Live

Floating Points
Roskilde, 30/6 – 2016

Publicerad: 2 juli 2016 av Hugo Gerlach

9

Det var inför Floating Points Roskildespelning något oklart i vilken form britten skulle dyka upp. En placering på dansscenen Apollo antydde att det skulle kunna vara ett DJ-set, som på Into the Valley förra året. Roskilde har heller inte skyltat med 11-mannaorkestern Sam Shepherd gjort delar av sin turné med, och det är tveksamt om den ens hade rymts på scen. Det blir en mindre version av den senare: Shepherd har med sig ett nedskalat band på fyra personer. De som hade hoppats (för en är det – jag blir tillfrågad om det verkligen är Floating Points på scen) på ett dansant set fyllt med soul, disco och funk har således kommit fel. Materialet bandet spelar är således baserat på debutskivan Elaenia.

Det vore fel att säga att de är studiomaterialet trogna: samtidigt som de spelar spår som drömska Silhouettes (I, II & III) och elektroniskt svängande Nespole så de- och rekonstrueras varje stycke till helt nya varelser. Precis som math rock-pionjärer likt Polvo byter tidssignaturer på en femöring, kastar sig Floating Points mellan en uppsjö av genrer med en nästan barnslig upptäckarglädje och enkelhet. Shepherd leder bandet bakom sina syntar, pianon och datormaskiner, där samtliga musiker på scen är på exakt samma våglängd. Trots att de knappt ägnar varandra mer än ett par blickar för de sig som en enhet. Det är inte ett kollektiv musiker på scen – det är ett mystiskt väsen.

De tar fasta på olika delar av varje låt de spelar: ett nytt spår vars houseflörtar först endast existerar i periferin tas sedan in i centrum. När basisten smyger sig in efter de inledande tonerna tar låten en dansant riktning. Under någon minut är även de absolut mest danssugna åskådarna också nöjda, publiken studsar rytmiskt i takt trumslagen, men lika plötsligt rycker bandet till och ger sig in i ett mullrande postrocksepos. ”Det är ju fan som att se Godspeed för första gången!” utbrister min Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven-tatuerade vän bredvid mig. Sömlöst rör sig bandet från ett andlöst ambient-stycke in lågmält jazz (där trummisen får utrymme att briljera), tar sig igenom ett Pink Floyd-minnande space rock-jam för att sedan landa i ett dånande dronestycke. Varje övergång är så naturlig att det ibland är svårt att förstå vad som sker, där senaste singeln Kuiper stöps om så vackert att det känns som om bandet mest bara vill visa upp hur sanslöst samspelta man är. Porlande syntar smeks av ett växande gitarrsolo som slutar i en ylning, och ljuden vävs successivt ihop till ett. Publiken har krympt mot spelningens slut, där det experimentiella och psykedeliska jammandet nog blir för mycket för många, speciellt för de som gick dit med houseförhoppningar.

Som bandets ledare och scenens dirigent liknar Shepherd en profet med sina lärjungar kring sig. Sluter en ögonen går ljudresan genom förvillande djupa dalar och lika höga toppar, där kasten ibland är tvära och ibland långsamt puttrande – dock alltid genomtänkta och målmedvetna. Någon orolighetskänsla infinner sig aldrig: det råder inga tvivel om att vi är i trygga händer. Förutom några leende tacksamhetsfraser yttrar han inte några ord (sin egna ordlösa körning undantaget) under spelningen och det behövs inte egentligen. Vi som står kvar är redan frälsta.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1181 [name] => Floating Points [slug] => floating-points [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1182 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 8 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 209 [filter] => raw ) )