Avalon

Jenny Hval
Roskilde, 1/7 – 2017

Publicerad: 3 juli 2017 av Nike Rydberg

8

Att vara Jenny Hval är att vägra välja – mellan pop och noise, mellan personligt och politiskt, mellan musik och konst. På sitt senaste album Blood Bitch beskrev hon sina gynekologbesök i sci-fi-termer, sin mens i vampyrtermer, sjöng om att svälja ner p-piller med rosévin och paketerade den litterära feministiska klassikern I Love Dick i en perfekt poplåt. Resultatet utnämndes till 2016 års bästa nordiska album, och när Oslo-bördiga Hval äntrar Roskilde blir språkbarriären den första att raseras i hennes händer. “Ska jag prata norska eller engelska?” är den första – och under festivalen högst relaterbara – fråga som hon ställer till publiken. Som artist ter hon sig chockerande ordinär, som om det vore ett medvetet beslut när absolut ingenting annat omkring henne är det.

Inramningen blir lika rätt som fel för Jenny Hval: å ena sidan ett klockan 16-typiskt ljusinsläpp och eftermiddagssorl, å andra sidan ett Avalon-tält som redan i sin ursprungliga form verkar ha inretts av David Lynch. Under Hvals regi kompletteras den med uppblåsta plastpåsar, speglar, tält, skelettdockor och ett maskerat liveband som allra mest ser ut som en teaterklass som just utexaminerats från Black Lodge. Ofta påminner scenspråket lika mycket om ett performanceverk som en regelrätt konsert, men aldrig i den grad att de konstnärliga pretentionerna distraherar eller känns ogenuina.

Tvärtom så framstår allt runt omkring snarare som ett effektivt fordon för de mer svårsmälta politiska budskapen i Hvals musik. Den ägnar i allmänhet mycket kraft åt att peka ut alla samhällets sår, och på scen lyckas Hval framställa dem lika brännande angeläget som om de vore hennes egna. Under The Great Undressing – ett av de mer konkreta syntpopspåren från Blood Bitch – byter Hval ut låtens inåtblickande framtoning med rena ylanden. “But I need to keep writing, because everything else is death” utbrister hon vid en punkt, efter att tidigare ha liknat kapitalismen vid olycklig kärlek. Hon låter som att hon verkligen menar det.

Den tunga instrumentationen skär i publiken lika mycket som den här världen verkar skära i henne, med musikaliska arrangemang lika genomtänkta som de visuella – Period Piece framförs så blytung att den motiverar Einstürzende Neubauten-jackan framme vid kravallstaketet, och Secret Touch skalas plötsligt ner till bara trummaskinen samtidigt som Hval teatraliskt faller på knä. “Det var det!” utbrister hon nöjt efter avslutande Conceptual Romance. Vid den punkten har hon vänt ut och in på både hjärta och hjärna inför Roskildes publik, med en sådan självklar lätthet att vi aldrig kommer att sluta lyssna.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1658 [name] => Jenny Hval [slug] => jenny-hval [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1659 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 7 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 207 [filter] => raw ) )