Intervju

Ikhana – kontrasternas röst

Publicerad: 6 april 2017 av Amel Suljevic

Du kanske känner igen henne som en av svensk hiphops mest lånade och säregna röster. Eller så har du, förhoppningsvis på din favoritklubb, blivit vält av ett av de sporadiska personliga smakprov som har släppts fram till i dag. Hon har varnat oss både en och två gånger om att någonting större är på gång. Vi åkte till ett vädermässigt ruskigt, men kreativt blomstrande, Göteborg för att träffa Ikhana vars debutalbum Zebrelli släpps i morgon.

– Jag har haft det i tankarna väldigt länge, att jag ska släppa. Men jag har nog inte riktigt vetat vad jag egentligen vill släppa. Jag hade typ en bild av det först, men efter ett tag kände jag att det inte var jag längre, så jag skrev nya låtar. De låtar som är med på plattan har jag inte jobbat med så länge utan det är mer själva processen kring vad det är jag egentligen vill göra som har tagit tid. Och även att bli bättre på att förstå mitt program, bättre på att spela piano. Mer såna grejer, typ träning. Det är nog det som har tagit tid.

  • Debutalbumets titel – Zebrelli – är en förlängning av en långvarig fascination för zebror. Förutom albumtitel så har även genrebeskrivningen ”zebrafunk” uppfunnits. Det handlar i grund och botten om kontrasten mellan det vita och det svarta, gällande såväl sina egna rötter som de musikaliska influenser som fötts ur dem. Och just kontraster är en stor del av Ikhanas uttryck. Kontrasten mellan de basiga produktionerna och den sköra rösten, kontrasten mellan det svenska författandet och den fantasirika ljudbilderna. Influenser hämtas från såväl Lisa Nilsson som Londons grimescen, från såväl lokala inspirationer som obskyra sovrumsproducenter på Soundcloud.

    – Från början kommer det nog från att min pappa är svart, och min mamma är vit. Och jag ville ha ett djur som jag kan identifiera mig med, då kändes det som den självklara yin & yang-grejen. Sen så ville jag typ ha en hashtag på Soundcloud så att folk enkelt skulle kunna hitta min musik. Jag har ingen aning om hur ”zebrafunk” föddes men det känns rätt.

    – Det jag kan känna när jag skapar grejer är att de lite mer rytmiska grejerna… Det har jag mycket från min pappa. Han lyssnade mycket på reggae och ragga, men sen har jag samtidigt också lyssnat mycket på supersvenska grejer. Och jag vill nog att folk ska förstå det, att jag kommer från båda dessa världarna.

    Dina produktioner, och även de som Nibla varit med och skapat med dig, har till skillnad från resten av State of Mind-gänget inte alls lika tydliga referensramar. Det är alltid väldigt experimentella val av ljud. Hur hamnade du i den ljudvärlden?

    – Jag tror det är för att jag lyssnar på väldigt mycket olika. Då blir det automatiskt någon fusion där. Jag gillar exempelvis grime väldigt, väldigt mycket. Det är det som jag själv lyssnar på absolut mest. Min sambo DJ:ar grime också, så det är runt mig väldigt mycket. Och i just grime används ju lite andra ljud, det känns som att vissa ljud där förmodligen skulle låta töntiga i en annan produktion men de kan göra så det låter skitfett. Det har fått mig att våga testa konstiga ljud.

    – Men annars är det väl typ folk från klicken som jag lyssnar på. Det var nog mer när jag var yngre och försökte förstå hur musik fungerade, då kunde man lyssna på schlager eller country för att förstå och studera hur de gör musik. Men nu känner jag att jag inte längre behöver lyssna på schlager om jag inte ska göra en schlagerlåt. Så det är inte så mycket annat – Skander, Överklass och folk som är runt mig och inspirerar mig.

    Hur ser din produktionsprocess ut vanligtvis?

    – Ofta försöker jag börja med att leka med konstiga ljud och syntar. Och ofta skriver vissa ljud verkligen sig själva, vissa melodier är bara gjorda för att innehålla ett visst ljud. Och det mesta brukar komma samtidigt så jag lägger ofta sång väldigt snabbt i processen innan jag gör klart instrumentalen. Jag försöker verkligen tidigt använda rösten som ett instrument. Det är en väldigt stor del av min produktionsprocess – rösten brukar oftast föda låten. Alla mina låtar har oftast någon form av röstsampling. Så finns inte ljuden så skapar jag dem själv.

     

  • Kollektivet State of Mind 031, i sällskap av bland annat Tu5en, har under de senaste åren riktat ljus och blickar mot västkustens blomstrande hiphopscen. Det handlar inte längre om något form av lillebrorskomplex till huvudstaden utan Göteborg huserar numera några av landets absolut främsta producenter, författare och grammisvinnare – och har redan släppt ett banbrytande svenskt verk under 2017. Under fjolårets Way Out West ersatte Parham vad som först skulle vara Travis Scott, senare Kelela. Med sig till Linnétältet tog han större delar av den lokala rapscenen. Det skapades en familjär atmosfär som fick alla att glömma minsta lilla tanke på amerikanska superbokningar. Stolthet, revansch och en stark tro på att de tillsammans är på väg att skriva om reglerna som dikterat hiphopsverige var ytterst närvarande. Jag frågar Ikhana hur det har kunnat bli såhär.

    – Det gällde nog bara att någon skulle ta det första steget. För min egen del var det mycket Parhams genomslag som skapade detta. Och nu när vi har blickarna mot Göteborg har vi nog alla känt att vi måste utnyttja det. Nu har det gått så långt så att det blir svårt att få bort blickarna.

    – Jag tror verkligen att folk känner det där. Även om man inte lyssnat så mycket på artisterna i fråga så finns en stolthet över att alla där uppe på scenen var göteborgare. Och det finns många artister i Göteborg som vill att det ska vara så, att vi ska ta hand om varandra och hålla ihop. Och det känns verkligen, som med Tu5en exempelvis. Jag fick ju dela ut Göteborgspriset, och det kändes så jävla grymt att få räcka över det till dem. Vi har ju fått vara med sen de startade, och fick höra att de inspirerats av SOM. I stället för att se det som konkurrens förstod vi nog tidigt att detta kan lyfta hela staden.

    Vad händer efter släppet?

    – Jag vill se vad det är för människor som lyssnar. Det är ju en helt annan sak att framföra något live. Det är ändå väldigt lätt att låta bra på skiva, det kan nästan vem som helst göra. Det är inte förrän man sett en artist live som man verkligen ser vad den går för. Så jag vill bygga en fet liveshow och komma ut och spela. Och sen hitta nya projekt också, hitta nya samarbeten och vägar.

    Förresten, vad kommer namnet Ikhana ifrån?

    – Jag har en grej där jag samlar på ord. Om jag hör ett roligt ord som man fraserar på ett roligt sätt så måste jag skriva ner det. Och det var en dokumentär om NASA för typ fyra år sen, innan jag hade börjat göra så mycket musik, där de sa typ ”and this new aircraft Ikhana..” som tydligen var väldigt speciellt utan pilot. Så jag skrev ner det. Och sen när jag skulle ha ett namn till Soundcloud så hittade jag det och kollade upp vad det betydde. Jag kände typ att det passade för vad jag ville göra.