Tele2 Arena

Kent
Stockholm, 17/12 – 2016

Publicerad: 18 december 2016 av David Winsnes

7

”Mina vänner, vi har tagit om det här många gånger. Allt det vi hör på scen gör vi för den sista gången, tillsammans med er.” Inte ens när Jocke Berg tagit emot publikens jubel i flera minuter, misslyckats med att hålla tillbaka tårarna och hållit en ostadig blick länge mot allt det han ser en sista kväll, tänker han skälva. Den presentabla, perfektionistiska slutshow Kent vinkar av med under den här turnén håller honom på spår även när 38 300 fans klappar och stampar högre än Markus Mustonens nedkraschande bastrumslag i Gigi.

De flesta av oss insåg nog ganska tidigt under den här hösten att Kents sista andetag i Johanneshov inte skulle låta så annorlunda från det som inleddes i Linköping i slutet av september. När Jocke ligger dubbelvikt över raderna i December är det den 34:e låten bandet spelar på turnén (knappast någon galen variation hos ett arenaband som snittar runt 25 per kväll). En del av mig vill att han ska skita i det som pågår på bildskärmarna: att de inte spelar Jag ser dig bara för att publikbilderna bakom dem är tänkt att befästa texten, att Jocke kanske pekar på Sami Sirviö, hojtar till med sprucken röst om något gammalt minne, börjar låta som ett urspårat Oscarstal innan de slänger sig in i just det de känner för i det ögonblicket. Den romantiska bild man har av ett adjö: brutna människor, oövertänkta infall, febrig, nervig stämning.

Men hur romantiska Kent än varit i sina beskrivningar av livet och dess smärta har det sällan varit melodram så mycket som effektivitet i deras sätt att porträttera sig som enhet. I kväll är de en maskin som ska stanna. De är en trupp som för längesedan lämnat allas åsikter om vad de ska och kan vara bakom sig. Jocke gråter några gånger, många verkar gråta några gånger, men stämningen påminner mer om när någon ska resa bort och bjuder in till hej då-fest än en ren begravning. Ledsna människor som i nästa ögonblick kan sluta samman och skandera ”Vi ska leva leva livet”, en rad som den här kvällen starkare symboliserar Kent än ”Vi ska alla en gång dö”. När konfettin seglar ned under först den sistnämnda, och sedan som sorgesamma snöflingor under Den sista sången, har Kent spelat några av sina oöverträffbart vackraste och allra mest förglömliga låtar för sista gången.

En stund tidigare har Jocke fått avbryta sin presentation av bandet för att det blir för jobbigt. Till slut får han ur sig: Er guys – love you”. Den för utomstående i vanlig ordning säkert töntiga formuleringen berättar liksom allt om Kent. Den här kvällen är ett inpluggat manus men mellan de samlade replikerna finns harklingar, tystnader och svengelska som visar hur många ton den här kvällen väger. Det tar slut här. Den där personen som ska resa bort ler och går iväg mot sin gate. Kanske kommer hen tillbaka, brunbränd, förändrad, ny.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 36 [name] => Kent [slug] => kent [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 37 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 118 [filter] => raw ) )