Efter många om och men har Trophy Wife till slut lagt ut sitt debutalbum på nätet, vilket kan laddas ned till ett pris som konsumenten själv bestämmer. I samma veva berättar Oxfordbandet att de går skilda vägar. Detta motiveras med att tiden är den rätta och att medlemmarna kommer fortsätta skapa musik på sina egna håll och kanter.

Trophy Wife levererade sin utmärkta debutsingel Microlite 2010 och har sedan dess tagit minst sagt god tid på sig att färdigställa sin första platta. Ja, så lång tid att de flesta förmodligen glömde bort att bandet existerade. Därför blir övergången från Trophy Wife till inget Trophy Wife kanske inte så smärtsam ändå. Och dessutom har vi ju nu i alla fall deras självbetitlande album – som kan streamas eller laddas ned nedan. Som hejdå ger sig bandet även ut på en kort femdagarsturné i Storbritannien i juni.

Chromatics album Kill For Love var ett av våra favoritalbum 2012. Häromdagen släpptes After Dark 2 – en samling av etiketten Italians Do It Better som följer upp den föregående hyllade After Dark-kompilationen. Förutom låtar av Chromatics inkluderades också ny och gammal musik av bland andra Symmetry, Glass Candy, Desire och Mirage. Nu har en av Chromatics nya låtar – Camera – fått en inofficiell musikvideo tilldelad sig och det ser vi som ett ypperligt tillfälle att tipsa om låten och belysa samlingen. Lyssna nedan.

För två år sedan dök Lewis Roberts upp med den hypnotiserande UK garage-dubbelsingeln 4D/MTI (även om han redan två år tidigare debuterat med låten Up Down Up Down). ”It’s hardcore mixing studies with producing”, sa den då nitton år gamla studenten. Varannan vecka gjorde han elektronisk musik under namnet Koreless, varannan vecka pluggade han inför arkitekturtentor på universitetet i Glasgow. Koreless anlände perfekt i tiden, då postdubstep som uttryck myntades och Andres Lokko skrev krönikor om ett uppmärksammat night bus-mixtape. Och efter ett snabbt genombrott i undergroundkretsar vore den naturliga reaktionen för de flesta att rida på vågen och snabbt släppa något större. Men det kom varken en EP eller ett album från Roberts. Ett år senare: den smattrande, ekande singeln Lost in Tokyo lät som världens mest öde storstadsnatt. Men det följdes bara upp av ett par remixer och ett låtsamarbete med Jacques Greene.

Lewis Roberts är ung men verkar både lugn och klok. Till skillnad från många andra producenter har han insett värdet i att vänta. Medan många dagligen (i vissa fall över-)arbetar på ett litet ljud in i detalj eller jobbar för att ständigt vara aktiva i en myllrande scen tog Roberts en paus, spelade det han hade för folk istället för att skapa och grubblade över konceptet och strukturen bakom en framtida EP.

När han kom till den punkt då han kände att han kunde göra musik igen tog det mindre än en månad innan Yugen tagit form.

Redan tidigt i karriären berättade Koreless att han lyssnade mycket på jazz, att han gillade rytmen och rörelsen i musiken, att han själv såg fram emot att skapa en liknande flödande musik – som kunde ta lyssnaren på en resa. Det är ett eko som på Yugen fortfarande hörs i hans musik, men sättet han når den känslan på har förändrats. Hans tidigare fyra låtar drevs alla av ett framträdande beat men innehöll också ett tomrum. Det fick Koreless musik att låta nedtonad, nästan dyster. Det råder liten tvekan om att Ivana, Sun, Last Remnants, Nosun och Never forsar framåt på det sätt som dess skapare talade om för ett par år sedan men det är en stämning som karvas ur de varma synthar som till stor del ersatt beaten.

Det senaste året har Roberts läst mycket science fiction – däribland J.G. Ballard – och kanske har det haft en inverkan på att britten påminner om ett egenmanövrerande Kraftwerk i deras karriärs startblock. När Sun dök upp i slutet av april lät det som att han var på väg att skapa en ljudlig adaption av ett rymdäventyr. Låten är Yugens praktfulla epicentrum men övriga låtar utgår från samma stämning likt avvikande trådar. Nosun innehåller samma tema men spelat baklänges. Minimalistiska Last Remnants är ett annat exempel på hur Roberts arbetat mer mot att låta sin musik växa utan att gå ifrån sin lågmälda originalton.

För att ha tagit ett namn som Koreless har Lewis Roberts skapat en ovanligt kärnfull, sammanhängande debut-EP. Det är en löpande röd tråd som vissa kanske kommer tycka saknar idéer i längden men det är också en perfekt genomförd ambition som är som gjord för ett 23 minuter lång alster. Det är definitivt hardcore att mixa producerande med eftertanke.

Random Access Memories är årets mest efterlängtade platta, alla kategorier. Trots oväntade comebacker som att Kevin Shields gav världen en efterlängtad uppföljare till 1991 års Loveless med sitt My Bloody Valentine. Den franska houseduon har dock en lyssnarkrets som sträcker sig långt utanför Pitchforks tiosiffriga skala, inklusive decimaler. Och just nu står hajpvågen i blom.

Inte bara för det faktum att världens mest berömda robotar har återvänt, på gränsen från de döda, men också att de briljerar från första stund. Den välsmorda discoslingan Get Lucky tillsammans med barndomsidolen Nile Rodgers och Pharrell har knockat de allra flesta redan i första ronden. Det repetitiva mönstret, falsettsången och robotrösterna är dömt att lyckas till de här funkiga beatsen. Redan där vittnar Daft Punk om att Random Access Memories är ett album som blickar framåt genom att titta bakåt.

Det är långt ifrån ett nytt koncept, men blir som tydligast när dansmusikens enda instrument i dagens musikklimat är en laptop med ett lysande äpple. Random Access Memories är ett album där dansmusiken återigen inför ”riktiga instrument” och vem gör gitarrslingor bättre än Nile Rodgers? I sammanhanget har jag svårt att föreställa mig någon annan än den forne Chic-medlemmen gunga i takt med Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter stilistiskt bakom ett par glimrande hjälmar.

Vi skrev om det redan i går. Då hintade Jacques Greene och How To Dress Well om ett gemensamt släpp och i dag fick vi både lite detaljer och en låt serverade. Musikernas gemensamma EP On Your Side (samma namn som en av The Radio Dept.s bättre låtar!) släpps den 3 juni och titelspåret hade under dagen premiär på Zane Lowes radioshow på BBC. Nu har den dessutom dykt upp på nätet. Lyssna nedan när Greene speedar upp tempot runt Tom Krell och låter honom få jobba i en lite annorlunda miljö än vanligt.

I dag släpps Daft Punks nya album, Random Access Memories. Ja, vi vet, det är lite svårt att förstå. Det känns redan som att fransosernas verk har funnits ute sen evigheter tillbaka, med all marknadsföring och så småningom förhandslyssning som lett fram till den 21 maj. Men det finns fortfarande en pusselbit kvar att lägga. Till de tretton låtarna som formar Random Access Memories kan vi nu lägga en fjortonde. På den japanska utgåvan finns det precis som så ofta förr en extra låt inkluderad.

Låten Horizon är utan tvekan det lugnaste Daft Punk skapat i sin karriär. Det påminner mer om Brian Enos ambienta atmosfärer än den discofunk som präglar delar av det hyllade storverket Random Access Memories ursprungliga form. Horizon lyssnas lättast på genom No BPM Limits tumblrpost här.

Den danska elektroniska producenten Trentemøller släpper nytt album i år, på det första smakprovet Never Stop Running, möter hans suggestiva och mörka skildringar stämman till Jonathan Pierce från Brooklynbandet The Drums. På förhand en mycket lustig kombination, men som i sin kontext gifter sig otroligt bra. Kanske är det till och med så att Jonathan lyckas infria hopplösheten som låten betonar, med sina ensamma bröstkorg och sorgsna framtoning.

Trentemøller hittar du närmast på Hultsfredsfestivalen som går av stapeln om cirka 3 veckor.

Vi har redan hört det första smakprovet från The Sounds. Shake Shake Shake heter singeln som hade premiär i TV4:s Nyhetsmorgon. I juni kommer en EP från bandet och det är mannen som hjälpt SOAD, The Mars Volta och Death Cab For Cutie som producerar, Alex Newport. Redan i höst, närmre bestämt 4 oktober kommer fullängdsalbumet, skriver Gaffa. Det blir det femte albumet i ordningen för bandet från Helsingborg, men som hör mer hemma på den amerikanska kontinenten.

I sommar väntar ett gäng festivaler på den europeiska halvan, för svensk del hittar vi hitparaden signerad The Sounds hos Peace & Love och Putte i Parken.

“I won’t need any help to be lonely when you leave me”, sjunger han på Slipped. I bakgrunden tassar bröderna Devendorf och bröderna Dessner försiktigt och delikat, som om de vet bättre än att störa en röst som bara växer med åren som går. Tre spår senare stängs Pink Rabbits med orden ”You said it would be painless / It wasn’t that at all”. Trouble Will Find Me innehåller hopp men det kommer från en mycket blek, djupt sargad plats. Döden tas upp flera gånger, inte sällan i form av en liknelse för någonting annat.

På förhand har det sagts att denna sjätte fullängdare ska vara The Nationals mest aggressiva alster till dags dato. Tänk på låtar som Mr. November och Secret Meeting med den formuleringen i huvudet. Förhandssnacket stämmer inte. Trouble Will Find Me är snarare en förhållandevis långsam historia med en svärta som påminner mer om Alligator (…undantaget just de två nämnda låtarna då) än de två senaste skivorna. På samma sätt som det är svårt att få grepp om sångaren tar det tid att komma nära inpå arrangemangen. Intrikata melodier som å ena sidan känns totalt utblåsta på materia i sin tomhet – å andra sidan har de polerat upp energin från tidigare i karriären, något som inte minst märks på de temporika trummorna. Just den delen av instrumentationen kan också stundtals bli The Nationals fall – eller snarare semi-problem – då de riskeras att överanvändas till monotoni. Därför är en låt som nämnda (fallfärdiga) Slipped mycket välkommen.

Ljudbilden på Trouble Will Find Me är detaljerad men inte kvintettens mest dynamiska hållplats. Istället för att fylla varje sekund med ljud har de valt att öppna fönstren. Och det är i rummen ögonlocken kittlas. Skillnaden jämfört med det som varit är marginell – The National är fortfarande ett band som anklagas för att spela och skapa samma låt 108 gånger i rad – men lyssnar man noga och länge börjar nästan varje låts konturer veckla ut sig.

Sea of Love och Graceless är de mest arenavänliga styckena och tillsammans med This is the Last Time står de i bjär kontrast till de mäktiga torn som formar resten av verket. Demons känns som en uppföljare till föregångarens Sorrow och Runaway har fått ett yngre syskon i Heavenfaced, vars sångnummer de sista en och en halv minuterna kan vara albumets stora höjdpunkt. Jag tror aldrig han har låtit bättre.

En vana vokalisten fört vidare från High Violet är hans orädda sätt att trycka på meningar han finner bärande. För tre år sedan skrev jag att han vågar upprepa sig och hur det bidrar till en mer dysfunktionell känsla. Han har mötts av kritik från vissa håll för detta grepp; man har hävdat att de senaste årens benägenhet att fylla låtarna med repriserande one-liners tyder på att han tappat sitt mer målande sätt att skriva. Men Berninger har hittat ett smått unikt uttryck. I hans händer börjar orden bulta, levererade med ett patos som förvandlar honom till en poet i ordets rätta bemärkelse.

Matt Berninger har hunnit bli 42 år gammal. NME skrev att Trouble Will Find Me handlar om att åldras, något han själv i efterhand dementerat. ”Jag tycker inte att den är deprimerande, den handlar mer om vad man kan göra med livet och hur man gör goda saker som håller längre än du någonsin kommer att göra”, sa han till Fuse.

För ett par år sedan blev han pappa (en rädsla som High Violet-låten Afraid of Everyone behandlar) och det är förmodligen ingen tillfällighet att frontmannen börjat tänka mer i de existentiella banorna sedan dess. Han kan lugna sig med att medlet han använder för att lufta sina frågor i sig ger svar. Trouble Will Find Me är ett nytt storverk, det femte på tio år, från ett band som står still i en jäktande samtid. Det kanske är dags att börja fundera över om The National fuskar. Deras självbetitlade debut från 2001 är knappast fläckfri men samtidigt det enda som tyder på att brödraparen och den alltid så ensamma Matt Berninger inte hittat en särdeles bra indierockkokbok i något dammigt, undangömt rum.

”I can see the glowing lights / I can see them every night / Really not that far away / I could be there in a day”. Så inleds pianoburna Hard to Find, albumets fyra sista minuter. Det är vackert och nära och Berninger låter yngre. Ja, här göms även hopp. Att måla ett synligt ljus kan vara det smartaste och samtidigt mest rörande beslut Berninger tagit.

En av årets mest emotsedda metalskivor från oss i redaktionen på Festivalrykten är definitivt Deafheavens uppföljare till debuten Roads to Judah – Sunbather. Tidigare den här månaden gjordes låten Dream House tillgänglig och nu har en albumbetitlad andralåt presenterats via bandets Soundcloud.

Och visst, Roads to Judah var väl episk; den otroliga avslutningen på Violet, Language Games andradel, Unrequiteds andlösa lunk och den efterföljande kontrasten till det, de spjutspetsade gitarrerna i Tunnel of Trees. Men andragiven Sunbather, med ett för den mörka metalgrenen mycket okonventionellt rent gitarrsound, ser ut att ta ytterligare steg. Låten Sunbather är ännu ett bevis på ett band med total kontroll och ett tydligt mål. Ett melodiöst stök som de konservativa i många fall lär spotta på, som andra med mig lär falla pladask för.

Sunbather ges ut via Deathwish den 11 juni.