Laser & bas
Historier om kärlek i okronologisk ordning, från det sexuella uppvaknandet till idag

19 juni, 2017
Recension av Rikard Berg
8

Det har länge funnits två typer av hipsters: den coola och imagebesatta kontra den töntiga och obrydda. Carl Johan Lundgren tillhör definitivt den senare. I sitt första band Vit Päls gjorde han musik som lät som om ingen var tänkt att höra den – ändå, kanske just därför, brände den till i hjärtat och samlade ett hängivet kultfölje. Där sjöng han om att vara ung och ha livet framför sig och inte veta vad man ska göra med det – likt många andra hipstermusiker före honom, det vill säga.

Till uppföljarbandet Laser & bas är lo-fi-soundet bytt mot hi-fi och instrumenten fler. Lundgren omger sig nu med febriga trummor och pianon, kristallklara gitarrslingor och ivrigt studsande synt-arpeggion. Spela Shoreline inleds med en slinga i marimba och på Efter festen backas han upp av livliga körstämmor. Det är lätt att se hur Laser & bas är projektet där han lever ut sina musikaliska produktionsdrömmar, kanske för att andra drömmar fått lida när livets pusselbitar börjat falla på plats.

Historier om kärlek i okronologisk ordning, från det sexuella uppvaknandet till idag är löst räknat Lundgrens sjunde skiva i ordningen. På sätt och vis är den uppbyggd som en tematisk sammanfattning av allt han någonsin gjort – här ryms låtar om både barndom och 30-årskris – men lika mycket hålls allt ihop av en gemensam berättelse. Det som en gång låg i framtiden har hunnit ikapp honom och skivan är en orädd uppgörelse med det faktumet. När vännerna skaffar barn, bandmedlemmar lägger instrumenten på hyllan och man plötsligt går ensam hem från festen hade vem som helst kurat ihop sig och hållit tyst. Lundgren däremot ger oss en målande berättelse av hur ungdomen och vuxenskapet slits isär, en berättelse fylld med humor, glädje och sorg. Aldrig förr har någon på svenska porträtterat lika träffsäkert hur det är att vara en åldrande hipster.

Det töntiga rivstartar albumet med en smäll. Bra Gadaffi-fashion har “oh my god”-samplingar som inte är i närheten av att vara lika kyligt creddiga som den möjliga inspirationen i Jamie xx Gosh. I stället handlar låten om att det inte spelar någon roll hur mycket man än blir betraktad som en tönt, så länge man känner sig cool. Därifrån och in i mål berättas historier – mycket riktigt i okronologisk ordning – om många bekväma saker med att åldras, som hur ängsligheten byts ut mot självsäkerhet och hur man äntligen kan känna lite ro. Samtidigt får vi höra om andra aspekter som är tristare i varierande grad: hur pirriga känslor ersätts av tristess, hur framtidsvisioner faller platt och hur Netflix tar plats på klubbnätternas bekostnad.

I tidsspektrat “det sexuella uppvaknandet till idag” får Hot daang och Legenden om en flickvän representera det första, medan Nåt att dansa till och Efter festen är typexempel på det senare. Ändå handlar alla låtar på något sätt om i dag, för när Lundgren sjunger om tonårstiden gör han det med trånande tillbakablickar. Hot daang inramas av ett nostalgiskt skimmer, som om problemen är bortblåsta och man numera bara minns det man saknar. Spela Shoreline börjar likadant, för att snabbt upplösas i en surrealistisk hallucination om Håkan Hellström och Rihanna. Åt andra hållet unnar sig en festsugen vuxen-Lundgren att gå på klubb i bubblarhiten Nåt att dansa till, medan sambon ligger kvar hemma i soffan som “ett körsbär i en mysdräkt” – en av många textrader som är lika löjeväckande fyndiga som de är vackra. Sådana stunder av vardagspoesi på outforskad mark smattrar som hagel över hela albumet. “Det gör mer ont än man kan tro…” börjar han på Minns ingenting, som för att sammanfatta hela livet, och fortsätter med “att trampa på leksaker i gräset”.

“Du och jag, vi måste bli bättre på att lägga oss i tid” sjöng Vit Päls för sju år sedan, med emfas på att vuxenskapet hägrade som ett “måste” och inte som ett “är”. När Carl Johan Lundgren efter alla år slutligen ”är” visar han sig ha klarat transitionen utmärkt. För oss som lyssnar är det helt nödvändigt att få höra hur en obrydd hipsters liv faktiskt kan fortsätta upp i medelåldern, om vad som är skönt med det och vad som kan vara outhärdligt svårt. Till skivans sista låt – Som alla andra – lyfter han blicken från vardagliga ting omkring sig och blickar inåt i vad som (trots albumtiteln) är en kronologisk berättelse om var han hamnat. Det är en akustisk och introspektiv avslutning som inte alls behövs, för vid det laget har vi redan förstått allt. I nio små poplåtar dessförinnan har Lundgren låtit ljuset falla på en svår del av livet: att bli äldre och känna att man tappar greppet om vem man är. Han gör det lika skarpt som någonsin, med en nyuppväckt musikalisk ambition och med glimten fastkilad i ögat. Den ser ut att sitta där livet ut.

Skivbolag: Hybris / Det svenska musikundret

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1694 [name] => Laser & bas [slug] => laser-bas [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1695 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) )