Livekrönika

Jonathan Johansson: en trilogi mitt emellan dröm och verklighet

Publicerad: 28 februari 2016 av Noa Söderberg

Jonathan Johanssons musik är en stor paradox. Den berättar om tro, psykisk sjukdom, flyktingkatastrofer och andra högst verkliga ämnen (enligt Jonathan väljer de honom, snarare än tvärtom). Samtidigt är alltihop en minutiöst planerad verklighetsflykt. Tillsammans med producenten Johan Eckeborn förflyttar han oss långt härifrån, in i oss själva eller ut i världen. Jonathan är såklart inte ensam om att göra verklighetsflyende musik, men hans skärskådande pop är besynnerligt noggrann. Han har bokat flygbiljett och restaurangbord innan andra ens har kikat efter lediga kalenderveckor. Inte en sekund lämnas åt slumpen, inte ett ljud är oavvägt.

På sju år har han hunnit med tre olika resmål. De två första gick inåt, mot andlighet, depression och rotlöshet. En hand i himlen går in i huvudet på en snart 30-årig tvivlare som känner elden från en evig kraft men samtidigt ser en kall och cynisk huvudstad. Klagomuren kom till i en tid där Jonathan ”inte kunde öppna en tidning utan att se en samtid som äter upp sig själv inifrån”, där han jobbade med att ge medicin åt psykiskt sjuka och såg sina vänner hamna hos psykologer.

Som en motreaktion, både tematiskt och musikaliskt, står Lebensraum!. Plötsligt är vi i ett soligt medelhavsparadis kantat av död, där vita turister dricker drinkar bredvid rakbladsutrustade murar som ska hålla flyktingar borta. Det blir inte mer verkligt än så. Samtidigt gör musiken att det fortfarande känns som att resa iväg, den här gången rent fysiskt: till Melilla, den spanska stad som utgör en av EU:s yttre gränser. Där är allt varmt, lyxigt och enkelt. Om man är europé.

Tre skivor som springer åt olika håll men alla har något gemensamt: Jonathans patenterade popnerv. Att bygga en milstolpe här, och knyta ihop allt till en trilogi, känns helt på sin plats. Och vilket sätt kunde vara bättre än att låta de gamla, arkiverade låtarna få nytt liv i Sveriges tre största städer?

Efter en olidligt lång väntan, där spänningen i rummet nästan går att ta på, kliver Jonathan ut på Stora Teaterns rökdränkta scen i Göteborg. Liksom under Lebensraum!-turnén tar han livetillfället på största allvar. Den statiska idén om studioinspelningar som färdiga facit för hur en låt ska spelas gäller inte alls här. Gamla demos tillåts växa till oanade höjder och nya låtar skalas ned tills det nästan inte finns någonting kvar. Mervärdet i jämförelse med att lyssna på skivorna är enormt.

Konserten delas upp i tre delar; en för varje album, i kronologisk ordning. För en som missat Jonathans tidiga år är det nästan högtidligt att se de äldsta låtarna få nytt liv. Tears for Fears-tolkningen Alla vill ha hela världen tilldelas ett storslaget outro och Aldrig ensam föregås av en tillrättavisning om vad den populära bröllopslåten egentligen handlar om (”att vara ensam, utslängd i ett kallt meningslöst universum”). Bandet skiner och tolkar låtarna i senaste skivans svängiga anda, Jonathan står i mitten och är en bestämd popdirigent. De karaktäristiska mellansnacken är på plats, ännu mer drygt sarkastiska (men också mer kärleksfulla och självdistanserade) än vanligt. En hand i himlen avslutar det första segmentet genom att lyfta från marken och flyga iväg som en spikrak pil, ivägskjuten av ett band som ger allt. Det är fortfarande en av hans absolut bästa låtar.

Hela konserten andas planering, repetition och medvetenhet, vilket går i linje med Jonathans hela uttryck. Det är omöjligt att se honom lekfullt jammandes i en replokal. Han verkar veta exakt vad han vill åt och hur han ska gå till väga för att uppnå det. Första missen dyker därför inte upp förrän i andra delen och består av två sekunders ljudtekniskt strul. Därefter behandlas den mest genomgående stabila av hans skivor, Klagomuren, på ett självsäkert och gripande sätt. Historien om skivans tillkomst sipprar fram i både mellansnack och musik. Precis som första delen avslutas alltihop med en rungande klimax, kvällens största, där den smärtsamt vackra melodin från Intro bärs fram av sönderdistade gitarrer och integreras i Stockholm.

I tredje delen är höjdpunkten istället en brutal avskalning. Alla helveten lämnas till Jonathans ensamma röst och gitarr och fram kommer en kärleksförklaring till Malmö. Texten syns i ett nytt ljus och betyder plötsligt något helt annat. Den inspelade varianten känns fattig och livlös i jämförelse, trots att det är en av förra årets bästa låtar.

Parallellt med hemstadshyllningen innehåller konsertens sista minuter också en stenhård känga till platsen som blivit symbol för Sveriges gränspolitik. ”Välkommen till Malmö, du får inte komma in” repeterar Jonathan. Innan de sista låtarna, där även Real Thing får vara med, lyfter han därför upp sin mobiltelefon. ”Har ni Swish?” säger han och börjar berätta om FN:s flyktingorgan UNHCR. ”Nu ska vi skänka lite pengar. Grupptryck är bra ibland.” Från balkongplats ser jag hur Stora Teatern lyses upp och pengar som kunde gått till dyr foajé-öl istället blir tält, mat och vatten för de som just överlevt resan över Medelhavet. Det är den perfekta illustrationen av Jonathan Johanssons musik: introvert flyende och samtidigt smärtsamt verklig.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1262 [name] => Jonathan Johansson [slug] => jonathan-johansson [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1263 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 31 [filter] => raw ) )