Foster the People
Sacred Hearts Club

3 augusti, 2017
Recension av Sofia Rönnkvist
5

Foster the People är mest kända för sin superhit Pumped Up Kicks anno 2011, och för de allra flesta är det kanske där kopplingarna till bandet tar slut. Trots att hypen svalnat för bandet, vars debutalbum Torches fick sin beskärda del uppmärksamhet medan uppföljaren Supermodel hamnade mer i skymundan, så fortsätter de producera musik – nu i form av album nummer tre, kallat Sacred Hearts Club. Här visar de att de både förändrats och stått stilla i tiden, att de fortfarande kan skapa förstklassig elektro-indiepop men också tillåta sig själva att prova på nya stilar.

En ny stil de provar på hörs i låten Loyal Like Sid & Nancy som inledningsvis känns mer som The Bloody Beetroots än som Foster the People. Det är hårt, elektroniskt och med en olycksbådande ton i musiken som varken känns igen ifrån bandets tidigare musik eller andra spår på det aktuella albumet. Förutom bryggan som bryter av med en mer optimistisk och renare ljudbild är det en dunkel dubstep som känns malplacerad i bandets repertoar. Trots ljusglimtar är det platt fall på försöket att göra den typen av musik från bandet. Riktigt lika stora bottennapp finns inte på Sacred Hearts Club, utan det som gör att flera av de andra låtarna inte når hela vägen är den stora mängden klyschiga textrader som förekommer här och var. I Love My Friends är så väl låttiteln som refrängen på en av låtarna som känns extra klyschig, och när sångaren Mark Foster oengagerat sjunger om hur mycket han älskar sina vänner känns det mer som ett soundtrack till en film om hipstriga Barbies än en härlig popdänga.

Borträknat textrader som dessa är det ändå Mark Fosters röst som är höjdpunkten. Låtar som SHC eller Static Space Lover känns exakt som det Foster the People som förtrollade sin publik år 2011. Lekfullt, naivt, en udd av mörker och ironi i textväg, tillsammans med Marks lite nasala men ombytliga röst – det är receptet på hur de skapar små pärlor av indiepop som tåls att lyssna på i flera år efteråt. Sacred Hearts Club är dock inkonsekvent i att leverera, och trots en relativt jämn nivå av ”detta är helt okej att lyssna på” är det dåligt med minnesvärda och intressanta spår. Dessutom finns det allt för ofta otympliga textrader eller onaturliga genrebyten, som ställer fler frågor än det exalterar under lyssningen. Inte för att det inte finns något att stoppa in i en spellista för din nästa förfest eller roadtrip ifrån detta album, men mycket längre än att smälta in någonstans i mitten av en sådan lista tar sig inte det här.

Skivbolag: Columbia

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1317 [name] => Foster the People [slug] => foster-the-people [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1318 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) )