Iiris Viljanen
Mercedes

21 november, 2016
Recension av Nike Rydberg
8

Tio år har gått sedan Iiris Viljanen lämnade österbottniska Vasa för Stockholm. Sedan dess har hon agerat bifigur i Vasas flora och fauna, så småningom lämnat gruppen bakom sig och på egen hand gett ut den instrumentala solodebuten Kiss Me, Stupid & 7 More Solo Piano Pieces. Det är först nu som allt annat som hänt henne får komma upp till ytan. Mercedes är Iiris Viljanens första album med låttexter, och albumet kretsar onekligen kring just dessa. Man kan likna hennes säreget intensiva sångleverans vid rap eller spoken word. Men framför allt har hon framtoningen hos någon som i hela sitt liv varit tyst, vänt andra kinden till och knutit näven i fickan – tills hon plötsligt berättar allt hon någonsin tänkt och känt, på samma gång.

“Du hade köpt fint kakel på Blocket”, är de första orden som yttras på Mercedes. Viljanen lyckas sedan bygga upp sina anekdoter lika vardagligt personligt som vibrerande allmängiltigt. På Plötsligt ful blir PMDS och trasiga strumpbyxor till symboler för avgrundsdjup ångest, medan kärleksrelationen i Ljuset själv intar valutakursernas proportioner: “Om jag investerar i dig, så börjar kronan att falla / om jag lånar dig, får jag stå i en kö med alla andra.” Den sistnämnda gästas på sång av Viljanens medproducent Isabel Neib, och tillsammans leder de albumet långt bortom dess pianobaserade kärna. Viljanen må vara en musiker av tidlöst singer-songwriter-snitt – själv identifierar hon sig allra mest som en kompositör – men den här gången förstärker hon sitt uttryck med jazzstormande trummor, okonventionella basarrangemang, trumpetsolon och trummaskiner.

När Neib tar kommandot över Ljuset själv framstår hon som en välbehövligt kraftfull ängel på Iiris Viljanens axel. Just labiliteten, att hela tiden känna lite för mycket, är en genomgående problemställning längs Mercedes väg. Ofta låter Viljanen emotionellt dramatisk och kompromisslöst besatt som protagonisten i Lena Anderssons moderna klassiker Egenmäktigt förfarande: hon reagerar lika irriterat som förtjust på de nattliga sms hon tar emot i Farväl utan läppar, tolkar in alldeles för mycket i rörelsemönstret hos Gröna vågens främmande cyklist, medan Korpars refräng består av den upprepade frågeställningen “Hur ska du bli av med mig?”. Att en låt bär titeln Total Eclipse of the Heart är rimligt i sammanhanget – Viljanen har alltid tillräcklig känslomässig sprängkraft att leva upp till den, och i rena farten kasta en skugga över de allra flesta andra låtskrivare på svenska just nu.

Det vore inte fel att beskriva Mercedes som ett Stockholmsbaserat album – arbetsplatsen på Karlaplan och bävrarna vid Årstavikens strand är två viktiga hållpunkter här – men mer än något annat är det en chans att tillbringa 43 minuter i Iiris Viljanens hjärna. Någonstans bland trafikljusen har hon funnit sinnesro att se varje liten sak på sitt helt eget sätt, även om hon själv ofta går vilse bland de glödande tanketrådarna. De uppmaningar hon får från psykologen i Plötsligt ful talar sitt tydliga språk: “Behöver inte alltid vara snäll på det sättet, tänka på det bästa för alla andra / tänk på dig själv, annars kommer sjukan kalla.” Ur den inre explosionen föds elva låtar om kraftprovet i att varje dag existera. För oss som lyssnar finns det en livsviktig lycka i att Iiris Viljanen gör just det.

Skivbolag: Voi Elämä!

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1620 [name] => Iiris Viljanen [slug] => iiris-viljanen [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1621 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 9 [filter] => raw ) )