Live

Isaac Delusion
Pitchfork Paris, 3/11 – 2017

Publicerad: 4 november 2017 av Olivia Nordell

7

Det har inte varit en lätt väg hit. När en snabb nap förvandlades till en tvåtimmarsnap tvingade stressen oss att bryta sociala normer och äta pizza rätt ur kartongen gåendes på gatan. Uteserveringsvinet byttes ut mot en flaska vitt för 3 euro som vi efter ett kvarter insåg inte hade skruvkork. Efter tröttsamma försök att trycka ner korken med lypsyl lämnades den förväntade parisiska känslan kvar med flaskan vid ett gatuhörn.

Franska Isaac Delusions musik har beskrivits som ”Faite de ballades oniriques, de paysages flous telles de grandes étendues indéfinissables et aussi le temps qui file entre nos doigts” som lite löst kan översättas till att vara tillverkad av drömliknande ballader, vaga landskap och tiden som passerar genom våra fingrar. Lite så känns det när vi, bara en halv minut sena trots alla missöden, vandrar in i Pitchfork Paris lokal till ljudet av The Sinner. Loïc Fleurys varma röst, perfekt kantad av en accent, sätter självsäkert hela publiken i gungning. Just då är det vaga landskap, gamla minnen och tid som rinner genom våra fingrar, i en slags kollektiv drömpsykos. Övergången mellan det och andra EP:ns hit Midnight Sun är passande, som ikväll översätts till en mer funkig och större version som nästan tvingar en att lämna den där drömframkallande känslan till förmån för någonting större och mindre verklighetsfrånvänt. Sen plötsligt är det tillbaka i smäktande Isabella, som med maracas och storslaget ljud synligt skört bygger upp ”open up the door for me / for me / for me / for me” och försvinner in i oändligheten.

De balanserar och växlar sömlöst mellan funken, drömpopen, elektron och rocken. Vissa låtar kulminerar i någonting extremt rockigt, nästan klyschigt likt ett animerat Guitar Hero-band. Under How Much (You Want Her) samlas basisten och gitarristen i en koordinerad dans som hämtad från 70-talets discoscen och gång på gång visar de hur samspelet mellan dem på scen och med oss är någonting utöver det vanliga. Även sådant som kan te sig tveksamt i teorin, så som ett franskt elektropopband som dansar disco eller nästan slår sönder sina instrument i ett crescendo, känns rimligt i praktiken. Mycket har nog att göra med hur mycket bättre de ter sig live än på skiva, för varje låt får en ny dimension och större känsla live än vad de kan uppnå i en studio. Sången brister stundtals och klingar oftare än sällan falskt, men närvaron låter nästan det passera. Det har inte varit en lätt väg hit, men Isaac Delusion får det att kännas nästan så parisiskt drömskt som flaskan som lämnades kvar hade kunnat vara.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2601 [name] => Isaac Delusion [slug] => isaac-delusion [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2602 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 2604 [name] => Pitchfork Paris [slug] => pitchfork-paris [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2605 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 14 [filter] => raw ) )