Godspeed You! Black Emperor
Luciferian Towers

5 oktober, 2017
Recension av Nikolas Berndt
7

Hur ska vi förhålla oss till politisk konst? Ska den mätas efter hur väl den belyser ett specifikt ämne eller en situation? Räcker det att peka på sprickorna i samhället? Att kritisera det rådande systemet? Att tonsätta en kommande undergång? Eller bör konsten, som dramatikern Bertolt Brecht strävade att göra med sin episka teater, inte bara skildra erfarenheter utan snarare uppmana åskådarna att själva ta tag i sitt predikament? Med andra ord: konsten ska begära – tvinga fram – en reaktion från mottagaren, omvandla publiken från att vara passiv till aktiv och således upphäva gränserna mellan publik, skapare, konst, och slutligen, livet. Räcker det att medvetandegöra åskådaren, eller, om vi ska rättfärdigt döma politisk konst som slagfärdig, kan vi enbart göra det efter dess konsekvenser på samhället i stort?

Sedan år 1997 har Montreal-orkestern Godspeed You! Black Emperor varit tydliga med att de är ett politiskt präglat band. Visserligen kan en hävda att allt är politiskt – det handlar bara om att vara explicit eller implicit med detta. Hur som helst har bandets musik länge karaktäriserats just av att vara något slags soundtrack till den krackelerande världen, en musikalisk konsekvens av länders och nationers politiska beslut. Det är framför allt svårt att inte tolka GY!BEs musik genom den politiska linsen. Yanqui U.X.O. tycks stå i kontrast till Irakkriget. När bandet återfann sig i musikvärlden igen år 2012 med Allelujah! Don’t Bend! Ascend! befann vi oss mitt i ett hektiskt amerikanskt valår. När de utannonserade sitt senaste alster Lucifierian Towers bjöd de på fraser som ”We recorded it all in a burning motorboat”, “imagine all those buildings much later on, hollowed out and stripped bare of wires and glass, listen- the wind is whistling through all 3,000 of its burning window-holes!” och låttitlar som Bosses Hang. Och vidare, i slutet av sitt pressmeddelande begär bandet ett slut på utländska invasioner, upphävandet av landgränser och att de så kallade experterna som format denna värld aldrig ska få yttra sig i framtiden. Igen – det är svårt att inte låta det politiska forma musiken och hur den tolkas.

Med det sagt skiljer sig Luciferian Towers från kollektivets tidigare album på ett märkbart sätt: de har aldrig riktigt låtit så här positiva förut. Inte för att de nödvändigtvis skrapat helvetets botten med sin musik förut, men det är ändå svårt att förneka att de åtminstone är mästare på att tonsätta lugnet före stormen för att sedan kasta lyssnaren in i denna storm som slungar ut en i den torra ensamma ödemarken. Ta ett spår som Mladic från Allelujah! Don’t Bend! Ascend! och försök att inte golvas av den orubbliga vägg av ljud och oljud som vägrar att sluta även efter den gjort sin poäng: om världen är hänsynslös kan vi vara minst lika hänsynslösa. Mediet som GY!BE jobbar med begränsar dock det politiska anspråket genom sin form – hur genomträngande kan egentligen instrumentalmusik vara? Och snarare än att förmedla en viss ideologi eller budskap tycks deras styrka alltid ha legat i att överskrida det politiska och det vardagliga. Inte lika mycket ett tonsättande av vår situation som tonsättandet av en möjlighet, en idé.

Vid första anblick är det lätt att mötas av besvikelse när vi efter albumets introspår Undoing a Luciferian Towers presenteras med det första trefaldiga arrangemanget Bosses Hang. Spontant tycks Luciferian Towers sakna innovation, experimentlusta och den kombination av ljud och oljud som blivit bandets signum. Det är ett förvånansvärt lättlyssnat album jämfört med tidigare och antalet rysningar skiljer sig nämnvärt från deras andra verk. Men det går ändå att postulera att GY!BE lyckas uppnå något helt annat med detta album än vad de kanske inte tidigare försökt att göra. Den slovenske filosofen Slavoj Žižek brukar dra ett skämt när han vill poängtera att vänstern i dag inte är tillräckligt inriktad på vad som ska ske efter den ideala revolutionen: “I am ready to sell my mother into slavery to see V for Vendetta part 2! What happens AFTER the populist ecstatic movement takes over from the elite?” Ta en titt på Luciferian Towers spårlista, läs bandets pressrelease, ta deras politiska implikationer seriöst, och du kommer nära ett svar på Žižeks fråga.

Luciferian Towers är en saga som utspelar sig efter skyskraporna har fallit, när revolutionärerna har hängt sina förtryckare, när svält blir konsekvensen av att störta det rådande systemet. I första delen av Bosses Hang hör vi ljudet av seger, stråkinstrument och gitarrer vars melodier inte får nog av att celebrera, där den återkommande slingan tycks vara jublet av de miljontals befriade. Det är nästan naivt, men just på grund av att det ger en känsla av sådan befrielse. Men i det naiva uppkommer ändock en nyfikenhet, en lekfullhet som tidigare dolts bakom mörker. Där GY!BE tidigare varit alarmerande och dissonanta är de nu hänförande och bedårande. Andra delen av Bosses Hang inleds med skimrande gitarrer och stråkar som tillsammans skapar en hypnotisk väv av ljud som långsamt men precist skapar ett landskap. Det framstår som om det vore instrumenten själva som blir de nya beståndsdelarna i en fragmenterad och nybliven värld. De använder sig av repetition, som likt Swans i sina bästa stunder, ger upphov till ett mantra att haka sig fast vid, där varje ny introducerad detalj skapar så mycket vikt (lyssna bara på de sänkande tonstegen i början av tredje delen!).

Mellanspelet Fam/Famine plockar ner dynamiken igen innan albumets sista storslagna verk Anthem for No State. Det förstnämnda spåret fungerar som en ny dag – ögonen som öppnas den första morgonen efter gårdagens spektakel. Om vi ska läsa titeln bokstavligt skapar det en intressant spänning: familj och svält. Världen må vara i spillror, men vi har tillsammans skapat den, vi har tillsammans möjlighet att som Fågel Fenix resa oss ur askan. Långt bak i mixen hörs ett frispel av trummor och slagverk, som växer sig starkare medan den triumferande melodin från det tidigare spåret upprepas, denna gång långsammare, mer atmosfärisk, som en påminnelse om vad vi vaknar upp till och vad vi lämnat bakom oss.

Sedan möts vi med den redan nämnda, otroliga, 16 minuter långa Anthem for No State. De första sex minuterna är mer eller mindre ett intro till den explosiva finalen där ett myller av stråkar, blåsinstrument och rasslande gitarrer slutligen banar väg till denna nya värld. Det är det närmaste GY!BE någonsin kommit psykrocken, där fuzziga gitarrer och lunkande slingor släpar sig fram genom cymbalslag och pulserande bastoner bara för att skapa plats åt skivans absoluta höjdpunkt: de sista två minuterna där både eufori och rädsla möts i en virvelvind av toner. En orkester formad av ilska, kamp och kärlek. Melodier, instrument och människor i samklang i syfte att transcendera sig själva och världen, men inte genom metafysiska idéer utan med det de har till hands. Således känns Luciferian Towers otroligt fysisk och konkret i den mån att den tycks anspela på bräcklighet och styrka och spänningen som ligger däremellan.

Frånkopplad den politiska tolkningen blir Luciferian Towers i slutändan inte en besvikelse, men definitivt underväldigande. De griper inte tag i lyssnaren lika hänsynslöst som de lyckats göra med tidigare album. Där har verken stått för sig själva som kolosser – Luciferian Towers å andra sidan hamnar i deras skuggor. Den saknar helt enkelt autonomi för att transcendera lyssnaren såväl som musiken själv. Det tycks fastna i något slags mellanläge av att aldrig riktigt bli till, eller snarare, den tar för lång tid på sig att uppnå sin potential, och när den möts väljer de i stället att gå vidare. Ändock finns det en trygghet i det här, att tillåta sig själv stanna vid sin vision och låta den tala för sig själv.

Likt det sena 1800-talets utopiska litteratur har GY!BE skapat en berättelse om hur det kan låta när, enligt dem, rätt sida vinner. Om den å andra sidan inspirerar något politiskt medvetande eller aktivitet är tveksamt. De skiljer sig från utopier genom att inte nödvändigtvis presentera ett hopp eller en påtaglig realitet. Men i en tid fylld av panikspridare, polarisering och skräcken av ett ständigt hot erbjuder GY!BE oss möjligheten att drömma lite. Kanske inte i förhoppning att drömmen ska gå i uppfyllelse, utan att det kan finnas något perverst i att stanna i fantasin och gotta sig i den med den fulla vetskapen om att det ändå är orealiserbart. Kalla det eskapistiskt och politisk ynklighet, eller se det som en uppmaning att ta nästa steg.

Skivbolag: Constellation

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 548 [name] => Godspeed You! Black Emperor [slug] => godspeed-you-black-emperor [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 549 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 10 [filter] => raw ) )