Hovet

Gorillaz
Stockholm, 6/11 – 2017

Publicerad: 7 november 2017 av Nikolas Berndt

6

16 år har det tagit för det Damon Albarn– och Jamie Hewlett-ledda bandet Gorillaz att besöka Sverige. Och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge – eller? En kan hoppas. Sju år fick vi vänta på uppföljaren till Plastic Beach för att i år få ett av årets största besvikelser i form av Humanz. Det kanske motsäger den allmänna opinionen (även inom vår egna redaktion) men det senaste albumet särskiljde sig genom att inte stå för det som gjort Gorillaz till ett av 2000-talets mest intressanta konst- och musikprojekt. Humanz blev ett Damon Albarn-producerat album där Gorillaz endast tycktes existera som en label. Resultatet blev deras mest fragmenterade och själlösa projekt hittills där, trots att det bestod av färgstarka bangerz och lång gästlista, Albarn inte lyckades införliva sina gästartister med Gorillaz egendomliga värld. Där Demon Days och Plastic Beach kändes som helt kompletta koncept, med sina egenheter och beståndsdelar som gav upphov till en värld redo att helt enkelt bara träda in i, låg Humanz närmare en identitetskris där gästerna själva inte utnyttjades till sin fulla potential (Savages Jehnny Beths sånginsats på We Got the Power kvarstår som årets största frågetecken).

Det kanske låter som en överdriven bagatell. En kan argumentera för att det är en mäktig och innovativ lösning på ett problem som Gorillaz står för under sin turné. En annan kan gå så långt och hävda att det är en perfekt representation av vår skärmstyrda samtid där allt vi ser är skärmar av skärmar av skärmar som i sann Everything Now-anda kastar in publiken in i ett postmodernt tillstånd. Eller så kan en nöja sig med att det hela framstår som otroligt tråkigt och som kvällen största hinder för att helt sänka ner publiken i Gorillaz värld. Det hela hindrar något slags röd tråd, ett tema som annars alltid finns så starkt på deras tidigare album, men i stället blir det lika spritt och konstgjort som Humanz största brister. Allt känns osammanhängande och lösryckt i sin helhet – det uppstår nästan ett märkligt vi och dem i stället för en enhetlig publikmassa där även Damon & co får vara delaktiga. Vi når aldrig varandra, vilket inte gör kvällen lika magisk som den värld vi förlorade oss själva i för 10-15 år sedan.

  • Denna splittring kommer tyvärr att prägla större delen av Gorillaz konsert på Hovet under måndagskvällen, trots att faran till en början känns frånvarande. För när Damon Albarn & co äntrar scen till de atmosfärdrypta tonerna av debutens M1 A1 upplevs allt som värt väntan på deras första besök. Den mörka, dova stämningen slåss mot publikens vrål och applåder bara för att sedan blomstra ut i Last Living Souls. Damon Albarns märkliga men gripande scenpersonlighet och frontmansanda uppenbarar sig direkt och när O Green World börjar vrålar publiken i extas till låtens sångvänliga oo:ande. Bandet är fruktansvärt tight, kören adderar ytterligare en dimension till konserten och gör framför allt Demon Days låtar ännu starkare och mer dynamiska. Allt detta medan Albarn förmedlar sin inre 2D för att sudda ut gränsen mellan honom själv och den fiktiva sångaren. I dessa stunder, när alla på scen bidrar till att skapa den värld som återfinns på skivorna, tycks vi befinna oss i ett konstant alstrande av någonting utöver oss själva – bandet på scen tycks transcendera till ett koncept, vilket ändå Gorillaz alltid har varit.
    Men – det stora men – är att denna värld gång på gång krackelerar och stundvis helt och hållet krossas under andra delar av konserten. Det är förståeligt att Gorillaz, med en sådan fullspäckad gästlista på sina skivor, inte kan få med alla artister på sin turné. Det kan tyckas rimligt att någon lösning på detta görs genom att ha andra gäster sjunga på andra artisters verser – men en artists integritet kan diskuterbart behöva skyddas i sådana scenarion. Att helt utesluta vissa låtar på grund av att artisten i fråga inte kan dyka upp live känns också tämligen orimligt. Men Gorillaz har valt att lösa detta genom den stora skärmen som befinner sig bakom bandet. Under kvällens konsert får vi bland annat se klipp från musikvideor, eller tja, varför inte hela musikvideor som vi redan sett tusen gånger på MTV, och konceptkonst till bortkastade musikvideor. Förutom det får vi under många låtar se och höra en gästartist i högupplöst format läggas ovanpå musikvideon och “göra” sin prestation. Detta sker på de flesta Humanz-låtar som Saturn Barz, We Got the Power och Andromeda. Även under fantastiska Stylo dyker Bobby Womack upp i form av en cirkulär skärm som sänks ned från taket och visar hans ansikte. Vad detta resulterar i är att under större delar av många låtar är det enda vi ser och hör ett kompband som kompar en skärm. Igen: en skärm sjunger och ett kompband spelar medan Albarn i vissa fall bara står tyst och diggar.

  • Med det sagt hindrar inte det att låtar som El Mañana, Sleeping Powder, Rhinestone Eyes och On Melancholy Hill att framföras lika starkt som på skivan, om inte stundtals ännu bättre. Bandets och körens framförande tillåter det hela att verkligen passa sig för arenas storlek och publikmängd. Publiken mottar alla dessa låtar med kärlek och värme och nostalgisk extas. De La Soul-närvaron på både Superfast Jellyfish och Feel Good Inc. utstrålar genuin spelglädje från band, Albarn och rapparna, och deras passion sprider sig som svallvågor genom publiken som inte slutar be efter mer. Clint Eastwood likaså, vars backtrackade rap ändå sjungs med till som om det inte spelade någon roll att Del the Funky Homosapien inte var på plats. Busted and Blue blir en intim och lågmält personlig stund med Albarn som sällan kommer glömmas bort och senaste släppet Garage Palaces med förbandets Little Simz blir en välbehövd adrenalinkick under en show som mest är yta.

    Det hela slutar likt som det började – ljusen tynar och en dimma av atmosfär sipprar fram från scenen medan Don’t Get Lost in Heaven sakta men säkert fadear till Demon Days. Det är ett skimmer av magi. Men främst är det nostalgiskt. Det är en kort stund av en blick in i den värld som Gorillaz så fantastiskt kan, när de vill, måla upp, som vi tyvärr bara fått glimtar av under kvällen. Besvikelse är fel ord här, det känns mest som en relik från en gammal tid där det är svårt att veta om det är antingen vi eller dem som håller fast för hårt i det förflutna.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1562 [name] => Gorillaz [slug] => gorillaz [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1563 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 38 [filter] => raw ) )