Stadsfesten

30/6 Kiruna, Kirunafestivalen

7/7 Töreboda, Törebodafestivalen

12/7 Tysnes, Tysnesfest (NO)

13/7 Stavern, Stavernfestivalen (NO)

25/7 Borgholm, tillsammans med Jonathan Johansson

26/7 Varberg, tillsammans med Jonathan Johansson

27/7 Arendal, Canal Street (NO)

28/7 Beitostölen, Trollrock (NO)

12/8 Skanderborg, Smukfest (DK)

23/8 Göteborg, Liseberg

24/8 Uppsala, tillsammans med Jonathan Johansson

Det kanske är för sent för oss att hoppas på en ny Violator eller Music for the Masses men förhoppningsvis kan en kraftansträngning leda till en skiva som slår deras senaste försök på fingrarna.

Via sin Facebook-sida tidigare meddelande herr Anttila tidigare i dag att det nya albumet släpps 4 april. Nya singeln Hisingen – Manhattan premiärspelas redan i morgon på P3. I sedvanlig ordning ryms Göteborsreferenser. Vi älskar lokalpatriotismen Kristian Anttila bjuder på. Vilket tidligt präglat de två senaste albumen Svenska Tjejer och Lilla Napoleon, inte minst genom spåret Västra Frölunda. Få artister i dagens musikklimat vågar vara så ärliga, och skriver så raka texter som Anttila. Han döljer inte smutset, han spottar hellre i ansiktet.

Han passade även på att skriva följande vi Facebook:

”Ja, det låter glittrigt, åskigt, romantiskt, dimmigt, för jävla bra, ja och jag känner mig som en man för första gången i livet och vitkål äter jag mycket av och helvete nu måste jag bli klar med skivan också. Det var nog allt för stunden. Jag kommer med solen mina vänner! Vi ses. Tutti Frutti.”

Hands down. Göteborgarens femtealbum kommer smart lastat, vi gör oss redo för en loska fylld med popromantik.