Intervju

Grizzly Bear står helt på egna ben

Publicerad: 20 augusti 2017 av Nikolas Berndt

När vi möts på Grizzly Bears hotell är de rätt trötta och slitna, framför allt sångaren och gitarristen Ed Droste, som led av ett nästan ett dygn försenat flyg – och för att göra saken värre hade även hans bagage tappats bort. Trots det är det inga sura miner. Grizzly Bear är ju ändå ett band som fixar allt själva – de bokar flygen, de tar sig till dit de behöver med egna händer, etc etc. De är indie ända in i själen, vilket också är något som märks när de pratar om sin egen musik. Till exempel är deras nya album Painted Ruins helt och hållet inspelat och producerat av dem själva och det var efter det som de tog kontakt med ett bolag. Grizzly Bear är ett band som är helt involverade i musiken de skriver, och när de pratar om den är det nästan som att de förkroppsligar den.

“Vi är helt enkelt väldigt exalterade över de ljudbilder vi skapar”, berättar basisten och sångaren Chris Taylor när jag frågar dem om de Instagram-klipp de släppte innan utannonseringen av senaste skivan Painted Ruins. “När vi släppte klippen ville vi ge lyssnarna en insyn i det vi tycker känns spännande med vår musik. Vi ville klippa ut små vinjetter. Tänk dig att en låt är som en stor filt – vi ville zooma in på ett stycke av det och visa ett detaljerat utrymme i något som annars kanske inte hörs vid första lyssningen. Det kändes roligt att introducera albumet på ett dekonstruerat sätt. Kanske finns det ett klipp man tyckte extra mycket om och sen hittar man det senare på albumet, jag vet inte, det kändes spännande.”

Det har gått fem år sedan ni släppte Shields. Jag vill minnas att ni berättade i en annan intervju att ni behövde ett naturligt avbrott innan saker kunde börja gå framåt igen. Var det något särskilt som fick er att återvända till spelandet igen?

Ed Droste: Det kliade…

Chris Taylor: Det kliade rätt mycket i mina fingrar, alltså…

ED: Och han smittade mig!

ED: Efter att ha turnerat hårdare än någonsin förut minns jag att vi alla helt enkelt var väldigt trötta. Strax efter det började våra personliga liv komma igång på allvar: barn, giftermål, allt det där. Viloläget var igång. Så småningom och kanske oundvikligen återvände viljan att börja skriva mer musik igen och när det väl hände så tog väl inte själva albumprocessen och skrivandet längre än någon annan gång. Helt enkelt så var alla i ett väldigt bra ställe i livet och det var det som fick det att dröja.

Var det något som kändes annorlunda när vi väl började spela igen efter fem år?

CT: Jag skrev låtar för första gången. Men varje bandmedlems funktion i bandet har inte direkt ändrats. Någon har en tanke med en låt eller ett första utkast och sen ses vi och försöker plocka isär tankarna tillsammans.

ED: Vi åker ofta på många skrivar-retreats. Jag brukar åka med någon eller några – vi är borta i kanske fem dagar eller så, borta från staden och fokuserar på att bara bolla med tankar och idéer. Mycket av det som sker där utvecklas aldrig till mer än bara ett fragment av en tanke, men det är lika mycket en del av processen för oss. Det är bra att få ett utrymme där man är borta från det vardagliga livets distraktioner.

Mycket av er musik präglas av många lager av ljud, små detaljer som är utspridda över spåren. När det kommer till dessa komponenter till er musik, är det något ni pratar om från den stunden då ni börjar skriva på en låt, eller kommer det senare i och med produktionen?

CT: Det händer oftast medan vi jobbar på låtarna. Vi lägger till ett lager här och där och sedan plockar vi kanske bort det vi hade tänkt att ha först. Vi försöker skulptera och forma ljudbilderna medan processen pågår.

Och du (Chris Taylor) som också är producent, finner du det svårt att distansera dig från den rollen medan ni skriver musiken?

CT: Inte riktigt, jag älskar att tänka på de komponenterna medan jag själv är inblandad i skrivandet. Precis lika mycket som andra delar av skapandet så kommer det rätt naturligt för mig.

  • Jag känner personligen att era melodier och instrumentala partier är det som skapar bilder och historier snarare än innehållet av era texter. Men på Painted Ruins känns de stundtals lite mer konkreta än tidigare – har relationen ändrats till era texter?

    CT: Definitivt…

    Daniel Rossen (gitarr/sång): Det beror lite på låten, men jag tror att det är någonting vi alltid jobbar på att förbättra. Jag tycker att många av våra tidigare texter kändes ibland som otydliga penseldrag, lite som haikus eller något. Visserligen tyckte jag det var häftigt – jag tycker verkligen om den aspekten av vår musik. Generellt närmar vi oss textskrivandet som det instrumentala – det hela som en del av en stor ljudupplevelse. Det är sällan att vi kollat på en text, lagt till ett ackord och känt: ja, nu har vi en låt!

    ED: För mig har texterna blivit mer mångordiga, mer berättande. Den enda låten som fortfarande befinner sig i haiku-land är nog Three Rings, vilken påminner mig lite om Colorado (från skivan Yellow House, reds. anm.), i den mån att fokuset ligger på upprepandet av fraser. Det har vi också gjort i andra låtar, liksom Knife har vad, bara ett fåtal rader som upprepas? Så, skrivandet utvecklas och växer, det är något vi försöker klura på mer och mer medan vi skriver.

    Det är alltså något ni fokuserat på att förbättra med albumet?

    DR: Ja, vi försöker sprida ut våra tankar mer, prova nya saker. Men igen, det är ändå en del av denna tanke om en fulländad ljudupplevelse där texterna kan liksom bakas in i det enhetliga. Så kommer det alltid att vara.

    På vissa låtar, till exempel delar av Wasted Acres och Aquarian, och framförallt Glass Hillside, känner jag att ni är lite mer lekfulla med det instrumentala, det känns nästan som att ni jammar mer än vad ni gjort tidigare. Har ni närmat er det instrumentala på ett annorlunda sätt denna gång?

    CT: Tidigare har jag oftast försökt skriva rätt specifika och konkreta baspartier när jag närmar mig en låt, men denna gång försökte jag nog personligen jamma lite mer – samspelet med trummandet är nog lite mer lekfullt och interaktivt än tidigare. Jag tycker det har gett låtarna något av en lätthet samtidigt som de driver det hela framåt.

    DR: Jag är alltid nyfiken över vad folk tycker om Glass Hillside, men jag har ändå inte riktigt lyckats komma på ett sätt att förklara hur den kom till… Liksom, vissa låtar som Four Cypresses eller Wasted Acres har ett tydligare narrativ, vilka jag kan utgå ifrån. Visserligen har Glass Hillside ett narrativ, men det är mycket mer abstrakt, en tittande-ut-ur-fönstret-känsla, där man försöker låta tankar flöda av sin egen vilja och tillåta dem, och låten, leda sig själv framåt. Jag ville väl att låten skulle fånga den känslan.

    Fanns det några låtar som gick åt riktningar som ni inte förväntat er?

    ED: Wasted Acres var nog en överraskning för mig.

    DR: Det var den sista låten vi skrev till skivan, precis innan vår sista inspelningssession. Vi hade först lite av en bekymmerslös attityd när det kom till den låten – jag trodde inte att den skulle hamna på skivan faktiskt. Men jag är väldigt glad att den gjorde det tillslut.

    ED: Den var väldigt rolig att jobba på.

    DR: Med den låten, precis som med Glass Hillside, försöker vi hitta en mötesplats för det mer intensiva i vår musik och det mer introspektiva och tankfulla. Vi känner enorm tacksamhet när vi kan hitta en balans mellan de två polerna. Vi vill att det ska kännas kul när låten når sitt klimax, att lyssnaren känner att de gått på en resa tillsammans med låten.

    Chris Bear (trummor): Vissa saker kom väl heller inte lika lätt denna gång till en början. Generellt försökte vi medvetet göra processen lite mer öppensinnad och njutbar för oss själva. Om vi började stöta på ett hinder försökte vi tillåta tid och utrymme att försöka lösa problemet snarare än att vi började banka huvudet mot väggen vi kört in i. Då kanske vi insåg att det inte skulle lösa sig – då rörde vi oss vidare. Men vi försökte sluta hänga upp oss på vissa saker så intensivt. I stället försökte vi följa de vägar som presenterades för oss medan vi arbetade, och upptäcka de saker som kändes spännande för oss. Tack vare det blev processen mer spännande. Den attityden tillät oss också att prova på olika saker. Prova nya saker, använda instrument på olika sätt.

    Fanns det några idéer som ni provade på detta album som ni inte tidigare gjort? Du (Chris Taylor) sjöng ju till exempel.

    CT: Jag minns innan jag skrev Mourning Sound att jag ville försöka skriva något som var väldigt drivande – det är lite annorlunda för oss, liksom att en låt kör på hela vägen ut. Jag insåg att vi inte riktigt hade några sådana låtar och att det vore kul om det fanns en låt som aldrig riktigt slutade tugga på. Vi leker ju mycket med dynamik i våra andra låtar så jag var osäker på om resten av bandet skulle tycka om idén. Jag trodde inte att det skulle hända.

    Tror ni att låtar från Painted Ruins kommer kännas annorlunda att köra live?

    CT: Albumets anda är mycket mer interaktivt tycker jag. Vi har oftast svårt att anpassa album till en livesättning – till exempel så har vi kanske ett arrangemang av blåsinstrument i en låt. Men när vi inte kan ha en orkester med oss på en turné, vad gör vi i stället? Vissa arrangemang går bara att skapa i studion. Men det jag tycker om med denna skiva är att det finns ett väldigt definierat centrum där vi som ett band existerar och rör oss inom. Jag tror att alla låtar kommer bli fantastiskt att spela i och med att det redan finns en känsla av oss däri.

    Förändras relationen till gamla låtar när ni sätter dem i kontext med nya?

    CT: Det vore coolt att göra ändringar på gamla låtar på nåt sätt för att anpassa dem mer till de nya – jag har några idéer nu när jag tänker efter. Blåsa in lite nytt liv i gamla låtar, tja, varför inte. Vet inte om vi kommer att göra det dock… Det är i alla fall väldigt skönt att ha nya låtar så att vi kan byta ut dem mot andra som vi inte är så taggade på att köra längre och i stället ha ett set där vi ser fram emot att spela alla låtar.

    ED: Att återskapa några gamla låtar skulle faktiskt vara rätt så kul!

    Jag finner det väldigt intressant hur ni har ett väldigt unikt sound, väldigt komplext stundtals, men samtidigt är det inte direkt otillgängligt. Hur förhåller ni er själva till ert eget sound? Är det något ni pratar om mycket eller är det bara en direkt konsekvens av de ni är?

    CT: Det senare…

    ED: Ja, vi är nog bara ett brett spektrum av musiker med olika musikaliska bakgrunder och inspirationer och märkliga personligheter.

    CB: Vi är alltid väldigt öppna för att vi alla ska kunna komma med tankar och idéer…

    CT: … och hjälpa varandra till att vara den bästa versionen av oss själva. Vi försöker alla stödja varandra till att låta det bästa vi kan låta, samtidigt som individen har kvar sin autonomitet.

    Och hur går det tillväga?

    DR: Det beror på låten. Alla låtar har sina olika utmaningar och mål som behöver uppnås. Aspekten som jag tycker om i vår musik är att ingen har en roll som är huggen i sten. Ibland är det kanske jag som styr med en låt helt och hållet – en annan gång är jag “bara” gitarristen och försöker ta emot förslag och helt enkelt försöka göra det någon säger åt mig att göra. Det är skönt att kunna flyta naturligt mellan de rollerna.

    CB: Det finns stunder då man kanske fastnar lite med sitt instrument, men sedan kommer någon av oss och vi bollar några idéer fram och tillbaka, ber en att prova något annat. I vissa stunder kanske man kommer på något som man annars aldrig hade gjort själv. Jag är väldigt tacksam för den öppenheten vi delar med varandra. Vi har en förmåga att hjälpa varandra få en låt till ett stadie tillsammans, vilket i slutändan blir en delad vision, ett kollektivt medvetande av inspiration. Det är väldigt sällan vi sätter oss tillsammans och säger “japp, där satt den!” – vissa låtars form skapas successivt och tar tid, men jag är tacksam för att vi kan jobba på det här sättet. En låt är som en amöba. Den tar form gradvis.

    Du som producent, hur förhåller du dig till att få alla att bli den bästa versionen av sig själva?

    CT: Jag tänker ganska mycket, det är märkligt kanske, på vad alla gör individuellt när vi spelar tillsammans. Så när jag senare sitter ner och producerar vill jag bara förstärka det jag redan ser och tycker om. Jag tror att jag tycker om att tänka på hur speciella alla är som individer, och talanger de har med sig, och försöka se till att vi alla kan vara den klaraste och finaste versionen av oss själva. I stället för att bara plana ut till något lättillgängligt och intetsägande. Jag försöker hålla atmosfären bra.

    Är det något band eller någon musik som inspirerade er under dessa fem år?

    CT: Nej… Eller, jag vet att jag tänkte på, när vi precis började skivan, vad det bästa sättet att närma oss vårt skrivande kunde vara. Då insåg jag att det nog är bättre att försöka vara den bästa versionen av det vi kan vara i stället för att försöka imitera någon annans stil. Det finns ett helt landskap av musik där ute, så mycket, att det nog är bättre att bara köra sin grej, utveckla sitt sound och sin röst i stället för att lära sig ett nytt språk.

    Känner ni att ni har friheten att göra precis det ni vill eller har det någonsin varit någon press?

    CB: Bara från oss själva i så fall.

    DR: Vi blev klara med albumet innan något bolag ens var med i bilden.

    ED: Vi kommer aldrig ta råd om vilken riktning vi bör ta förutom från oss själva. Det fanns inget bolag. Innan vi skrev ett nytt kontrakt ville vi se vem som förstod det bäst.

    Vad känner ni er mest stolta över med albumet?

    CT: Hur glada vi alla är. Det var ett sådan njutbar, kreativ och spännande process att vi i slutet kände bara kunde säga: ”wow!” Varje album skiljer sig från det andra, men hela resan här var verkligen konstant positiv. När vi spelar in bor vi i princip tillsammans och åker iväg och skriver i flera veckor. Så det blir väldigt personligt och intimt – det är inte bara musiken som finns här. Allt som händer runt omkring inspelningen blir väldigt intensivt, en databank av olika dagar. De flesta dagar från detta album består av positiva erfarenheter, vilket jag i sin tur tycker har översatts till skivan. Jag hör inte en kamp. Jag hör tacksamhet.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1372 [name] => Grizzly Bear [slug] => grizzly-bear [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1373 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 8 [filter] => raw ) )