Festivalreportage

Into the Valley 2016

Publicerad: 7 september 2016 av Hugo Gerlach

Efter förra årets första installation av Into the Valley var det spännande att se hur festivalen skulle följa upp debuten: om affischen skulle ha samma kvalitet, om barnsjukdomarna kunde lösas och om publiken verkligen skulle dyka upp i år. Redan innan sommaren hade dragit igång på riktigt stod det klart att lineupen skulle hålla samma höga nivå som året innan. Att det är en del repriser (Ben Klock, Motor City Drum Ensemble, Nina Kraviz) spelar liten roll då oförutsedda omständigheter gjorde att flera artister fick långtifrån optimala förutsättningar året innan. Förseningar och illa planerade settider satte käppar i maskineriet. Även med etablerade namn som Norberg och nyare uppstickare som Cult Cosmic och Off Radar i åtanke så spelar Into the Valldy i en egen liga i Sverige, när det kommer till house och techno. Detta gäller bredd, stora internationella akter och inhemska guldkorn.

Om det inte var uppenbart att Into the Valley lagt allt krut på artisterna innan festivalen startat, blir det tyvärr smärtsamt tydligt under torsdagskvällen. Logistik och information var två bristområden året innan: campingen låg på tok för långt bort från området, och väl på plats saknades ordentlig info eller människor som kunde svara på frågor. I år fanns det därför flera campingmöjligheter. En husvagnscamping precis runt hörnet från Dalhalla, en vanlig camping inklämd på två gräsplattar tio minuter in i skogen, och en VIP-camping där tälten består av kartong. Den sista får snabbt namnet Treblinka-camp på grund av sin deppiga utformning (kalkbeströdd parkeringsplats och hundratals identiska, brungråa tält i långa rader).

13913814_1752600275017110_2412654359581474571_oEfter att ha fått mitt armband och blivit dirigerad till fel camping av en funktionär hittar jag till slut rätt. Då campingen, som ej ingår i festivalbiljetten, sålde slut samma vecka som festivalen började står ungefär hälften av mina vänner utan någonstans att sätta upp sina tält. Into the Valley hintar på sociala media om att utnyttja allemansrätten, och ett initiativ för ett ”alternativt camp” ännu längre in i skogen lockar flera gäster. Resten hamnar där det finns plats bland träden. Det går att tycka att någon förmån således borde ingå i de separata campingbiljetterna. Det gör det inte, förutom ett halvhjärtat uppställt staket och ett par arenalampor med Dalarnas ocharmigaste sken. Vid campingen finns det vattentankar, men under halva helgen inget vatten i dem. Trots att det förmodligen är få av Into the Valleys gäster som söker sig dit med campingupplevelsen i fokus, är det inte orimligt att se till att besökarna åtminstone har något att dricka.

Efter en av Festivalsveriges hårdare kroppsvisiteringar tillåts vi äntligen gå ner i Dalhalla, med stopp för obligatoriska gruppbilder med det mäktiga kalkbrottet som fond. Nere i kalkbrottet förmår inte allt tidigare strul att penetrera den elektriska atmosfären. Inte ens avsaknaden av gratis dricksvatten under torsdagen (möjligen olagligt med tanke på barförsäljning och absolut moralistiskt förkastligt av flera anledningar) lyckas förstöra stämningen. Det finns en anledning till att folk reser världen över (drygt 65% internationella besökare i år, enligt uppgift) för att komma hit. Under torsdagens uppvärmning är Motor City Drum Ensemble huvudpunkt, och under hans funkdominerade set hörs mängder av upphetsade tillrop på olika språk omkring mig. På scen är tysken något av en tillbakadragen, men ändå naturlig, rockstjärna. När han vinkar efter en cigarett kastas det snabbt upp en ur publiken, vilken han fångar och tänder i samma rörelse, innan han återgår till rattvridandet och kartonggrävandet. Han blandar sina sexiga soul-sjuor med förförisk funk och vid ett mer publikfriande tillfälle frångår han de okända singlarna för en hitkavalkad som heter duga. The Bucketheads houseklassiker The Bomb följs upp av funkfesten The Beat Goes On & On av Ripple innan Venus Dodsons tidlösa discopärla Shining tar festen till en ny nivå. Det är en smått ofattbar uppvisning i publikavläsning, mixningsteknik och genuin spelglädje.

Senare under kvällen spelar bland annat Mano Le Tough och Damian Lazarus på samma scen. Ingen når riktigt upp till MCDEs lättsmälta briljans, utan tongångarna är generellt mer bastanta och hårdare. Lazarus är i vanlig ordning hattbeklädd samtidigt som låtar av bland annat Recondite och Maceo Plex smattrar ut över publiken. I det mindre pyramidtältet spelar Nadja Chatti b2b med Clea Herlöfsson innan New York-producenten Fred P stänger tältet med gedigen 4/4-house och latinoinfluerade diton. När musiken tystnar vid två så har festivalen, på bara några timmar under uppvärmningsdagen, visat upp ett gäng namn som de flesta klubbar i Sverige inte lyckas matcha på ett år. Mer ska det bli.

13925805_1752601505016987_6578869070610064986_oPå fredagen ska Umeå-sönerna Gidge öppna Dalhallas största scen, the Theatre, vid tolv. När duon börjar har besökarna precis fått komma in på området, men släpps inte hela vägen ner till dansgolvet. En bar har inte hunnit byggas färdigt. Således tvingas de spela inför tomt golv och tomma läktare större delen av speltiden. Det är synd – deras minimala fusion av ambient och skogstechno hade förtjänat ett större erkännande än så. Huldra och You ekar ut i solen, och det tas några ensamma danssteg på scen till publikens avlägsna förtjusning, innan klartecken ges och publiken (nu övervägande svenskar som tvingat bakfyllan att vänta några timmar) rusar ned mot mitten. De sista minuterna blir en fantastisk, om något kort, inledning på en lång festivaldag.

Ljudet är, tillsammans med artisterna och platsen, festivalens sista trumfkort. Nu, under de inledande timmarna hålls det på en lägre nivå innan det successivt höjs under kvällen. Samtliga scener är utrustade med Funktion One-högtalare, och riggen som hänger vid the Theatre är tveklöst den saftigaste jag sett. Kombinerat med Dalhallas naturliga utformning som amfiteater gör att ljudet blir till bland det mest imponerande i världen. Basen har förmåga nog att tvåla till mina inre organ, samtidigt som diskantåtergivningen är kristallklar. På området finns heller inget direkt läckage att tala om, förutom mellan de två närliggande tältscenerna där basen från den ena tenderar att mullra över tystare partier i den andra.

Under fredagseftermiddagen är det kvinnorna som dominerar: Janina, La Fleur, Bella Sarris, Nastia, tINI och Kim Ann Foxman spelar alla på de två större scenerna. Både tINI och Foxman får golven att gunga, där den tidigare varvar stora houselåtar men en och annan hårdare banger. Foxman håller sig på den ljusare sidan, med luftigare house och en nästan ettrig tech house. Into the Valley har gjort ett bra jobb med könsfördelningen, 40% kvinnor i en bransch som generellt är mansdominerad är inte fy skam. Vid sju tar också Schweiziskan Sonja Moonear upp stafettpinnen tillsammans med Raresh på stora scenen, för sin första b2b-spelning någonsin. Inledningsvis bjuder ”Moonesh” på mjukare melodier, där en edit på old school-housiga Satisfied av H2O skickar in publiken i överväxel med gälla busvisslingar och vevande armar. Den sista timmen är vigd åt lättsam techno, där stämningen är fortsatt yster.

13995580_1752601555016982_3838521826276631341_oNär de två kliver av tar ett av helgens mest efterlängtade namn plats på scen: Ricardo Villalobos ska spela b2b under de sista fyra timmarna tillsammans med sin vapendragare Zip. Villalobos har tidigare under året ställt in två Stockholmsspelningar (båda anordnade av Into the Valley), båda i absolut sista minuten och med rätt tvivelaktiga ursäkter. I afton är han i alla fall på plats, till publikens förtjusning. De två tar inte vid i den ände Moneesh avslutade, utan tar avstamp i en lugnare, minimal techno (case in point: Baby FordSlow Hand). Detta bör inte komma som en överraskning, då Villalobos är känd för just den minimala, men också att han spelar precis det han vill spela utan att bry sig om publikens behag. Dansgolvet tar en lugnare, bubblande form som successivt växer i takt med att kvällen blir mörkare. Detta gör också att ljusshowen för första gången kan nyttjas till max: lyktorna kastar cirkelformande figurer som dansar mot bergväggen, som växlar mellan ett glödande rött sken och ett isande blått. Kontrasten mellan Villalobos ständigt svajande gestalt och Zips försiktigare framförhållning lyfts fram när ljusriggen riktas om och verkar spärra in duon i ett flyktigt fängelse.

Jag smiter iväg och ser delar av Kerri Chandlers hi-hat-tunga set, där hans egna produktioner vävs sömlöst ihop med de av hans kollegor. Landsmannen Terrence Parkers Alarm the Sound mullrar ut över tältet och de enkla ackorden verkar ha effekten att de direkt får folk att sitta på varandras axlar. Innan Dixon ska ta över går jag bort mot områdets minsta scen, där norrmannen Prins Thomas levererar power-disco med stort P. Bland röken och de hängande växterna från taket är det lätt att försvinna i sig själv och tappa tidsuppfattningen. Utanför värmer sig folk kring några av områdets konstinstallationer, varav flera nu står i brand. Dixon spelade förra året på områdets stora scen med Âme, vilka han driver skivbolaget Innervisions tillsammans med. I år har han fått ta steget ner till en mindre, men varken han eller publiken verkar störas av det. De kör båda på i full fart tills området stänger för natten.

I år finns det inga ordentliga efterfester uppstyrda i närområdet, utan när musiken tar slut strax innan tre är det över. Det är synd – vi är många som gärna hade stampat vidare inne i skogen. Hela programmet hade gärna fått bli förskjutet ett par timmar, med start senare på eftermiddagen och dans in i soluppgången och vidare. Förra årets frukostklubb på en närliggande brygga återvänder inte heller, så för den som har mer att ge är det halvdana campinghögtalare som finns att erbjuda. Det är ett steg ner i ljudkvalitet.

13937925_1752601225017015_8548516280812424949_oLördagens första hållpunkt är Four Tet, som enligt schemat skulle spela live. Så mycket live är det inte, utan Kieran Hebden verkar mest arbeta med CDJs. Inget fel med det egentligen, och även om egna kreationer som Morning Side uteblir fyller han speltiden utan problem. Under Mall Grabs nya lo-fi house-dänga I’ve Always Liked Grime öppnar sig himlen och regnet börjar falla. Detta gör att dansgolvet krymper i storlek samtidigt som det ökar intensitet och intimitet, då dess främre del erbjuder skydd från dropparna. Stämningen blir sedan mer uppsluppen under Daphnis Ye Ye och KMA Productions Cape Fear, som raskt gör att alla tankar på regn är som bortblåsta. Sedan följer en rejäl trippel-Berlin-punch: Marcel Dettmann, Rødhåd och Ben Klock tar över kalkbrottet med sin pulserande, loop-baserade techno. Ljuset gör att jag aldrig riktigt fastnar, bunkerkänslan infinner sig aldrig. Jag rör mig lite förstrött mellan de andra scenerna, där stundens känsla får avgöra var jag hamnar. Kvaliteten på lineupen är så genomgående hög att det snabbt blir meningslöst att välja mellan otroligt och fantastiskt. Min kompis glömmer bort att äta, och han är nog inte den enda. Idag mer än tidigare så dominerar technon i gropen, medan housen lever rövare på de övriga scenerna.

Nordirländska duon Bicep blir en av festivalens höjdpunkter, och publiken växer snabbt i ett av tälten efter de dragit igång. Kända för sina utsökta remixer och bloggen FeelMyBicep är det ett av årets mer hajpade namn. Ibland på de mindre scenerna känns det ofta som man missar något i gropen: ljudet och inramningen är helt enkelt vassare där. Men inte nu. Deras tagning på Isaac Tichauers Higher Level tas emot med öppna armar, och när breakbeat-introt från Just hörs exploderar publiken i ett virrvarr av svettiga kroppar, trasiga solglasögon och klibbig öl. Holländaren Hunee som spelar direkt efter har en annan ingång till dansmusik. Istället för en enfärgad t-shirt (som annars är det tveklöst vanligaste DJ-plagget) har han finskjorta. Istället för öl dricker han medhavd skumpa. Istället för spikad tech house och disig deep house bjuds det nu på funk, soul och disco. Jag vet inte en enda låt Hunee spelar – det är det nog få som gör – men spelningen hör helt klart till en av helgens bästa. Under ett extra extatiskt ögonblick klättrar en maskbeklädd kvinna upp på bashögtalaren längst fram, guppar i takt med publiken under någon minut innan hon slänger sig ut över våra armar i festivalens bästa crowdsurf.

13914171_1752602921683512_2870781393074905215_oJag missar hela Ben UFO och Joy Orbinsons b2b-set och ser alldeles för lite av den alltid leende bulgaren KiNK. Han sätter ribban för ”live” högt, och lyfter gärna upp sina synthar så publiken verkligen ska se hur han skapar melodierna i realtid. Känslan för takt och melodi är enastående. Samtidigt visar Jeff Mills på största scen varför han kallas ”the Wizard”. Technon är besinningslös, hård, episk och inte alls omhuldad och nedtonad som när han spelade med Malmö SymfoniOrkester i vintras. Tidlösa The Bells dyker upp i mixen, försvinner lika snabbt och ersätts av andra lika pulserande stycken. Den avskalade mixen på Ø [Phase]s Mass förvandlas till ett monster när melodin till slut får sällskap av den mördande basen, allt medan kalkbrottet går i rött och blått.

I år avslutar Nina Kraviz kalaset, och hon gör sitt yttersta för att krama ur det sista ur trötta ben. Det är ingen lätt akt hon har att följa, och jag slås av att hennes speltid känns lite som en kompensation från förra året, då hon fick spela inför halvtomma golv vid lunchtid. Efter ha hört hennes egna och sanslöst mäktiga IMPRV på tok för nära högtalarna backar jag bakåt, smiter upp för att avsluta med Omar S. Till skillnad från Kraviz finns det mycket utrymme att andas i musiken, men det gör också att alla tystare partier dränks av den nu kolossalt höga basen från huvudscenen. Ganska snabbt återvänder jag ner, det känns värdigt att låta Into the Valley avslutas från sin bästa sida. Nina fortsätter ösa på: Back to Earth (Rave mix) av Yves Deruyter känns med sina trancevibbar först som ett oväntat val. Spårets breakdown halvvägs in låter som ett hjärtstillestånd som tillåts eka ut över publiken, innan basen visar att den fungerar bättre än samtliga defibrillatorer på området.

13925862_1752602851683519_2116815956574860015_oDet är med kluvna känslor jag går upp ur kalkbrottet för sista gången. Problemen från förra året är delvis lösta, men har också bytts ut mot andra. Om Into the Valley vill fortsätta nämnas i samma andetag som Dekmantel och Awakenings – house- och technofestivalernas toppskikt – måste även det som händer utanför och omkring gropen få prioriteras. Det som sker i kalkbrottet; ljud, ljus, lineup, location; är av världsklass. Det runt omkring kräver en rejäl utvärdering. I sammanhanget blir problemen inte mer än temporära störningsmoment: Into the Valley är fortfarande ohotad etta i Sverige när det kommer till house, techno och disco. Det mesta talar för att så kommer det fortsätta att vara.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1651 [name] => Into the Valley [slug] => into-the-valley [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1652 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 5 [filter] => raw ) )