James Blake
Overgrown

8 april, 2013
Recension av Martin Kørra

Den elektroniska och dubstepdoftande musiken James Blake så vackert cementerade på sina tidiga EP-skivor CMYK och Klavierwerke kändes inte på något sätt ofärdig. Det var en unik och fräsch tolkning på genren och låtarna kändes varken tomma eller fattiga på idéer. James Blake hade egentligen ingen anledning att lämna genren bakom sig, även om den – så här i efterhand – känns för liten för honom. På James Blake hade de elektroniska inslagen förpassats till bakgrunden och agerade krydda snarare än huvudrätt. Även om det var en imponerande debut så kändes den stundtals underkokt och tom på idéer, höjdpunkterna var få om än otroligt höga. Han hade bytt sin sandlåda som han fyllde ut så väl mot en mycket större. Potentialen var högre, men känslan av att något saknades desto påtagligare.

Det bästa materialet hittades på de låtar där James Blake byggde, byggde och byggde för att sedan låta hela konstruktionen rasa till en strid ström av euforiska syntar och oljud. I Never Learnt to Share är ett utmärkt exempel på detta och förstasingeln från OvergrownRetrograde – var stöpt i samma form. Det tycktes som han var på väg åt rätt håll, och med facit i hand är det tydligt att han är något på spåren.

James Blake togs de första stapplande stegen, och de första stegen är alltid fantastiska, även om de så här i retrospekt bleknar mot hur långt han faktiskt har kommit på Overgrown. Gästinhoppet från Wu-Tang Clan-medlemmen RZA visar prov på att det James Blake hittills skapat har rum för betydligt större bredd än han visat tidigare och produktionen bådar riktigt gott inför det ryktade samarbetet med Kanye West. Voyeur är ett ypperligt exempel på hur självsäker och egen James Blake faktiskt vågat bli i sin egen musik. Lågmält och försiktigt spelas den i cirka 3 minuter innan den förvandlas till någon form av experimentellt dansprojekt. Det här är, så klart, bara positivt.

Ironiskt nog är bonusspåret Every Day I Ran den låt jag hela tiden finner mig återkomma till. Ironiskt av den anledningen att det är det spår som starkast ställer sig i kontrast till det enhetliga temat på skivan. Eventuella paralleller går snarare till hans sidoprojekt Harmonimix än det själfulla och djupt personliga James Blake etablerat med sina album. Samplingarna från Big Boi (där landet Iran istället bildar orden ”I ran”) bidrar till garagekänslan och lika kvickt som gamle dubstep-DJ:n James Blake har visat näsan försvinner han igen, som om han aldrig existerat. For shame.

På förstagiven tillhörde inte de största ögonblicken James själv; Limit to Your Love var en Feist-cover, A Case of You (från Enough Thunder) tolkade den klassiska Joni Mitchell-låten och The Wilhelm Scream var en omarbetad version på en av hans fars texter. På Overgrown är de största ögonblicken fler, men kanske framför allt så är de hans egna.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 154 [name] => James Blake [slug] => james-blake [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 155 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 68 [filter] => raw ) )