Johnossi
Blood Jungle

21 februari, 2017
Recension av Erik Blohmé
1

Mora Träsk är tillbaka. Efter trilogin Showtajm, Jultajm och Partytajm är det inte särskilt konstigt att de är färdiga med ”tajm”-temat och därför bytt motiv inför nya albumet Blood Jungle. Ljudbilden är något förändrad, men mycket är sig ändå likt – senaste singeln Hands är en parafras på gruppens egen monsterhit Huvud, axlar, knän och tår, men den här gången står kroppsdelarna inte i centrum. I stället fokuserar gruppen på det brutala polisvåldet i USA. ”Put your hands up in the air” är inte bara en lekfull uppmaning till publiken utan också en referens till den institutionaliserade rasismen som årligen skördar hundratals afroamerikaners liv.

Trots alla peppiga hey-rop blir Hands förmodligen inte en klassiker i bilens baksäte på samma sätt som Fader Abraham – för även om vi bortser från målgruppsproblematiken har låten andra skavanker. Politisk musik är svårt. Det går inte att bara skriva ner sitt budskap i en meter som passar en given melodi och köra på – det måste finnas en tvist, något som rättfärdigar att budskapet paketeras via musik och inte, låt säga, en debattartikel eller en fyllemonolog på hemmafesten när det börjar bli lite sådär politiskt efter fyra flaskor mikrobryggd IPA.

De samhällsreflekterande numren är lyckligtvis få och bandet söker i stället sin inspiration västerut. Precis som 1997 års Träskliv kan Blood Jungle ses som ett konceptalbum. Skivan har ett påtagligt USA-tema, och duon lägger till med en överdriven southern american accent för att understryka jänkarkitschen ordentligt. Uttal som nothin’, forevah’, hangin’ araaaund och whatta hell’s goin’ ååån står som spön i backen, medan sången bisarrt nog ändå präglas av svensk brytning. De generösa lånen från de amerikanska FM-vågorna resulterar som oftast i luftig utfyllnadsnonsens som exempelvis ”What you see is what you get / but you aint’ seen nothin’ yet” eller ”Get get get up / get down / up and away”. Det finns såklart en komik i att låta som en Lenny Kravitz Lyric Generator med dåligt ordförråd, men duons pokerface är så intakt att jag nästan tror att de är allvarliga. En liten blinkning åt publiken hade inte skadat.

På tal om luftigt – texter med enbart fonetisk funktion bör bäras upp av en karismatisk sångare, men här är sången lika tunn och nasal som på gruppens klassiker Tigerjakten, en låt där produktionen passade sångtekniken långt bättre. I stället för att dundra och riva så låter rösten klämd och ansträngd – man får liksom ont i halsen bara av att höra den. Även gitarrerna, trummorna och basen är svävande och softrockiga – det finns ingen spänst eller styrka i mixen. I stället för att landa mitt emellan barnskiveproduktion och Monster Magnet borde gruppen valt antingen det ena eller det andra.

På det stora hela tror jag inte bandets fans kommer föredra Blood Jungle framför Tajm-trilogin. Själv lyssnar jag mycket hellre på Vem har tagit min kexchoklad – Partymix än Weak Spots. Det är möjligt att bandet hade rott detta i hamn ifall de tagit ut svängarna lite mer, kanske haft roliga cowboyhattar och käpphästar, en låt om den sista mohikanen och lite skojiga munspelsmelodier och banjos. Nu får vi i stället ett album fyllt av missade tillfällen där det som bäst blir lite fnissigt. Bilresan till Öland förtjänar ett bättre soundtrack.

Skivbolag: Universal

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 233 [name] => Johnossi [slug] => johnossi [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 234 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) )