Kendrick Lamar
good kid, m.A.A.d city

21 oktober, 2012
Recension av David Winsnes

Compton, en stad placerad sydöst om Downtown Los Angeles, har ungefär 100 000 invånare. På 40- och 50-talet blev området en populär destination i södra Karlifornien för afroamerikaner som bytte hemstad i samband med vad som brukar kallas The Second Great Migration. Man flyttade från södern till vad som helst som inte var södern. Sedan drygt 30 år tillbaka i tiden har Compton också blivit frekvent förekommande i amerikansk media till följd av den hiphopscen som bildats. N.W.A släppte Straight Outta Compton 1988. Compton’s Most Wanted gav ut sin debut två år senare. Men under samma period som gangstarappen frodades blev staden en symbol för gängvåld.

Det sociala likhetstecken som löper mellan de kvarter hiphopen dagligen vandrar och det gängvåld som rusar fram ur närmsta sidokrök har många med sin musik försökt rubba. Kendrick Lamar kommer från Compton. Han har formulerat gatuprofetior ett helt liv och bara väntat på att kompromisslöst få berätta sin historia från start till mål.

I korthet: vi kastas in i en scen där en ung Kendrick är på väg hem till en Sherane. Stannar bilen, kliver ut. ”And then I see / Two niggas, two black hoodies / I froze as my phone rang”. Scenen dimmas. Sen, fem låtar om makt, pengar, sex. Om storhetsvansinne, grupptryck och hur moral och personlighet förändras i takt med att ens ekonomiska situation förändras. Slutet av låt sex, tillbaka till ruta och låt ett, ofrivillig konfrontation. Han tvingas ut, slås till marken. Två låtar om hans tankar kring påhoppet. Om återvändsgränder. Om poliser som ser samma person i varje tonårings ögon. Och en påminnelse om drivkraften, om att en dag få berätta: ”I don’t mind because one day you respect / The good kid, m.A.A.d. city.” Men så faller han in i det igen. Återvänder till polarna, dricker till mental medvetslöshet. Åker för att hämnas, återkommer med ett liv mindre bredvid sig i bilsätena. Insikt. I Real reser sig predikanten. Han pratar om att lämna den galna staden och uppmanar andra att göra samma sak. Och triumfen är Compton. Målet nås. Vi anländer till nutid.

Då är ändå den sammanfattningen tunnare än när Västervikstidningen tidigare i år summerade Dum Dummare med meningen ”Mary Swanson glömmer sin portfölj på flygplatsen.” i sin tv-tablå. Kendrick Lamars storbolagsdebut good kid, m.A.A.d. city är inte naivistiskt våldsfördömande likt exempelvis Anton Abeles Youtubekatastrofer. Den är inte tunn, tvärtom, den är lärande. Han rappar i förbifarten om Free Breakfast for Children-programmet som i slutet av 60-talet sattes upp av Svarta pantrarna. Han tar upp komplexiteten i debatten huruvida hiphop skadar eller är till nytta för sin publik och fokuserar på de socioekonomiska förhållanden som återspeglar talarens upplevelser. Men den röda tråden i den livsberättelse han väver låt för låt är alltid spänd. Den skulle kunna försvinna in i alla intryck och referenser men bilen blir aldrig överlastad. Bara fylld.

good kid, m.A.A.d. city har en del gemensamt med två andra extremt genomarbetade album från de senaste åren. Sömlös likt The Antlers Hospice, där Peter Silberman berättade en kärlekshistoria genom en cancertumörs utveckling. Silbermans karaktär är visserligen maktlös inför sjukdomen men gör hela tiden allt för att förändra det som framför honom raseras. Lamar målar på samma sätt upp sin kärlek för hemstaden genom det fulaste den har att erbjuda och tar upp en kamp som på förhand verkar omöjlig att vinna.

Men Kendrick Lamar är mer än sina texter. Han har samlat ihop en rad producenter och gäster som bidrar till en ljudbild som trots förutsättningarna är löjligt homogen. Produktionerna skiljer sig från varandra utan att stämningen för ett ögonblick rubbas. Tyler, The Creator har sagt att han vill bli filmregissör och att hans album är tydligt inspirerade av filmstruktur. Tyler borde titta över axeln, se Kendrick Lamar svischa förbi och plocka upp allt det han kan urskilja. good kid, m.A.A.d. city är en filmisk musikupplevelse utöver det vanliga, var jag finner min andra centrala albumreferens: Kill For Love av Chromatics. good kid, m.A.A.d. city är med bonuslåtar nästan en och en halv timme lång, ungefär samma längd som Chromatics opus. Albumens slutresultat har minimalt gemensamt men deras sätt att hantera sin överväldigande volym genom att ringa in en soundmässig helhet är förvånansvärt unisont.

Därför blir spåren mer scener än låtar. På omslaget står det till och med ”A short film” bredvid titeln. good kid, m.A.A.d. city är The Wire utan att någonsin kliva in på poliskontoret.

I Sing About Me, I’m Dying of Thirst använder Kendrick Lamar en rad knep för att göra någonting mer än bara ljud av sin musik. Han gestaltar tre olika personer i tre olika verser genom att använda tre olika röster. När han rappar om att inte bli ignorerad tonas hans röst ut tills det låter som att han ropar från en djup, ekande brunn. Han lägger in två pistolskott och tystar sig själv när han spottar om att föra historier vidare även efter döden. Låten är tolv minuter.

Det finns även mer tillgängliga alternativ på good kid, m.A.A.d. city. The Art of Peer Pressure och Swimming Pools (Drank) är sinnessjuka uppvisningar där Kendricks röst inte ligger fel en enda gång. Det är som att han leker fram alltsammans, genom ett dödande allvar. Tegelstenarna i mitten, Good Kid och M.A.A.D. City (feat. MC Eith från just Compton’s Most Wanted) är lika obeskrivligt starka. Poetic Justice är det enda spåret som är svårt att uppskatta i kontexten. Drake gör ett bra jobb men passar helt enkelt inte in, det blir en frontalkrock, ett syftningsfel.

Det spelar liten roll när Kendrick Lamar har skapat en klassiker som kommer skapa tryckvågor genom alla de miljoner kvarter han skriver om när han skriver om en gata i Compton. Tillsammans med Perfume Genius sånger om homosexualitet är det den skiva som träffat hårdast i år på ett samhälleligt plan. Den är rå och hoppfull på samma gång. Och herregud så viktig. Framför allt är det, en vecka in, en av de bästa skivor jag någonsin har hört.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 307 [name] => Kendrick Lamar [slug] => kendrick-lamar [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 308 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 62 [filter] => raw ) )