Henrik Berggren
Wolf's Heart

13 maj, 2017
Recension av John Jonsén
5

Den svenska popen befinner just nu i ett enormt välmående. Ända från Norrland till Skåne kryllar det av rampljushungriga band som skämmer bort oss med framtida klassiker, och även om vissa popveteraner tagit några steg bort från dess kärna har de lyckats prestera på toppnivå oavsett. De poppare som vill höra musik om att slå underifrån har Solen, Terra och Västerbron, de som behöver musik att hata Göteborg till har Makthaverskan, de som behöver rundgång och attityd har Hurula och Dolores Haze. Allt det som Broder Daniel en gång hade finns mer än välbevarat i dag. Låtar skrivs på löpande band om att hata sitt jobb, att klaga på alla tråkiga, normala människor och att känna sig utanför. Gitarrerna är långt ifrån utrotningshotade och facklan är överlämnad.

För varje stilpoäng som Henrik Berggren plockar hem genom melodiösa gitarrslingor blir de snabbt konkurrerade av gäspningar från låtarnas generella enformighet under Wolf’s Heart. Misstolka mig inte här, för nästan ingen låt på skivan är rent ut sagt dålig, men de är inte heller intressanta nog för att vara bra. De befinner sig i ett gränsland där allt bildar en grötig massa av vers-refräng-vers-refräng-strukturer med ett lager av repetitiva sångmelodier. Den omarbetade Broder Daniel-låten Hold on to Your Dreams är dock ett svagt undantag. Den har allt det som förväntas av Berggren – enkel och minnesvärd text, hjärtskärande melodier och ett stadigt trumkomp, men snubblar lite på den ständiga call and response-sången som till slut går från småcharmigt till enerverande. Wild Child och Run, Andy, Run försöker spela på samma familjära koncept, men när vi matas med samma refränger och övergångar om och om igen har Berggren snarare lyckats uppfinna den ljudmässiga motsvarigheten till ett sömnpiller än en hitlåt.

När Wolf’s Heart försöker släppa repetitionen och gör någonting annat än att parafrasera Shoreline-introt gång gång får vi tyvärr någonting ännu värre. Det som är ämnat att vara en festlig låt med något sorts romerskt tema under Parties kunde lika gärna ha varit en parodi på Cirkus Miramar. Att Berggren äntligen kliver utanför sin trygghetszon är uppfriskande, men det smärtar att snarare höra honom drunkna i det obekanta än att omfamna det. I det textmässiga är situationen omvänd, där han smyger in häpnadsväckande snygga rader under I Need Protection: ”Pressure on pressure on pressure / On tyrant pressure / I need protection / Like nothing in nothing / Like absence absolute / I need protection”. Varför han ansåg att de passade in i en låt som snarare hör hemma i ett vilda västern-soundtrack är en annan historia, som nog bäst lämnas oberättad.

Givetvis är det kul att Berggren äntligen släpper sitt soloalbum, som på senare år känts mer som en vandringssägen än ett verkligt scenario. Men liksom alla andra försenade album blir förväntningarna ännu svårare att bemöta, speciellt när ens målgrupp redan är mätta och belåtna på samtida band. Det är som om Batman försöker rädda ett Gotham som inte behöver hjälp. Vad Berggren försöker förmedla har han redan sagt bättre förr och känslorna som han vill bringa fram har han redan fått oss att känna starkare en gång förut.

Om han på riktigt anser att han inte kan överträffa den här skivan är det kanske dags att byta växel och fokusera på det som han verkar göra allra bäst – att skriva poesi. För det är inte i musiken som han briljerar, det är i de små fullträffarna som ”Dancing on the precipice / Surfing the wave of the abyss” där det finns en framtid, så för att behålla sin legendstämpel är det kanske bäst om han bara beväpnar sig med penna och papper. Det musikaliska som han strävar efter kommer för alltid skötas bäst av de rastlösa ungdomar som han själv en gång har inspirerat.

Skivbolag: Woah Dad!

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1496 [name] => Henrik Berggren [slug] => henrik-berggren [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1497 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 18 [filter] => raw ) )