The xx
Coexist

5 september, 2012
Recension av David Winsnes
9

När jag ligger bredvid någon jag älskar viskar jag inte att jag skulle korsa hav för den, jag pratar inte om smältande glaciärer eller hem som brinner upp i kärlekens namn. Vissa kanske gör det men förmodligen inte många. De flesta har fullt upp som det är med att knyta upp stämbanden och låta några ord ramla med i nästa andetag.

För tre år sedan var Romy Madley Croft och Oliver Sim ett år yngre än vad jag är i dag. Jamie Smith var lika gammal, 21 år. Den debut de karvade fram var dramatisk som ett antikt grekiskt drama, skrivna av två människor som ibland själva inte upplevt det de sjöng. Romy och Oliver tittade på distans, tog in och tog lärdom av andras historier. De var 15 år gamla när de började skriva på texterna som så småningom blev xx. Där simmade hon långt, långt i kyligt vatten och vid strandkanten stod han väntandes med tändstickor i sin darrande hand.

Är det någonting jag insett mig de senaste få åren är det att det sällan blir finare och ärligare av omskrivningar. Känslor kan dekoreras vackrare men bara om de är svaga sedan innan.

The xx verkar ha samlat på sig erfarenheter och genomgått samma tankeprocess. Coexist består av elva låtar som är avklädda till sin innersta kärna. ”And every day / I am learning about you / The things that no one else sees” sjöng Romy på singeln Angels och satte den direkta ribban. Coexist är så mycket en kärleksskiva som en kärleksskiva kan vara, med samlevnad efter ett uppbrott som central tematik. Att kompromissa, att fortsätta utvecklas trots allt. I Sunset för de två vokalisterna ännu en dialog öppen för allmänheten och allt utmynnar i två vibrerande stycken med slutorden ”It felt like you really knew me / Now it feels like you see through me”. I Chained sjunger de unisont att de inte står lika nära varandra längre. Det är som om allt vilar på ett filmmanus där varje scens stämning och betydelse beskrivs kort och precist och sedan lämnar resten, de små tomrummen att fyllas, till skådespelarna.

Samma sak gäller musiken, vilket har lett till att många målat karikatyrer av bandet de senaste månaderna. ”Nästa album kommer att vara tio långa tystnader.” Och det stämmer ju att det är en hårfin gräns de balanserar på, The xx. Det är också där, med benet över kanten men med kroppen som tyngd på rätta sidan som den allra största popmusiken skapas. För om vi kallade album nummer ett för minimalistiskt får vi nu nästan hitta på ett nytt attribut för nedtonad musik. Om texterna är manusbeskrivningar är produktionen som att titta på en medlemscentrerad musikvideo; ibland filmas hela bandet ur en stillastående kameras perspektiv, ibland zoomas enskilda ting in, så som ett finger glidandes över en gitarrsträng eller läppar som vidnuddar en mikrofon. Coexists ljudbild är så nära, så tyst, så intim att man tror sig kunna höra detaljerna in molekylnivå.

Men det är också därför den är så drabbande. Jag kan inte komma på ett enda band som låter likt The xx. Det är ytterst få musiker man kan säga detsamma om – de allra flesta har en koppling till en scen eller sorteras in under en specifik term. När det pratas och skrivs om The xx är det aldrig något konkret stilsorterande. Vi vet hur The xx låter, vi vet hur speciellt The xx låter. Vi vet att ingen annan låter som The xx.

Coexist har Jamie dessutom, som bekant, släppts lös ordentligt. I en intervju långt innan releasen nämnde han att trions kommande alster skulle vara mycket influerad av modern dansmusik, ett uttalande som ska tas med en nypa salt. På samma sätt som när Sade på 80-talet fungerade som ett långsamt, ”sofistikerat” alternativ till den populära dansmusiken uppenbarar sig The xx. Genom Jamies elektroniska trummor porlar r&b, ambient och de regndränkta gatornas dubstep – utan att någonsin ta fokus från den hårt hållna popformulan. Han har studerat sin samtid noga och skalat av alla dess oväsentligheter.

Och så vackert han styr det hans två kamrater skriver om. Från att i Reunion bygga en pulserande brygga som smått obemärkt hakar fast i Sunsets dominerande basslinga till att i Swept Away bjuda på den längsta dansutflykten hittills i bandets karriär. Eller när hans steel drums för ett par sekunder upphör att existera i Missing och allt blir fullkomligt stilla, innan gitarren glider in som ett ljudande spjut.

Det här är inte stunden då belackarna omvänds. Coexist kan aldrig skyndas förbi, den måste likt sina kärleksformuleringar gro. Samlingstiteln på dessa elva låtar är hämtat från konstvärlden; det som sker när oljefärger blandas med vatten. Det tar sin tid innan The xx instrument slutar låta separerade från varandra, innan de flyter samman i en egen färg. Men det inträffar, så småningom. Det är en färg som inte pockar på din uppmärksamhet men ändå får den. Som likt känslorna den behandlar aldrig behöver utsmyckas ytterligare.

Skivbolag: Young Turks

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1021 [name] => The xx [slug] => the-xx [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1022 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 58 [filter] => raw ) )