Krönika

Campingfestivalen – en ondskans plats?

Publicerad: 1 augusti 2014 av David Winsnes

När vi besökte en av Norges två största festivaler förra året, kustbelägna Hove, kom artikeln att handla om den mediaskugga som följer efter varje upplaga av många av dessa evenemang. Det verkade spela liten roll vad Hovefestivalen bokade. Eftersom majoriteten av dess besökare knappt var myndiga och bodde i tält stannade journalisterna för de stora tidningarna hemma.
”Jag tror inte att journalister i dagspressen är lika intresserade av en festivalupplevelse som av enkla konserter”, konstaterade presschefen Gaute Drevdal. Så är det förstås – och så kan det väl få vara. Det är svårt att kräva av dagspressen att de ska ge en heltäckande bild av någonting de inte alls känner sig som en del av. Efterfrågan styr och eftersom det i huvudsak knappast är Aftonbladets och DNs läsare som åker iväg och sover på värdelösa liggunderlag i en vecka har täckningen ett annat perspektiv. Men det betyder att de enda historier som skickas hem till hushållen är kort, alienerande statistik om narkotika och grövre brott. Paralleller kan dras till sportjournalistikens behandling av supporterkultur.

Ingen av Sveriges stora tidningar befann sig i år på Emmaboda. Det brukar de inte göra, trots att festivalen lyckas kombinera säregenhet och storlek på ett sätt som borde ge dem stora rubriker. Smålandsnytt och Barometern tog sig dit, medan TT skickade ut notiser till de övriga om ökande knarkbrott. Mitt i det här hittar vi landets många stadsfestivaler, med fokus på i synnerhet Way Out West. Göteborgsstoltheten är en av de festivaler i Europa med tydligast utstakad miljöprofil just nu. På årliga European Festival Awards i januari tog de hem priset The Green Operations Award för sitt på- och långtgående miljöarbete som bland annat innefattar en helt vegetarisk festival och, likt sina danska kollegor Northside och Roskilde, ekologisk öl. De har framför allt ingen camping – en plats varifrån all ondska kommer, skriver Emerentia Leifsdotter Lund, som jag vanligtvis läser med glädje, i GT. ”Det är när musiken tystnat som människans värsta sidor finns kvar. Och de finns på campingen.”, fortsätter hon och lyfter som en motsats till det fram bristen på anmälningar, sopsorteringen och råvarorna hos Way Out West.

Hon nämner inte att ungdomar generellt är överrepresenterade i statistiken över brottsmisstänkta personer, vilket förstås underlättar för Way Out West med sin äldre målgrupp. Istället får hon det som så många andra att låta som att ett tremannatält automatiskt blir en AK-47:a i varje persons festivalägo. Under förra veckans fem dagar långa nämnda Emmaboda rapporterades en våldtäkt och ett våldtäktsförsök – två rapporter för mycket men i vårt värdelösa samhälle knappast mer än om du rapporterar från fem utekvällar i valfri stad med samma kapacitet. Emmaboda är den festival i Sverige som, numera i konkurrens med Bråvalla, brukar målas upp som mest okontrollerbar. Dåliga saker sker inte sällan när många människor trängs på liten yta men ska vi slentrianmässigt döma ut en majoritet av festivalkulturen, vad gör vi då med klubbditot? Ska vi låsa in oss, låta bli att gå ut?

”Någon som tar ansvar. Så att du slipper.”, skriver Leifsdotter Lund om Way Out West, och generaliserar bort den utveckling som The International skrev initierat om förra året. På Oxfords universitet bedrivs sedan flera år tillbaka forskning kring koldioxidutsläpp på brittiska festivaler och hur det ska dämpas. Man räknar med att 84 000 ton koldioxid avges vid brittiska festivaler varje år. En sådan simpel sak som ‘skräp’ är starkt bidragande till det och även om fotspåren efter festivalerna är alarmerande har väldigt många av Europas festivaler, inte minst bjässarna, börjat arbeta kreativt med att skapa mer hållbara upplagor.

A Greener Festival är ett icke-vinstdrivande bolag som bildats för att hjälpa musik- och konstfestivalerrunt om i världen att anta miljöeffektiva metoder. Leeds Festival tog emot mycket kritik från brittiska medier för ett par år sedan och har sedan dess blivit den första festivalen i landet att anställa en året-runt-anställd miljötjänsteman. Bestivals campingfaciliteter drivs helt på 100% förnybart biobränsle och ledningen distribuerar återvinningspåsar som besökarna kan fylla och därefter byta in mot varma drycker. Musikevenemangen är båda bland Storbritanniens största. The International beskriver det som en paradox – när en festival som Bestival växer blir deras utsläpp samtidigt större, men tillväxten innebär också att möjligheterna att sprida kunskap ökar.

Festivaler har även blivit bättre på att ta tillvara på skräpet som lämnas kvar och att skänka till behövande. Roskilde och Bråvalla skänkte i år övergivna tält till flyktingläger och hjälporganisationer. På Öland Roots läggs det på en hundralapp på entrébiljetten, som man sedan får tillbaka om man fyllt soppåsar vid festivalens slut. Samma typ av miljöpant har bland annat Metaldays i Slovenien. Den enorma serbiska festivalen EXIT samlade under 2014 års upplaga in pengar till översvämningsoffren på Balkan. Way Out West är definitivt ledande i Sverige just nu, det finns saker att förbättra och för festivalerna handlar det frustrerande nog alltid om att begränsa skadan. Men det är svårt att se vad vissa campingfestivaler ska behöva göra för att också kunna ses som en positiv kraft. Det fanns en tid när hela branschen befann sig i Hultsfred, när artister som inte ens var med på affischen ville hänga backstage. Svensk musikmedia gör just nu den bilden mer och mer osannolik för varje år som går.