Azalea

Feist
Way Out West, 11/8 – 2017

Publicerad: 12 augusti 2017 av Nikolas Berndt

9

Solen lyser starkt under fredagseftermiddagen, men när Leslie Feist går upp på scen får solen en motståndare. Feist, tillsammans med sina tre bandmedlemmar, glöder, sprudlar av energi, värme och kärlek under hela spelningen – alla som fångas av deras strålar kan inget annat än själva börja skina som svar. Att ha döpt sin senaste (och årets hittills bästa) skiva till Pleasure känns ännu mer passande när hon bevittnas uppe på scen med en otrolig aura av spelglädje som pulserar från henne och bandet. Det är minst sagt berusande och avsmittande.

Men framförallt är det oerhört härligt. Inte för att andra artister på årets festival inte har uttryckt sin spelglädje, men hos Feist blir det liksom slående. Här är en artist som älskar att vara här, som med kärlek och omtanke skrivit dessa låtar och tycks vara lika upprymd som oss att det är just hon som får vara den personen som får dela denna stund med oss. “Do you see what just happened there?” säger hon med glimten i ögat när publiken inte sjunger med i breaket i A Man is Not His Song, “That was the sound of a Canadian girl’s dreams being crushed against Swedish rocks.” Hon ber oss att föreställa henne sittande på klippor i Kanada medan hon skriver denna låt – föreställ er, säger hon, att den skapades just för denna stund. Nästa gång, när vi faktiskt sjunger med, kan hon, och därför vi, inte göra något annat än att börja le. “This is now,” säger hon en annan gång och ber oss att fokusera på just nuet, på denna stund som vi delar tillsammans.

Setet består mestadels av låtar från Pleasure som live lyckas bli ännu bättre än på skiva. Titelspårets redan smittsamma, torra gitarrslinga blir ännu påtagligare. Get Not High, Get Not Low blomstrar med hjälp av det självsäkra och snortighta bandet. Redan nämnda A Man is Not His Song exploderar ut i ett melankoliskt lyckorus i outrot, där hon med hjälp av en delay- och loopeffekt får låten att växa och växa. Och redan fantastiska Century är konsertens höjdpunkt – även här dundrar outrot på utan hejd, det blir en ostoppbar kraft som helt och hållet överväldigar kropp och sinne, fångad i något som vägrar släppa en. Igen, det går inte att göra något annat att le. Det är ohämmad spelglädje och passion, det är en enorm kärlek till sig själv och till de som får dela dessa stunder i nuet med henne. Dessutom är Feist en otrolig musiker och hennes sång och gitarrspel slutar aldrig att imponera under spelningen. Allt framförs oklanderligt, med en sådan enkelhet att det nästan ser ut som lek för henne. Och det kanske det är: världens finaste och mest inkluderande lek som vi alla bara vill vara med i och det råder ingen tvekan om att hon vill låta oss delta. Kraftmätningen med solen avslutas med en ensam Feist på scen tillsammans med sin akustiska gitarr där hon visar att det ändå är hon som skiner starkast.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 923 [name] => Feist [slug] => feist [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 924 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 9 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 399 [filter] => raw ) )