Intervju

London Grammar om den svåra vägen tillbaka

Publicerad: 31 augusti 2017 av Sofia Rönnkvist

Hannah Reid, Dominic ”Dot” Major och Dan Rothman utgör tillsammans bandet London Grammar, och i början av sommaren släppte de sitt andra album Truth Is a Beautiful Thing. När de strax skulle inta scenen på Way Out West för ett par veckor sedan kom de precis i tid till det sedvanliga skyfallet som alltid kommer som på beställning någon gång under festivalen. Lördagen hade fått se området förvandlas till lervälling med ett hav av besökare i regnponchos som vankade omkring med färska minnen av de tidigare dagarnas sol. Inte heller Azalea-scenen skulle komma att skonas av regnet, och ett par timmar efter vår intervju tvingades en då ovetandes Dot gömmas undan bakom plastskynken för att inte få sin utrustning förstörd under spelningen. Dot och Dan satt dock torra, trygga och taggade när vi innan konserten tog en pratstund med dem om att återvända till scenen, processen när de skapade sitt andra album samt deras bästa festivalminnen.

Hur har ni det denna regniga dag? Ser ni fram emot att spela?

Dan: Ja, vi är väldigt exalterade!

Det är andra gången ni spelar i Sverige nu.

Dan: Ja, precis. Vår första gång var på Popaganda i Stockholm, vilket var jätteroligt! Jag tycker att Sverige är ett så vackert land så det är alltid en intressant plats att komma till. Det är väldigt visuellt och estetiskt tilltalande, alltid väldigt väl stajlat och det uppskattar jag verkligen.

Jag förstår det, och speciellt Way Out West kallas ofta för den mest fashionabla festivalen i Skandinavien. Det är som en catwalk i tre dagar, men om ni precis kom hit har ni nog inte märkt det ännu.

Dot: Nej, vi har inte ens hunnit byta om än.

Dan: Va, nej, det här är min scenklädsel, Dot.

  • Hur känns det att vara tillbaka i rampljuset efter att ha varit borta i ett par år? 

    Dot: Det är en fantastisk känsla. Det faktum att vi direkt började med att spela på festivaler och inte turnerade med smågig har varit en ganska överväldigande upplevelse. Vi visste liksom inte hur responsen skulle vara. På festivaler har alla fortfarande ett val att göra om de vill gå och se oss spela eller någon annan, men det har varit jättekul att se att så många vill komma och se just oss.

    Hur känns det att framföra er nya skiva?

    Dan: Ärligt talat har vi varit ute och turnerat sedan förra året när vi började spela i Australien i december. Vi gjorde reklam för den nya skivan innan den ens var ute då, och vi var inte ens helt klara med den vid det laget. Det är först nu, ungefär två månader efter att skivan faktiskt kommit ut, som vi börjar känna oss hemma med den nya musiken. Så det har varit väldigt positivt! Vi börjar märka att våra fans har konsumerat den nya musiken till den grad att de faktiskt kan våra nya låtar nu, vilket känns jättekul. Det är alltid lite stelt när en först framför nytt material, så att få se människors reaktioner till det nya är väldigt intressant.

    Vi spelade i kyrkor och grejer och det var bara die hard-fans där, vilket gjorde det hela ännu roligare.

    Hur var de första reaktionerna, när publiken inte var så bekant med de nya låtarna?

    Dot: Det är konstigt, för speciellt på festivaler kan en bli ganska missnöjd med reaktionerna och känna att det nya materialet inte är lika bra. Varje gång du spelar en ny låt är alla väldigt tysta, men jag uppskattar folks reaktioner till dem då också, som Dan precis sa. Speciellt när vi är på nya platser, så som Finland i går, Ryssland för ett tag sedan eller till och med platser i USA där vi är lite mindre upptäckta. Ibland har responsen där varit över all förväntan, vilket är fantastiskt.

    Har ni spelat det nya materialet hemma i England?

    Dan: En del, för vi gjorde några mindre gig innan albumet kom ut som var lite under radarn. Vi spelade i kyrkor och grejer och det var bara die hard-fans där, vilket gjorde det hela ännu roligare. Sen spelade vi på Glastonbury och Parklife, men totalt har vi bara spelat i Storbritannien… sex gånger det här året? Så det har inte varit jättemycket, och vi har nog spelat fler gig i USA. Eller, ja, kanske inte.

    Hur känner ni er som band nu efter att andra skivan släppts, i jämförelse med efter den första? Både i studion och på scen.

    Dan: Jag tror att vi kände av förändringar direkt efter att vi var färdiga med att turnera med den första skivan. Vi hade alla verkligen förändrats som människor, eftersom det var en så omvälvande upplevelse. Det var ett stort miljöombyte från att bara vara hemma och aldrig ha turnerat innan. Dot var med i band som turnerade i Storbritannien, men det var aldrig på en global skala och det var ganska galet att göra. När vi kom hem efter det var det en lång process att komma in i studion igen och komma ihåg hur det faktiskt är en gör, vilket var en ganska svår övergång.

    Jag minns att jag en gång låg på golvet och grät ensam i ett rum med glasväggar och helvit inredning.

    Berätta mer om att komma in i studion tillsammans igen.

    Dot: Det tog oss ett litet tag att komma in i rätt tankegångar igen. I början gjorde vi verkligen inte våra bästa insatser, och jag tror att vi alla tänkte att det skulle vara enkelt att bara valsa in i studion igen. Till att börja med hade Hannah skrivit lite grand, som låten Rooting for You, och det var en tid då vi gick in i studion och bara arrangerade de låtarna. Det var likadant med Big Picture och Hell to the Liars. När det sedan kom till att vi skulle jamma ihop och komma på låtar ifrån grunden tillsammans hade vi det svårare till en början. Vi hade det svårt med vår kemi. Det var först under förra året, alltså ganska sent i processen, som vi faktiskt fick klart resten av låtarna och kände oss nöjda med albumet.

    Gjorde era problem med kemin att ni kände er tajtare som band efter det?

    Dan: Vi står alla väldigt nära varandra, så klart, och vi har varit nära vänner i evigheter. På ett sätt gör det att det blir svårt, för vi är som en familj. Vi bråkar på samma sätt som en familj gör. Alla som har en familj vet att relationer inom familjen kan vara svåra, till och med mellan syskon. Det var en period när vi skapade vårt andra album under ungefär sex eller sju månader när vi hade sessioner i en studio i västra London. Studion var väldigt konstig och verkligen helvit.

    Dot: Det var som ett mentalsjukhus.

    Dan: Ja, det blev verkligen som ett institut för mentalt sjuka personer, och vi blev verkligen galna där! Vi var i alla fall på gränsen att bli det alla tre.

    Dot: Det kändes lite som Big Brother på ett konstigt vis. Jag minns att jag en gång låg på golvet och grät ensam i ett rum med glasväggar och helvit inredning.

    Dan: Det var som ett experiment, ett socialt experiment, och det var verkligen improduktivt. Vi hade en bra låt som kom ur den upplevelsen som var What a Day. Eller, den kom inte ens därifrån, för Dot hade skrivit den tidigare. Så det var tre veckor i studion där vi var väldigt improduktiva, och det är en väldigt lång tid att vara det. På ett sätt behövde vi ändå gå igenom det där – man måste ha sån skit också.

    Ni gick in i väggen och kom tillbaka starkare.

    Dot: Vi gick verkligen in i väggen, ja.

  • Hur har er sommar varit då? Har ni hunnit se några andra band spela eller har det varit fullt upp?

    Dan: Vi försöker att se andra spela vart vi än åker. I går såg vi Aphex Twin i Helsingfors till exempel, vilket var fantastiskt. Förresten, vilka spelar efter oss här i dag?

    Regina Spektor, Lana Del Rey… Tycho börjar om en kvart.

    Dan: Jaså? Jag hade verkligen velat se Tycho, men jag orkar inte gå ut i pissregnet för det…

    Sista frågan då. Vilket är ert favoritfestivalminne? Har det hänt något galet?

    Dan: Åh, alla de galna sakerna vi aldrig kan berätta om. Varje gång någon ställer den frågan är det praktiskt taget omöjligt att svara. Kom igen Dot!

    Dot: Herregud, festivaler… Var har vi ens varit?

    Dan: Allt är suddigt! Det blir bara en enda stor sörja.

    Dot: Förra helgen var faktiskt väldigt rolig! Vi var på Lollapalooza i Chicago, och massor utav våra vänner så som bandet Lo Moon spelade där. Det är fint när en är någonstans långt hemifrån men så sammanstrålar alla på ett och samma ställe.

    Dan: Galen historia där, Dot.

    Dot: Åh, eller vet du vad som faktiskt var riktigt sjukt! Vi spelade häromdagen när det var en sinnessjukt stor storm. Vi fick inte ens gå upp på scen för det var så illa och blev försenade med en hel timme. Det slutade med att vi bara kunde spela fyra låtar för att alla blev helt förstörda av stormen och vår utrustning gick sönder. Glass Animals spelade efter oss den dagen och de kunde bara köra två låtar för alla deras grejer hade också pajat.

    Så ni spelade ett gig mitt under en storm.

    Dan: Det gjorde vi, men publiken var fantastisk! Så Sverige har en del att leva upp till på den fronten nu. Vi får se om de kan klara av regnet.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1972 [name] => London Grammar [slug] => london-grammar [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1973 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 10 [filter] => raw ) )