Flamingo

Lana Del Rey
Way Out West, 12/8 – 2017

Publicerad: 13 augusti 2017 av Rikard Berg

6

Det går att se en ny trend på årets Way Out West-affisch. Längst upp bland headlinesen hittar vi lugnare och tystare artister än någonsin. Frank Ocean, The xx, Lana Del Rey – det säger någonting om vår smartphonestressade tid att det är den stillsamma musiken som tar större plats. Men däri tillkommer också utmaningar. Festivalernas nya giganter, de som varken spelar snabbt eller högljutt, måste hitta nya sätt hålla sin publik på plats.

Frank Ocean löste det genom att få hela Slottsskogen att kännas som en liten studiosession, med extraordinära lösningar för scen, bild och ljud. När avståndet väl var borta och vi kommit honom så nära, kunde han göra hur uppluckrad pop han än ville. The xx gjorde i sin tur musiken mer lekfull och så dynamisk att publiken hade kunnat vara nästan hur stor som helst utan att något gått förlorat. Lana Del Rey har däremot inte utmanat livekonceptet med några omvälvande idéer. Hon går på som vanligt och gör en vanlig rockkonsert, om än i nedsaktat tempo. Det ska hon så klart också få göra. Alla behöver inte vara uppfinnare.

  • Lana Del Rey lutar sig i stället på två saker: sin karisma och sin röst. Den första känns av i luften redan innan hon börjat spela. Precis som Frank Ocean är hon magnetisk som karaktär – få artister är lika självklart ikoniska för 2010-talet, och det känns som att hela Way Out West håller andan inför hennes blotta uppenbarelse. Insvept i rök, neon och röda skynken kommer de slitna David Lynch-referenserna till liv, lika mycket som den klassiska jazzdivan. Bildspråket, med namnlösa rika män och soliga motorcykeldrömmar, får henne att kännas som hämtad ur en Phil Spector-perverterad 60-talsvärld, draget genom ett ironiskt nutidsfilter. Det är omöjligt att veta vilka delar av artistpersonan som är på lek och vilka som är på allvar, och vad som syns vara falskt och fejk känns samtidigt smärtsamt äkta. I sina bästa stunder är hon som en spegelbild av hela västvärlden, som vi inte kan slita blicken från.

    Men karisma tar en bara så långt. Tur då att även rösten är hänförande. Lana Del Rey har vandrat en lång väg från den tidiga karriärens sura toner, som en gång fick henne att utnämnas till Saturday Night Lives sämsta gäst någonsin. Numera kan hon få de mest subtila melodierna att kännas enorma, bara genom små skiftningar i rösten. Shades of Cool är gränslöst graciös och Video Games känns lika romantisk som någonsin. En och annan gång garderar hon sig dock på sätt som knappast behövs. Halva Music to Watch Boys To ligger inspelad i bakgrunden, så hon nöjer sig med att sjunga “I like you a lot”, ge publiken en förföriskt nonchalant blick och låta backtracken göra resten.

  • Inte heller håller en låt som Change, vars övertydliga text får Lanas disiga charm att skingras. Det hjälps inte av att den framförs utan bandet, som annars är en av konsertens stora behållningar. Gitarristen gör ironiskt breda rockposer, men låter som hämtad från ett postrock- eller slowcoreband. Tillsammans ger de låtarna tyngd, utan att tappa bort mystiken som de lever på. Mest av allt ser de ut att spela på Twin Peaks Bang Bang Bar, med röken slingrandes runt omkring.

    80 minuter är dock en lång tid. Som all magnetism kan Lana Del Reys slitas ut om den gnuggas mot starkare krafter, med tidigare dagars headlinespelningar färskt i minnet. Hon gör det mesta rätt på Way Out West – sången fyller vackert ut parken, hennes blickar tränger in i stjärnslagna fans och mot slutet tar hon sig tid att kramas och ta selfies med nästan hela främre raden – men vad konserten saknar är överraskningar och nerver. Lana ser bekväm ut, men knappast hungrig. I den nya festival-erans lugn riskerar hon att göra oss alla mätta.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1207 [name] => Lana Del Rey [slug] => lana-del-rey [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1208 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 101 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 410 [filter] => raw ) )