Live

James Blake
Field Day, 11/7 – 2016

Publicerad: 12 juni 2016 av Erik Blohmé

7

James Blakes själva uppenbarelse speglar hans musik och liveframträdande till punkt och pricka. Han är klädd formellt men samtidigt lite lätt och ledigt, designerskjortan har en knapp uppknäppt och den dyra frisyren ligger inte helt perfekt just idag. Stilen är modern, men samtidigt klassisk: särskilt med den långa rocken han har på sig ikväll, förmodligen densamma som finns avbildad på senaste släppet The Colour in Anything.

På samma sätt är hans musik precis lika mycket en produkt av samtiden som den är del av en gammal musiktradition, med vägarna förbi såväl soul som techno. Lyssnaren kan enkelt höra hur de glitchiga och hypermoderna ljuden har sina rötter i någonting betydligt äldre än Blake själv. Musikens produktion bidrar också till den här känslan: de knastriga syntmattorna låter på något sätt arkaiska, som om ljuden vore hämtade direkt ur naturen. Det enda som bryter illusionen är den datoranimerade bakgrundsprojektionen som mest påminner om en nyandlig meditationsvideo.

Life Round Here från förra släppet Overgrown inleder konserten, och när Feist-covern Limit to Your Love och nya Radiosilence följer upp är det omöjligt för en icke insatt att höra att dessa låtar faktiskt kommer från tre olika album. Intrycket är enhetligt och låtmaterialet flödar smärtfritt mellan de olika epokerna i Blakes skapande.

Kvällens konsert blir ändå en kluven upplevelse. Samtidigt som bandet på sätt och vis är oklanderliga i sin kompetens när de framför sina avancerade kompositioner helt utan datorer eller sequencers så är gränsen mellan perfektionism och förutsägbarhet tunn. James Blakes röst låter lika vacker som på en studioinspelning, men ändå är det inte så imponerande som det borde vara. En del av själen och mänskligheten förloras när tre musiker sitter ner på scenen med pannan i djupa veck och fokuserar till hundra procent på att spela i takt. Det är som att se en live-DVD, som om bandet bara är en projektion.

Blake är, i samstämmighet med sitt yttre, otroligt artig och tackar publiken upprepade gånger för att de kommit, men det känns inte som att detta är publiken eller föreställningen han egentligen vill ha. Att döma av publiken så är en James Blake-konsert inte vad de var ute efter heller, och människor verkar lika rastlösa och ofokuserade som på en genomsnittlig nattklubb klockan halv två på natten. Under de tystare låtarna hörs sorlet av hundratals samtal i bakgrunden som en påminnelse om att det ömsesidiga ointresset. Kanske vill folk bara ha musik som går att dansa sig medvetslösa till, en genre som knappast finns på Blakes repertoar.

Publikkontakten är det största problemet med kvällens spelning, men det är svårt att säga vems fel det egentligen är: Blakes, publikens eller arrangörernas. Om du däremot enbart kommit hit för att lyssna på musiken har du mycket att hämta: bandet må sitta som i glaskupa och spela sina låtar, men det som händer i glaskupan är utan tvekan fantastiskt. The Willhelm Scream sätter igång och Field Day bjuds på dagens vackraste crescendo. När elgitarren och syntarna smälter ihop till ett melodiskt dunder, samtidigt som textraderna ”All that I know is that I’m falling, falling, falling” flyter runt i mörkret som eldflugor, har Blakes band för ett ögonblick hela publikens uppmärksamhet.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1401 [name] => Field Day [slug] => field-day [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1402 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 154 [name] => James Blake [slug] => james-blake [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 155 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 68 [filter] => raw ) )