Reportage

Levande musik och döingar – en upptäcktsfärd i musikens Paris

Publicerad: 16 november 2017 av Olivia Nordell

Text och foto: Johanna Eliasson, Olivia Nordell

Människor har vallfärdat till Paris i århundraden. Över kontinenter har kulturutövare av olika slag dragit sig till staden som om lockade av ett kall. Dragningskraften verkar inte ha avtagit över tid, för fortfarande står Paris fast med sitt symboliska kapital – i form av allt från kitschiga inredningsdetaljer och “inspirerande” tumblr-citat till den närapå magiska stämningen som porträtteras i film. De förstnämnda är nog snarare olika symptom av den senare, och det är nog den där idén om magin som får människor att ta sitt pick och pack för att resa till Paris.

Kanske var det den romantiken som drabbade Pitchfork när de sökte blicken bortom staterna för att arrangera en systerfestival till förlagan Pitchfork Music Festival i Chicago. “Paris makes sense not only because it’s a city that I love a lot but also because it’s a city of neighbourhoods, and also a city of high standards in terms of taste” säger Pitchforks grundare Ryan Schreiber i en intervju, och understryker flera sidor av stadens dragningskraft. Intresset är dock ömsesidigt – Frankrike är det land som har flest Pitchfork-läsare med ett annat modersmål än engelska. Festivalentusiaster är de dessutom, då en tredjedel av hela landets intäkter för livemusik kommer från de 1887 festivaler som hålls landet runt. Perfekt, tänkte vi, och så tog även vi vårt pick och pack för att bege oss till kombinationen magi, festivaliver och Pitchforkanda åtminstone för några dagar.

 

  • Schreiber kallar Paris en stad av ‘neighbourhoods’, grannskap, och det är påtagligt redan när vi närmar oss området som Pitchfork placerat sin musikfest i. Vi kommer ut från en promenad genom mörka sidogator, bredvid tågspår och snabbmatshak, och så snart vi har passerat en järnbro är området som förvandlat och vi befinner oss strax i en grön park. Där står Le Grande Halle de la Villette, en vacker 1800-talsbyggnad i glas och järn, som huserar festivalen och är inramat av ett helt område dedikerat till musik. Vid byggnadens tillkomst fungerade området som bas för Paris slaktindustri, men har sedan dess fått en status på andra änden av glamour-skalan – med policys och nybyggnationer har området förvandlats till att bli en högborg för den franska finkulturen.

    Ett stenkast från Le Grande Halle ligger till exempel det enorma komplexet Cité de la Musique, Musikstaden, vars byggnader är svepande mjukt utformade och metalliskt karga om vartannat. Musikstaden byggdes i slutet av 1990-talet som ett sätt att inkorporera kultur in i det tidigare arbetarklassområdet och när industrier byttes ut mot en amfiteater, ett musikmuseum och experimentell arkitektur fortsatte området runt omkring att gentrifieras.

  • Bara på andra sidan vägen trängs musikaffärer med caféer längs gatorna. Det säljs gitarrer, pianon och DJ-utrustning för tiotusentals kronor som en kontrast till Musikstaden och ett komplement till den stora hallen med de vackra klubblokalerna. Ett gäng kvinnor i 40-årsåldern som vandrar från symfoniorkesterns repetition med sina cellos på ryggen möter på väg mot tunnelbanan idealistiska unga män som beundrat dyra mixerbord. Det finns någonting vackert och sällsynt i det, lite som hemma där vi kan se unga på väg mot kulturskolan där drömmar om en symfoniorkester blandas med riffet till Smoke on the Water gånger tusen. Dessa kollektiva mentaliteter, livsmönster som blandas och suddas ut och skapas igen.

    Vi besöker Paris musikmuseum vid Cité de la musique, ett museum med en kollektion av 8390 objekt och hundratusentals dokument där 1700-talsfioler trängs med Adolphe Saxs saxofoner. Det är stundvis fascinerande och stundvis alldeles för abstrakt i alla sina intryck, en salig blandning där högkonsten dock får ta störst plats och fokus. Det är ändå vackert hur det symboliska kapital Paris bär på uttrycks i olika former, här i finkulturens högborg och över hela staden i populärkulturens. Det får samsas, som på samma premisser men i olika former.

  • I jakt på något mer levande som en kontrast till inglasade artefakter tar vi promenaden till en av Paris flera skivaffärer, Yoyaku. Lite hemlig, gömd bakom vad som ser ut som en lageringång utan några avslöjande skyltar, spelas techno och experimentell house från vinyler i en affär som är som en lekstuga för nyfrälsta technofantaster. I det lilla utrymmet mixar butiksbiträdet till synes spår dagarna lång, medan exalterade kunder i sneakers provar ut övergångar på de flera mixerborden. Här ligger musiken i luften, i pulsen, helt levandegjord. Vad gäller skivaffärer har Paris mycket att erbjuda i stil med detta – för second hand finns en otrolig lista på Discogs och för nya skivor har Pitchfork satt ihop en egen lista på sina favoriter.

  • Förra årets Pitchfork Paris-akt Bat for Lashes Natasha Khan rekommenderade Père Lachaise kyrkogård för att ”so many legends are buried there”.  En solig eftermiddag lyder vi hennes inrådan och finner oss i sällskap av frasiga höstlöv, guidade turistgrupper och cirka 70 000 döingar. Lika många utsmyckade mausoleum i telefonkiosk-format och förvittrade gravstenar trängs med varandra och täcker varje ledigt utrymme. Om man saknar halloweenstämning under Pitchfork-helgen sådär i sena oktober är kyrkogården en perfekt blandning av läskighet (oroväckande många gravar ser ut som om någon har brutit sig ut inifrån) och musik – några av legenderna Khan kan ha syftat på är Édith Piaf, Jim Morrison och Frédéric Chopin.

    Någonstans uppspänt mellan alla dessa platser och människor finns någon slags vittnesbörd för Paris magnetism. Pitchforks ankomst sedan några år, vinyl-entusiasterna och alla de som i århundraden valt att vallfärdas till staden eller till och med vila där, bredvid likasinnade.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2604 [name] => Pitchfork Paris [slug] => pitchfork-paris [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2605 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 14 [filter] => raw ) )