Live

Kamasi Washinton
Pitchfork Paris, 3/11 – 2017

Publicerad: 4 november 2017 av Johanna Eliasson

9

Kamasi Washington intar scenen på Pitchfork Paris som en uppenbarelse, strålande av livskraft. Han ser ut över publiken med en finurlig min, som om han misstänker att vi inte riktigt är förberedda på vad som komma skall. ”Y’all ready to have some fun?” säger han nästan retfullt, för vad som kommer därefter är inget annat än en knock-out upplevelse. Ensemblen på scen vevar igång maskineriet Re Run Home som går i hundratals kilometer i timmen – det är som om de framförde ett soundtrack till en biljaktsscen i en gammal actionfilm. Saxofon- och trumpetslingorna går in i varandra och lyfter soundet i en blixtrande eufori. Alla musiker är som helt absorberade av sina egna instrument och samtidigt så samspelta att de verkar andas varandras musik. Scennärvaron når en sällsynt intensitet, och tar en nästan fysisk form.

Washington skulle kunna dominera scenen från sekunden han gick på den – hans stjärnglans och avslappnade pondus tillåter det – men han väljer i stället att ta ett steg tillbaka för att låta sina medmusiker skina i sin fulla potential. Basisten och de två (!) trummisarna avlöser blåsinstrumentens rusande berusning och får publiken att tappa hakan både en, två och tre gånger. Gruppens samvaro och närvaro sprider en känsla av samhörighet som når ut i Grand Halle de la Villettes vidsträckta lokal. Inför Desire vänder sig Kamasi till publiken och tilltalar ett splittrat land – mångfald är vackert, mångfald ska firas! – och värmen får då sitt klimax när han omfamnar alla närvarande med sitt uttalande. Desire får stå som exempel för detta, där fem olika melodier spelas samtidigt, och tillsammans skapar en perfekt harmoni.

Som förstärkning till den redan fulländade gruppen på scen drar Washington fram ett kärvänligt trumfkort genom att ta in en annan Washington – ur kulisserna dyker nämligen Kamasis pappa, Ricky, upp och ansluter sig till blåssektionen. Far och son kompletterar varandra, för där Kamasi är maximalistisk och fyller varje sekund med ljud leker Ricky i stället snarare med tystnaden och utrymmet mellan melodislingorna. De åtta personerna på scen bildar en liten orkester och levererar med saxofonblipp och raceade basgångar extas efter extas, sällan utan andningspauser. Det sammanlagda ljudet av alla element får en att till skratta av fascination över vad man kan åstadkomma med bara några instrument och lite sång.

Vad är det som får människor att känna så starkt för musik att vi jublar av tillfredsställelse när alla dess beståndsdelar faller på plats? Vad är det som får oss att le när ett instrument går över i en ny, banbrytande slinga eller när takten plötsligt förändras och går in i en ny fas? Vad det än är, har Kamasi Washington och hans ensemble satt fingret på hur man frammanar den där känslan – den som tvingar fram skrattet och som får Pitchfork Paris att glöda. 

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1548 [name] => Kamasi Washington [slug] => kamasi-washington [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1549 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 2604 [name] => Pitchfork Paris [slug] => pitchfork-paris [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2605 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 14 [filter] => raw ) )